Favoritöppningsscen

(eller ska det heta "öppningsscensfavorit"?)

En av de bästa någonsin öppningssekvenserna i en film tycker jag, som sagt, att de inledande sådär 10-15 minuterna i John Waters Desperate Living är. En annan favorit är förstås den långa obrutna tagningen/åkningen som öppnar Orson Welles En djävulsk fälla. Och här är ytterligare en:



Tyvärr tar det här utsnittet slut lite väl abrupt. Man ska helst se hela titelspannet, under vilket Kelly sminkar sig, ler förföriskt mot sig själv i spegeln (och oss i publiken) och rent allmänt återskapar sin femininitet. Den ljuva musiken, som ju alltid signalerar "kvinna", tar abrupt slut efter förtexterna och den kaotiska jazzmusiken fortsätter som om den aldrig varit avbruten. Jag blir lite auteurromantisk av det här, det är så typiskt för Samuel Fuller - extremt, ohämmat, egendomligt och ändå så välbekant.
Men jag ska inte plåga er med en lång text om hela filmen - skulle någon vara intresserad så hänvisar jag till tidskriften fLm nr 2, där det finns en artikel av mig om The Naked Kiss. Det handlar om kvinnlighetskonstruktion, prostitution och västernmytologi. typ.

Apropå titelsekvenser, förresten, så tipsar Hynek om en spännande utställning i Berlin för den som råkar vara där eller på väg dit just nu (tar slut på lördag).