söndag, april 26, 2009

"Die Christian, die!"

En briljant grej - kommentarer från kristna fundamentalistfora på nätet i dramatiserad form:



Uppdatering: här finns källor till de flesta citaten.

fredag, april 24, 2009

Dagens Omar

Att ge spaltutrymme till den antisemitiske fascho-islamisten Mohamed Omar, för att sedan låta kulturskribenter positionera sig gentemot varandra i en metadebatt om vad Omar kan tänkas representera och hur man ska förhålla sig till det, verkar vara den nya given på Aftonbladet Kultur. Läs gärna Nimas lustmordAnders Johanssons naiva omarologibidrag från gårdagen. Idag låter herr Omar stolt meddela att han utträder ur Svenska Pen, eftersom det är en "liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation".
Är det någon som fortfarande inte fattat att det där s-ordet ("sionismen", ni vet) tenderar att fungera som en kod så rekommenderas i konkurrerande kvällsblaskan Expressen Gabriel Itkes Sznaps tillbakablick på exemplet Polen.

söndag, april 19, 2009

Tysk gitarrpop

...när den är som bäst: Tocotronic.
Allt som gör bra gitarrpop bra, från de långa luggarna till den perfekta avvägningen mellan lojhet och attack, finns här.
Och texter vars bruk av genitiv, befintlighet, rörelse och konjunktiv man skulle kunna bygga upp en hel grundkurs i tyska omkring. Vackert artikulerade av sångaren Dirk von Lowtzow. Visst kan tyska vara ett vackert språk. (Med sitt nyare projekt Phantom/Ghost sjunger von Lowtzow på engelska - nej, det kan inte alls bli lika bra; det hade inte kunnat vara lika bra även om själva melodierna och arrangemangen varit lika briljanta som Tocotronics.)
Här en liveupptagning:



En musikvideo:



En bild med oklar betydelse som man kan titta på medan man, om man kan lite tyska, följer med i texten:

fredag, april 17, 2009

Martyrerna

"Bulten i Bo" låter meddela att han lägger ner sin blogg. Den direkta orsaken är att han blivit "anklagad av Magnus Sandelin för att ha påstått att 'Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000'." Och i vanlig Bulten-ordning förvanskar han själv andras ord (Sandelin skrev att Bulten antyder, inte påstår, att "Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000") samtidigt som han utgår från att det är de andra, hans ständiga motståndare - det vill säga personer som tar sådant som antisemitism och förintelseförnekare på allvar - som ljuger, förvrider och absolut inte kan ha täckning för vad de skriver. Sandelin kommer, menar Bulten tvärsäkert, inte att kunna belägga sitt påstående (vilket naturligtvis visade sig felaktigt). Men inte nog med det - inte bara Magnus utan också alla hans vänner kommer enligt Bulten att ljuga om det här. I bästa antise.. nej förlåt antisionistisk anda hallucinerar den lille bloggaren fram ett scenario där han blir korsfäst av stormästare Sandelin och andra Zions underhuggare - "som är kolumnskribenter, ledarskribenter och Expomedarbetare". Bulten går riktigt i spinn här:

Dessa personer, som egentligen är normalbegåvade individer och därför egentligen vet att Magnus ljuger och att han inte besitter någon telepatisk förmåga, de förbiser med Magnus lögner. De tycker att Magnus ljuger i en god sak, "kampen mot extremister", och är därför fullt beredda att lägga den intellektuella hederligheten åt sidan för att ställa upp för sin kompis.
Och nej, så roligt är inte bloggandet att jag är beredd att öka på risken att bli uthängd och stigmatiserad som "förintelseförnekare" hos Expo, Sydsvenskan, UNT eller City.

Det faktum att City finns med i uppräkningen innebär naturligtvis att undertecknad finns med och spelar en aktiv roll i Bultens fantasi. Jag vet inte om jag ska skratta eller vad jag ska göra. För egen del kommer jag inte att sakna "Bulten i Bo". Det han sysslar med är en slags hemsnickrad perverterad form av dekonstruktivism, som ständigt underminerar alla försök till rak kommunikation. Han har odlat sin metod i åratal och under tiden ordentligt lyckats trötta ut alla de han tvingat på sina paranoida kommateckensifrågasättanden. Men jag tycker det är på alla sätt pissigt rentutsagt att han går ut på det sätt som han nu gör - med en lika bekväm som orealistisk martyrfantasi i stället för ett ansvarstagande för det egna agerandet under de år bloggen "Bulten i Bo" varit aktiv.

En annan självutnämnd martyr är förstås Mohamed Omar. Direkt i samband med att han kom ut som "radikal muslim" förutsåg han det martyrium han skulle komma att få genomlida:

Israels advokater har enorma resurser och är oerhört aktiva. Jag har inte ansett mig kunna stå upp emot dem. De skulle ha gjort slarvsylta av mig. De kan förtala, svartmåla och utnyttja sina kontakter för att förstöra människors rykte och karriärer. Men jag bryr mig inte. Sanningen måste sägas.
Det Israel gör nu är fruktansvärt, vidrigt och ondskefullt. Om det innebär att jag måste återgå till att städa, som jag gjorde innan jag blev författare, so be it.

En riktig hjälte med andra ord. Not. Nu sitter han i sitt nyinredda hörn av bloggosfären och vänslas med förintelseförnekare och andra vars människofientliga uppfattningar han uppenbarligen delar. En småputtrig stämning breder ut sig i hans kommentarsfält, det talas om att låta sig vägledas av kärlek och ärlighet och om de där förskräckliga khazarjudarna vars fällor vi inte ska låta oss luras i. Det är som med Sverigedemokraterna, ungefär. En samling ack-så-förtryckta små människor som bara säger sanningen på trots mot etablissemanget. Som går i taket när de blir granskade och anser sig utsatta för en orättmätig komplott.
Att det skulle kunna vara så att det fortfarande finns de i omvärlden som helt enkelt reagerar mot dessa personers människosyn/agenda/agerande, det förefaller dem uteslutet.
Så är det när man saknar självinsikt - och det gör ju alla fanatiska martyrer.

Uppdatering: Jonathan tar upp Ali Esbatis ofattbara stöd till "antirasisten Bulten i Bo".

onsdag, april 15, 2009

"Sionistprovokatören"

En tragikomisk historia. Två ungefär likatänkande som munhuggs.

måndag, april 13, 2009

Favoritöppningsscen

(eller ska det heta "öppningsscensfavorit"?)

En av de bästa någonsin öppningssekvenserna i en film tycker jag, som sagt, att de inledande sådär 10-15 minuterna i John Waters Desperate Living är. En annan favorit är förstås den långa obrutna tagningen/åkningen som öppnar Orson Welles En djävulsk fälla. Och här är ytterligare en:



Tyvärr tar det här utsnittet slut lite väl abrupt. Man ska helst se hela titelspannet, under vilket Kelly sminkar sig, ler förföriskt mot sig själv i spegeln (och oss i publiken) och rent allmänt återskapar sin femininitet. Den ljuva musiken, som ju alltid signalerar "kvinna", tar abrupt slut efter förtexterna och den kaotiska jazzmusiken fortsätter som om den aldrig varit avbruten. Jag blir lite auteurromantisk av det här, det är så typiskt för Samuel Fuller - extremt, ohämmat, egendomligt och ändå så välbekant.
Men jag ska inte plåga er med en lång text om hela filmen - skulle någon vara intresserad så hänvisar jag till tidskriften fLm nr 2, där det finns en artikel av mig om The Naked Kiss. Det handlar om kvinnlighetskonstruktion, prostitution och västernmytologi. typ.

Apropå titelsekvenser, förresten, så tipsar Hynek om en spännande utställning i Berlin för den som råkar vara där eller på väg dit just nu (tar slut på lördag).

fredag, april 10, 2009

Deppfilmlista

Eftersom jag är en odräglig besserwisser, eftersom jag gillar att göra listor, eftersom det är långfredag och eftersom jag är en feel badfilm-aficionado kan jag inte låta bli att göra min egen variant av den där listan på världens tio mest deprimerande filmer som jag var inne på häromdan.
Det finns ingen inbördes ordning. Observera att listan inte innefattar direkta snyftare, som Eldflugornas grav e dyl - det handlar om filmer som försätter dig (i alla fall mig) i ett näranogkatatoniskt tillstånd, utan hopp om förlösning via tårar. Så som en riktig deppfilm ska.

- Han som får örfilarna (Sjöström, 1924). En hel film om hur kul folk tycker det är att se någon slagen och förnedrad. Hur mycket mer deppigt kan det bli? liksom.

- Salò eller Sodoms 120 dagar (Pasolini, 1975). På den tiden det fanns videouthyrare hände det att den här filmen placerades på erotikhyllan (och det kanske händer fortfarande, förresten). Undrar hur porrsugna kunder som råkade få med sig just den här filmen reagerade på den, förmodligen blev de oerhört avtända. Jag menar, jag förstår ju att alla de sexuella aktiviteter som förekommer i filmen har ivriga utövare, men går någon verkligen igång på det här? Jag har svårt att tro det. (Fast man ska förstås aldrig underskatta sin egen begränsning vad gäller att förstå andras begär.)

- Stroszek (Herzog, 1977). Den här filmen är proppfull med tysk antiamerikansk arrogans. Men det kan man välja att strunta i; man kan se den som bara precis en allmän bekräftelse på alltings hopplöshet, om man nu är lagd åt det hållet.

- Jude (Winterbottom, 1996). Beskrivs ibland som en kärleksfilm. Bah! Den handlar inte så mycket kärlek som om hur precis allting i en människas liv kan gå snett, skulle jag vilja påstå. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen tycker att Winterbottoms film är särskilt bra. Jag går fortfarande in i katatonimode bara jag tänker på den (vilket iofs är ett gott betyg för en film, det kan inte förnekas).

- Prästmans dagbok (Bresson, 1951). "En ung och sjuk präst anländer till sitt första stift ute i den franska obygden. Han klarar inte av att skapa någon som helst kontakt med sina församlingsbor och de flesta önskar att han ska försvinna." Det här är förstås en film som haft stort inflytande på Bergmans Nattvardsgästerna. Jag för min del föredrar egentligen verkligen Bergmans intensitet framför Bressons uttryckslöshet. Men om man ska gå efter katatonometern så vinner Bresson överlägset.

- Den sjunde kontinenten (Haneke, 1989). Fullständigt outhärdlig. Kolla själva.

- Zombie and the Ghost Train (Kaurismäki, 1991). Ännu ett fall av märklig klassificering. Filmen brukar rubriceras "svart komedi", men det finns inte mycket att skratta åt i den här filmen om en finsk rockbasist som super ihjäl sig i Istanbul.

- Gycklarnas afton (Bergman, 1953). Inte helt olik Han som får örfilarna.

- Die Architekten (Kahane, 1990). En av de östtyska uppbrottsfilmerna från tiden runt murens fall - filmer som liksom försvann i den allmänna uppbrottsstämningen och aldrig fick den internationella uppmärksamhet de hade förtjänat. Det gäller, tycker jag, kanske särskilt för just den här. Arbetet med den inleddes något år före hösten -89, men det kan garanteras att den aldrig släppts i den form den nu befinner sig i om inte systemet fallit innan premiären. Här finns den dystraste åkning längs östsidan av muren som någonsin skådats i en spelfilm.

- Hundstage (Hunddagar? Seidl, 2001) Österrike, ni vet. Fritzl, Jelinek, Haneke, Bernhard, Waldheim, Stangl, Hitler. Unfuckingbearable.

onsdag, april 08, 2009

Hysterifinal: "Du blev obehagligt berörd av de öppna såren"

Enligt en lista som återges i Aftonbladet är Nattvardsgästerna en av världshistoriens tio mest deprimerande filmer. Nu ger jag inte mycket för den där listan, särskilt inte som de flesta av filmerna på den är relativt nya (det finns ju mer än hundra års filmhistoria att gräva ur). Men visst är Nattvardsgästerna deprimerande - vilket som alla förstår inte är detsamma som att den inte skulle vara bra. Förutom att vara deprimerande har den en intensitet som kommer inifrån rollfigurerna och sträcker sig ut mot åskådaren. Det bokstavligen frontala tilltal som var ett typiskt Bergmangrepp är starkt förekommande i Nattvardsgästerna och kännetecknar YouTubeklippet nedan. Visst är omgivningen grå, visst är skolfröknens kärlek (hennes "uppgift i livet") både meningslös och patetisk, visst är prästens brottande med sin grundläggande brist på tro och sin egen meningslöshet inför en tom kyrka ett dystert och frustrerande tema som borde ha svårt att engagera en åskådare utan relation till religion. Men de lever ju i alla fall, prästen och skolfröken. Ingrid Thulin blir till och med lite hysterisk där mitt i alltsamman (dessutom lider hon av en hysterisk fysisk åkomma); Gunnar Björnstrand blir utanför det här klippet mer eller mindre hysterisk varje gång han tvingas konfronteras med henne.
Visst kan jag känna mig deprimerad av den här filmen. Men jag har sett den flera gånger och långtifrån blivit deprimerad varje gång; jag kommer förmodligen att vilja se den ytterligare några gånger i livet. Och det är skillnaden mellan Nattvardsgästerna och en film som Revolutionary Road - vilken enbart gör mig deprimerad och som jag (trots en enstaka fantastisk bild jag skulle vilja copypasta nånstans) aldrig vill se om såvida ingen beordrar mig att skriva ett lysande stycke text om den. De båda protagonisterna i Revolutionary Road är helt enkelt inte begripliga för mig eftersom de inte är levande. Deras kärlek till varandra är inte trovärdig för mig eftersom de inte är levande. Den fasansfulla hermenetiskt tillslutna plats de bebor likt två ovanligt stora (men snyggt klädda) dammkorn är död väntande på mer död. När Thulin däremot läser upp sitt brev för mig (det är åskådaren hon tittar på; brevet är "till mig") så berör hon mig. Det kan kännas pinsamt, man kan känna ett behov att skruva på sig lite i stolen, men då är det ju för att hon slår in i det veka livet. Hon tvingar mig till att bli berörd, med ögonen som riktar sig mot mig som två svarta sugande hål, brännande punkter mitt i allt grått. De är uppfordrande. De tvingar sig på mig. Det gör inte dammkornen Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.



Därmed vare det slut på serien "hysteri på film" (även om avslutningen definitivt kunnat vara mer hysterisk, egentligen). Den började med John Waters och slutar, helt passande, med John Waters idol. Basta.

måndag, april 06, 2009

"Man kan ju följa lagen..."

Ja, det är Andreas Ekströms råd till alla oss som är missnöjda med Ipred-lagen. Och visst, det kan vi förstås göra. Vi kan följa lagen. Vi kan strunta i att försöka leta upp till exempel den där italienska filmen som inte finns hos vare sig bibliotek eller den lokala filmhandlaren; vi kan strunta i att försöka hitta musik av den där ungerska tonsättaren som verkar ha glömts av gud, eller att förkovra oss genom att lära känna konstnärligt propagandamaterial från östblocket, eller svensk snutfilm från nittiotalet eller vad det nu är vårt begär och vår förkovringslusta riktar sig mot. Men blir det inte lite... tråkigt? Lite instängt, lite... dött? Är det inte lite konstigt att just en kulturskribent, vilket herr Ekström ju är, så tydligt tar ställning för att vi ska nöja oss med att vara mer kringskurna i våra kulturella vanor än vad vi hade kunnat vara?
Nu invänder kanske den där vännen av ordning att lagen inte riktar sig mot den småskaliga nördfildelaren. Och visst, det är väl inte mannen som bara är ute efter att kunna återbekanta sig med en gammal filmupplevelse från svunna dagar lagen har kommit till för att tygla. Någon måste ha lidit ekonomisk skada för att "rättsmaskineriet" ska dras igång. Men kan den enskilde fildelaren i varje enskilt fall med säkerhet avgöra hur det ligger till med den saken? Och spelar det någon roll när lagen trots allt sänder en rätt kraftig signal om att det där med fildelning är något vi helt enkelt inte ska syssla med? Visst kan vi följa lagen. Vi kan för all del upprätta haram- och halallistor på vad som är tillåtet att fildela och vad som inte är det. Men.... då infinner sig den där känslan igen... att det är så.... ofritt.

Uppdatering: Thomas Götselius skriver bra i DN.

söndag, april 05, 2009

Animerad hysteri

Herr Stangel påminde mig i en kommentar till förra delen av serien "hysteri på film" om hur mycket hysteri det ju finns i tecknad film. Nu var det "gamla Pluto- och Kalle Anka-kortfilmer" som var hans exempel, och de är goda exempel, men mina tankar vandrade förstås iväg till Tex Averys och Chuck Jones hysteriska mästerverk. Till min stora glädje & förvåning finns de faktiskt på YouTube. Inget inom animerat är väl så hysteriskt på ett fantastiskt underbart sätt som kombinationen "Wagner + Bugs Bunny" i (Jones) What's Opera, Doc?



Daffy Duck måste självklart också vara med på ett hörn:



Och, som sagt, Tex Avery himself, naturligtvis. Här med en av de många Lilla rödluvan-varianterna, där Rödluvan är en svåråtkomlig sjungande vamp medan vargen och mormor är två überkåta frustrerade hysteriker (visst är Averys varianter på sagan sexistiska etc, men nu råkar jag älska utstudsande ögon & allt det där oavsett sammanhanget):