Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)
(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:
Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.
På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här.
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!
Manifest betyder ju politiskt (eller föralldel konstnärligt)handlingsprogram. Bara för att det gestaltas på en teaterscen blir det inte konst och fritt från ansvar.
SvaraRaderaBara för att ordet "manifest" ingår i titeln blir det inte till ett manifest i gängse mening. Författarinnan betraktade det inte heller så själv. (Lyssna http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4816580)
SvaraRadera"Bara för att det gestaltas på en teaterscen blir det inte konst och fritt från ansvar." Eh, jo, det blir konst när det gestaltas på en teaterscen."Fritt från ansvar"? Nej, konst är inte fritt från ansvar. Tycker jag. Har någon sagt det? Har du sett föreställningen? Har du gjort det och tycker att den brister i ansvar så diskutera då det. Men helst med någon annan som sett föreställningen, eller med de som ligger bakom den.
Sara Stridsbergs förord (som har haft en tung inverkan på den svenska SCUM-renässansen) är tydligt med att texten, enligt Stridsberg, pockar på att omfödas i handling och att Solanas som *person* aldrig får ifrågasättas, för då spelar du med i det patriarkala förtrycket. Stridsberg hyllar den härliga lyftande självkänsla man kan smaka när man bestämmer sig för att handla enligt manifestet och sopa bort all tänkbar kritik. Det går knappast att läsa detta som något annat än direkt uppmaning till dödande, motkränkningar, gravt mänskligt och socialt sabotage.
SvaraRaderaEftersom patriarkatet enligt de här ideologerna (inte bara enligt Solanas utan enligt många av dagens feminister, särskilt på blågul botten) är identiskt med samhället, kulturen sedan tusentals år tillbaka, så blir slutsatsen helt enkelt att Solanas påståenden är sanningen om samhället, om alla samhällen vi känner i nuet och i historien utom utopiska lesbiska kommuniteter. Stridsberg deklarerade någonstans ungefär att den enda sanning om patriarkatet (=vilket samhälle som helst) som är värd att ta på allvar är den våldtagnas skri, som vi hör det i SCUM-manifestet. Right. Kravet att slå ihjäl männen är alltså omöjligt att ifrågasätta eller diskutera, det skulle betyda att man ger hela handen åt horbockarnas förtryck och mördande, och blir medskyldig i våldet mot Solanas och alla andra kvinnor. Denna manikeiska logik är helt enkelt totalitär; nazisterna resonerade på ungefär samma sätt om varför judarna måste utrotas: die Juden sind unser unglück! Det är ganska märkligt att hundratals utbildade "feminister" inte inser den saken.
Frågan ifall Stridsberg (och Solanas) direkt kräver dödande, kastration etc eller om någon av dem (Stridsberg då) istället anser att det är själva känslan av att simma runt i en visshet att kvinnan har *rätt* att döda eller kränka vem hon vill, överallt och alltid, med en in-blanco-hänvisning till att kvinnor utsätts för förtryck på andra platser och tider, som är befriande, den frågan är egentligen ointressant. Det viktiga är att manifestet bygger på total friskrivning från ansvar, och i nästa steg på ett implicit "Makt är rätt", men bara ifall det är kvinnor som utnyttjar sin makt och sitt övervåld (kroppsligt och/eller verbalt) mot män då. Mot vilka män som helst.
Hahaha! Jag hade faktiskt väldigt roligt åt din kommentar Stevie. Någon borde spela upp den på en teaterscen! Jag kan egentligen bara svara med ett par frågor: Hur många dödsoffer har feminismen på sitt samvete? Känner du dig rädd och fysiskt utsatt om du stöter på ett gäng feminister på stan? Om du skulle råka befinna dig ensam med en feminist i ett rum, fruktar du då för ditt liv och din säkerhet? Och tror du verkligen själv på allvar på det du skriver?
SvaraRaderaNär skrattet väl har lagt sig får jag en sur smak i munnen. Herregud, du jämför med Förintelsen! Med en folkutrotning med ca 6 miljoner offer! Hur osmaklig får man bli? Tycker du själv att det är rimligt att du som man i Sverige jämför din situation med tyska judars under tredje riket? Eller tror du att det skulle resultera i de likhögar vi har sett från förintelse- och koncentrationsläger om ett feministiskt parti skulle få makten i Sverige (och hur sannolikt är det överhuvudtaget att det skulle ske)?
Jag tycker du ska lugna ner dig några hekton, kilon och hundratals grader. Och landa i verkligheten. Ta av dig dina paranoida glasögon, läs om och se dig omkring.
"tyska judars före tredje riket" skulle det stå.
SvaraRaderaFör det är ju ungefär vad du säger: det finns en hel armé av galna feminister därute som bara väntar på signalen.
Medan sanningen är den omvända, sanningen är att de kvinnor som arbetar med föreställningen blivit mordhotade (men inte den manlige regissören).
Sanningen är att fanatiska antifeministiska män är lǻngt långt mer skrämmande. Och farliga.
Det är den deklarerade avsikten som räknas - den också. De svenskar, engelsmän och fransmän som sympatiserade med nazismen på 30-40-talen, som ordnade nazistiska marscher, skrev artiklar i "judefrågan" och som urskuldade vad som pågick i Tyskland och i våra grannländer under kriget, och som arbetade för en nazistisk seger i sina egna länder, de döms idag hårt av de flesta av oss, nästan lika hårt som tyska SS-män. Även om de aldrig själva deltog i några mord och efteråt har sagt att de inte visste vad som hände i Belsen.
SvaraRaderaI en demokrati kan man vinna makt genom att förklara vad man vill se gjort, var man anser att rpoblemen finns och vad som kan göras, genom att diskutera detta utan våld och hot, möta vanligt folk på en offentlig arena, i media och i vardagen. Men i Sverige och på andra håll propsar "feminister" på makt enbart för att de "ska ha respekt" och för att de (i egan ögon) är så coola. Jag menar att de inte förtjänar någonting, särskilt om de med ena handen förklarar att män är värda att dödas i massa och med den andra hävdar att det var en ironisk lek. Varken Stridsberg eller t ex Joanna Rytel, Elin Alvemark, Katrine Kielos, Athena Farrokhzad, Gudrun Schyman - som samtliga har lovsjungit SCUM-manifestet - har någonsin velat distansera sig från dess krav på att bokstavligen slå ihjäl män, från dess makt-är-rätt-ideologi.Eller från Solanas mordförsök på Andy Warhol. Ett attentat som var den direkta konsekvensen av det hon skrivit, och som var ganska nära att lyckas.
Nej, jag är inte särskilt rädd i nuläget för något rabiatfeministiskt maktövertagande med plötsliga massakrer och koncentrationsläger, eller för att en väldig SCUM-armé bygger upp lager av bomber, giftgas och AK-5:or. Men jag menar att de inte heller ska ges chansen att försöka, eller att låtsas som om de står för alla kvinnor, slåss för kvinnors intressen överlag. Det finns ingen anledning att testa alla virrpannors teorier för att kunna säga "jaha, den dög inte, det vet vi för nu är 25.000 döda och många fler familjer än så för alltid förstörda".
Scuministernas tugg om att samhället är lika med patriarkatet och att alla män, som personer, är kollektivt medskyldiga till allt våld mot kvinnor, att det alltid är alla män mot kvinnorna, gör dessutom debatten sumpigare. De frågor som kan tas upp på ett sansat vis blir färre. I längden blir det mesta omöjligt att diskutera om det bara är de doktrinära skrikhalsarna som hörs. En rörelse kan förgifta klimatet på det sättet långt innan den själv kommer till makten: se på Le Pens parti i Frankrike. Men du är uppenbarligen inte villig att diskutera SCUM som politiskt statement, hur många tiotusentals feminister det än finns som läser det exakt så och utan någon ironi.
Stevie. Du har en förvriden verklighetssyn och omöjlig att resonera med."
SvaraRaderaI en demokrati kan man vinna makt genom att förklara vad man vill se gjort, var man anser att rpoblemen finns och vad som kan göras, genom att diskutera detta utan våld och hot, möta vanligt folk på en offentlig arena, i media och i vardagen. Men i Sverige och på andra håll propsar "feminister" på makt enbart för att de "ska ha respekt" och för att de (i egan ögon) är så coola. Jag menar att de inte förtjänar någonting, särskilt om de med ena handen förklarar att män är värda att dödas i massa och med den andra hävdar att det var en ironisk lek. Varken Stridsberg eller t ex Joanna Rytel, Elin Alvemark, Katrine Kielos, Athena Farrokhzad, Gudrun Schyman - som samtliga har lovsjungit SCUM-manifestet - har någonsin velat distansera sig från dess krav på att bokstavligen slå ihjäl män, från dess makt-är-rätt-ideologi."
Nej jag förstår att du inte tycker att feminister "förtjänar nånting"; du hatar ju dem och projicerar ditt enorma hat på dem. Gudrun Schyman t ex har ju bildat ett parti som arbetar på normal demokratisk väg (nej, de har inte våld mot män på dagordningen). Katrine Kielos arbetar t ex också precis på det sätt du förordar: diskuterar, i en offentlig arena. Precis som alla de andra du nämner faktiskt. Men är så förblindad att du inte ser det.
Och ärligt talat undrar jag om du egentligen läst SCUM-manifestet. Bara vissa delar, verkar det som.
Det kan vara så att de kvinnor du räknar upp inte distanserat sig "från dess krav på att bokstavligen slå ihjäl män" för att de utgår från att ingen är galen nog att tro att de skulle ha en sådan agenda.
Mer sansade bedömare ser också de personliga skäl Solanas hade för att attackera Warhol. Men du är en fanatiker, och det är svårt att resonera med en sådan. Du har din verklighetsbild klar för dig och vill inte låta en detalj som själva verkligheten störa den.
"Scuministernas tugg om att samhället är lika med patriarkatet och att alla män, som personer, är kollektivt medskyldiga till allt våld mot kvinnor, att det alltid är alla män mot kvinnorna, gör dessutom debatten sumpigare. De frågor som kan tas upp på ett sansat vis blir färre. I längden blir det mesta omöjligt att diskutera om det bara är de doktrinära skrikhalsarna som hörs." Ja som sagt - det är så det låter i dina öron. Inte i mina.Jag hör sällan eller rättare sagt aldrig feminister uttrycka sig på det sättet.
SvaraRadera"...du är uppenbarligen inte villig att diskutera SCUM som politiskt statement, hur många tiotusentals feminister det än finns som läser det exakt så och utan någon ironi." Nej, det är jag inte eftersom det är en litterär text. Som sagt. Och att det skulle kunna finnas tiotusentals feminister "som läser det exakt så".... vad är det då de liksom EXAKT tar till sig? Även deras egen undergång? De futuristiska fantasi-scenarierna? Men, hursom - denna tusenhövdade armé finns nog blott i ditt huvud bäste Stevie.
Och ärligt talat - personer med din attityd skrämmer mig på allvar.
Eh, jag ser ingen poäng med dina senaste invändningar. Hitler blev rikskansler i god demokratisk ordning och efter att hans parti vunnit en stor valseger, och han utlovade när han svor sin ämbetsed att han skulle värna den tyska författningen och demokratin. Det hindrade inte att han snabbt satte demokratin och rättsstaten ur funktion, men det var inget fel på det formellt lagliga i de manövrer som förde honom till makten.
SvaraRaderaKatrine Kielos har uppenbara svårigheter att hålla sig till sanningen. I en debattbok för några år sedan skrev hon i jagform om en våldtäkt som skulle vara representativ och gav sken av att hon hade auktoriteten hos någon som varit utsatt för ett grovt övergerpp av denna art. Varför det? Jo, för att hennes yviga resonemang om generell manlig skuld och om våldtäktens dramaturgi annars skulle fallit till marken, ifall hon inte gett sken av att luta sig mot egna erfarenheter. Hon är en broiler och ingen demokratisk politiker eller journalist, det är inte mer med det.
Debatten om SCUM-manifestet har under flera år helt enkelt varit ohederlig. Nu börjar alltså en rad returvolleys dansa in.
Jag tvivlar inte ett dugg på att samtliga politiska skribenter som är unga kvinnor med feministisk övertygelse, och som är fräcka nog att vilja bli respekterade i lika hög grad som sina manliga kollegor, är broilers och oseriösa i dina ögon.
SvaraRaderaJag har inga invändningar mot att den här pjäsen visas. Vi har yttrandefrihet, och konsten måste vara fri.
SvaraRaderaDet är bara ett litet problem...
Eftersom gruppen tog emot kulturbidrag, bevisade de samtidigt att vårt samhälle inte kan vara särskilt patriarkalt. De fick i samma ögonblick ett kvitto på att det de gör gillas av Makten, att de är certifierat icke-kontroversiella.
Vill man vara fri, får man INTE ta emot pengar av farbror Staten!
/Non serviam!
Fast de allra flesta former av kulturyttingar kan få bidrag - vi har ett system som uppmuntrar pluralism och att det ena eller andra kvalificerar för bidrag är inget bevis för att det "gillas av makten".
SvaraRaderaMen visst, hade vi haft ett s a s "heltäckande" patriarkalt system hade måhända (troligtvis, ja säkert förresten) SCUM relegerats till den fåra som ansetts innefatta det helt oacceptabla.
Non serviam har alldeles rätt. Att Patriarkatet är systemiskt, allomfattande, att det sträcker sina tentakler in i alla hörn, alla relationer, alla skrymslen från serietidningar, skolgympa och akutsjukhus till biografer och sammanträdesrum, det är själva grundbulten i SCUM-tänkandet. Patriarkatet är alltomfattande och kan urskiljas överallt, men bara av somliga.Det kan till och med spåras bland folk som menar att de har gjort upp med det, där sitter det extra djupt. Det är bara de grupper som godkänns av vederbörande feminichtzniks själva som kan vara emot detta monster på riktigt.
SvaraRaderaKonflikten är alltid överordnad samtalet: det är klassisk gerillalogik eller, idag, hipsterlogik. Säkraste sättet att visa att man står fri är att skjuta en mansgris, men är man inom media går det verbala våldet förstås också bra - och det är enbart den inställningen som motiverar det hat som de här grupperna uttrycker. Varför diskutera när man kan skjuta med bazooka eller ropa "Jävla mansgrisar och foppatofflor som vill mörda oss! Ni ska dö!!" femtio gånger i timmen? Våldet blir ett sätt att uppnå renhet, att visa att man är stark nog och hör till den utvalda gruppen. Så var det för Gudrun Ensslin, och likadant för Sara Stridsberg eller Joanna Rytel.
Att ha den här bilden av ett systematiskt patriarkat som funnits på alla nivåer i tusentals år men sedan tro att just det svenska kulturdepartementet, många stipendiefonder och somliga universitet och kulturredaktioner skulle stå fria från samma Patriarkat, det är bara larvigt.
Det larviga är dina kommentarer. Du är ju inte riktigt klok.
SvaraRaderaRekommenderad läsning: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/smallar-man-far-ta-i-patriarkatet
http://studentreportrarna.sh.se/rec/Stage/article17569.ece
SvaraRadera...och vad jag förstått brydde sig ingen i Moderatmännen om att besöka föreställningen. Antiintellektuellt så det förslår.
SvaraRaderaLåt oss säga att Turteatern satte upp valda delar ur Geschlecht und Character eller ett annat verk av Otto Weininger. Det skulle nog väcka en del debatt, inte minst som Weininger är misogyn av en helt annan kaliber än paradnamn som Strindberg. Låt oss också säga att monologen uppfördes för en delad publik där kvinnorna släpptes in efter männen och fick sitta på sämre stolar med sämre utsikt. Skulle den feminist som vägrade att foga sig vara antiintellektuell?
SvaraRaderaIggy: hmm, intressant invändning. Bra fråga, helt enkelt. Men alltså jag tycker nog ändå att det är skillnad på att då vägra foga sig, och att demonstrera mot uppsättningen. Du har en poäng men ska man arbeta för att en uppsättning ska läggas ned bör man kanske faktiskt känna till den? Det tycker jag är en bra princip, och i ditt exempel har du bara redogjort för ett yttre skal s a s, där den faktiska uppsättningen kan innehålla element som går på tvärs mot detta. Jo, jag tycker så - man bör ha det som princip, även om jag kan ha en emotionell förståelse för att alla inte alltid lever upp till den principen. Moderatmännen nöjde sig ju till slut med att de väckt debatt - bra, tycker jag. Men som jag förstår det (och här kan jag ha missat nåt) blev de inbjudna till teatern men valde att tacka nej. Hade de haft intellektuella ambitioner hade de inte gjort det - de hade ju sedan kunnat föra en mer "informerad" diskussion om pjäsen.
SvaraRadera