Ett p.s. till "Happy, happy"

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv. 
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.