onsdag, juli 02, 2008

Är våldtäkt ett långsamt verkande mord?

Å ena sidan, å andra sidan. Min kluvenhet är stark när jag läser Slavenka Drakulics artikel om våldtäkt som krigsförbrytelse. Eller, som rubriken lyder, "(v)åldtäkt som folkmord". För våldtäkt är, avslutar Drakulic sin text med att hävda, "ett slags långsamt verkande mord". Och systematiska massvåldtäkter blir ju då ett slags långsamt verkande folkmord.
Drakulic skriver att "(u)nge­fär 30 000 offer för sexuellt våld i Bosnien har faktiskt inte fått erkänd status som krigsoffer", och jag delar hennes indignation. Jag påminns om de bittra orden i den anonymt författade EN KVINNA I BERLIN. EN SANN BERÄTTELSE. Dagboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945:

Jag tänker nu ofta på vilket väsen jag brukade göra kring genomresande soldater på permission, hur jag skämde bort dem och med vilken respekt jag bemötte dem. Ändå kom de till en del från Paris eller Oslo, städer som låg betydligt längre ifrån fronten än det ständigt bombarderade Berlin. Eller de kom rentav från den djupaste fred, från Prag eller Luxemburg. Till och med om de kom från fronten verkade de fram till 1943 så propra och välnärda som knappast någon är idag. Och de berättade gärna historier där de själva framstod i god dager. Vi däremot kommer vackert att få hålla mun, kommer att få låtsas som om vi, just vi, hade sluppit undan. Annars kommer ingen man att vilja ta i oss längre.
(s. 138)

I föreställningen om massvåldtäkter som folkmord ryms också den ibland medvetet uttänkta kalkylen att fiendens kvinnor (för det är ju så, att fienden är en man medan kvinnan är mannens territorium) minsann ska föda fiendens barn; intet, inte sådden på åkrarna och inte livsfröna i kvinnornas magar, ska längre höra fienden till. Och en ultrarasistisk regim som den nationalsocialistiska var naturligtvis väldigt medvetet om detta hot mot "folkstammen". Ett av den döende NSDAP-förvaltningens sista dekret gick ut på att alla kvinnor som blivit gravida efter att ha våldtagits av en rysk soldat automatiskt och direkt skulle få göra abort - ett dekret som dock mer eller mindre drunknade i den allmänna villervalla som rådde under krigets slutskede.

Drakulic går inte fullt ut in i den här föreställningsvärlden. Men hon gör det till viss del, då hon skriver:


sexuellt våld är ett extremt effektivt vapen under etnisk rensning. Det skambelägger inte bara de våldtagna kvinnorna, utan förödmjukar också deras män som varit oförmögna att skydda dem. Därför våldtogs kvinnor ofta medvetet mitt framför ögonen på sina män. Sexuellt våld kan förstöra ett helt samhälle, eftersom stigmat stannar kvar - inte glömt, inte förlåtet.

Och så här lyder slutklämmen:

Förra veckan antog FN:s säkerhetsråd en resolution som slår fast att våldtäkt kan vara ett krigsbrott och ett inslag i folkmord. /----/ (D)et är en historisk resolution eftersom sexuellt våld slutligen erkänns som ett krigsbrott och därför kan bestraffas. Ingen man kan längre försvara sig med påståendet att han skulle ha kunnat döda en kvinna som han "bara" våldtagit, eftersom våldtäkt är ett slags långsamt verkande mord.

Alltså, jag har inte läst denna resolution och jag vänder mig inte emot att systematiska våldtäkter liksom andra grova systematiska övergrepp behandlas som krigsbrott, som brott mot mänskligheten. Men jag undrar över den syn på våldtäkt som förmedlas i Drakulics text - en syn som på ett plan reproducerar förövarens.
En syn som säger att våldtäkt alstrar ett stigma som aldrig kan suddas ut. Att en våldtagen kvinna är i grunden förstörd - och att hon inte ens är det primära föremålet för attacken, utan hennes man; hennes folk.
Jag har aldrig blivit våldtagen och det vore mig fjärran att tala om för våldtagna kvinnor vad de ska känna. Det kanske är så att många våldtagna kvinnor verkligen upplever att de utsatts för "ett långsamt verkande mord" - och vem är jag i så fall att säga att de har fel? Ändå vill jag opponera mot att denna syn förmedlas den våldtagna kvinnan av hennes omgivning. Mot att man säger henne att hon är förstörd i grunden och att hon nu är bärare av ett outplånligt stigma.
Enkelt uttryckt: det verkar vara ett lite destruktivt sätt att bemöta någon som utsatts för ett övergrepp. Och jag tror inte heller att samhället i stort mår bra av att våldtäkter som företeelse vidhängs en så stor ballast av negativ mystik. Vare sig den förmedlas i en rättssal, en tidningsartikel eller av omgivningens outtalade attityder.

3 kommentarer:

Ulf sa...

Jag vet inte men spontant tycker jag att det verkar vara någon sorts syn på våldtäkt efter schemat "madonnan och horan". D v s den i krig våldtagna har en sämre "status" än andra "icke våldtagna". Bara en enkel tanke (som säkert behöver tänkas fler än en gång)

Charlotte Wiberg sa...

Jag upplever också att det ligger en sådan tankefigur & verkar nånstans. Den våldtagna kvinnan blir liksom "fallen".

Anonym sa...

Jag håller med dig om att en våldtagen kvinna inte borde betraktas som "förstörd". Varken av andra eller sig själv.
Men jag kan inte komma ifrån tanken att jag hellre skulle dö än våldtas. Att skändas och förnedras, att på något vridet sätt straffas för att man föddes till kvinna...det skrämmer mig mer än ett nackskott. Inte för att döden inte skrämmer mig, utan för att jag ser våldtäkt som den vidrigaste tortyr man överhuvudtaget kan utsättas för.
Detta är en högst personlig åsikt, såklart. //Nea