Veckans "Vad är grejen med..."

(Citykrönikan)

Jag har försökt förstå. Alla gör det ju. Det måste finnas någon mening med det hela, någon poäng. Någonting undslipper mig, så måste det vara.
Inte skulle väl vanligtvis kloka människor hålla på och uppdatera världen med kortfattad information om sådant som vilken sorts te de för tillfället föredrar, vilken arbetsuppgift de just tagit sig an och vad de åt till frukost - om det inte fanns någonting av verkligt värde med det hela. Och de små meddelanden till varandra som medlemmar av denna offentliga gemenskap publicerar... Meddelanden som betyder intet eller föga för den utomstående läsaren, som ser ut som de mest ointressanta delarna av någons privata e-post eller sms-konversation - även de måste ju betyda något speciellt, fylla någon viktig funktion jag inte greppat.
Ni förstår vad det handlar om. Twitter. Och ni lägger märke till den bittra tonen, den som talar om att jag drabbats av det oåterkalleliga: känslan av att "nu kan jag inte hänga med längre". Den där tidpunkten när en viss trend blir till en personlig förolämpning i all sin oåtkomlighet. Det har inte med ålder att göra - många i min ålder twittrar. Jag har helt enkelt hittat min anti-grej i tiden.
Det finns säkert ordknapphetsmästare som förmår twittra på ett sätt även jag skulle kunna uppskatta. En och annan kanske till och med är ohämmad nog att fylla sina så kallade "tweets" med svärta istället för menlöst småtjatter och ständiga länkhänvisningar (något det dessutom finns andra fora för). Twitter kan spela en viktig roll under vissa politiska omständigheter, det har vi kunnat se i Iran. Men jag, här i Sverige, just nu, skulle vara en medelmåttig twittrare med allt vad det innebär av meddelanden inte ens mina närmsta vänner borde tycka var särskilt intressanta, på sin höjd småsnärtiga oneliners med kraft att reducera hela livet till ett enformigt cocktailparty. Nej, jag vägrar ägna mig åt att hylla det futtiga i tillvaron. Den dag jag börjar känna ett behov av att i telegramform informera omvärlden om mina dagars små intigheter, då är det dags att ta mig till veterinären och sätta sprutan i mig.
Men samtidigt. Ni är ju så många som är med i den här konstiga gemenskapen. Vad är egentligen hemligheten?