torsdag, juli 10, 2008

"Bidragsberoendet"

Ett inslag i Rapport igårafton förtäljde om en rapport sammanställd av Swedbank. Det handlade om det ökade bidragsberoendet i Sverige - och storsatsningar mot detta bidragsberoende utlovades från både höger och vänster. Swedbanks representant talade i inslaget visserligen om fattigdom och utsatthet, men fokus i reportaget låg alltså på hur många som får bidrag och fenomenet gick under rubrikbeteckningen bidragsberoende.
Vad är det då för fel att använda det ordet? Är man fattig, klarar man inte att betala hyra och mat så blir man ju beroende av ekonomiska bidrag. Förvisso, men när problemet beskrivs med den övergripande termen bidragsberoende istället för fattigdom så framkallar man på en gång en bild av personer som utgör en belastning för samhället och en bild av ett slags individuell problematik. "Bidragsberoende", det låter som en försvagande sjukdom i klass med narkomani och alkoholism. "Åh, ge mig mitt bidrag goe herrn, jag klarar mig inte utan det!" säger den darrande farbrorn med mössan i hand till den rödbrusige alliansväljaren som anser att problemet lättast åtgärdas med rehab i form av indragna pengar. Så botas den veke, så kan han börja fungera som en initiativtagande achiever (människans naturtillstånd, enligt den kärva men inte sällan själv sedan barnsben rätt välbärgade alliansväljaren).
Det är som med ordet utanförskap. Helt utan att man märkt hur det egentligen gick till så lever man i ett språk som bottnar i en problemformulering som bottnar i en världsbild som bottnar i ett ställningstagande för den som har snarare än den som icke har.

Uppdatering: Dagens Arena skriver också om rapporten, fast på ett helt annat sätt.

4 kommentarer:

stefan hallgren sa...

Du har helt rätt i denna analys. Bidragsberoende får lätt associationer till drogberoende (och implikationen att utan drogberoende skulle vi inte ha så många bidragsberoende). Ordet "utanförskap" tycker jag är ännu värre, eftersom det implicerar en slags fientlighet mot individualism öht, typ att den som går sin egen väg, från kollektivet till ensamhet är, ja nästan mer eller mindre kriminell. Det är en retorik som man skulle förvänta i kommuniststater, men jag antar att nykonservatismen inte är så olik ideologin i kommuniststater.

Charlotte Wiberg sa...

Ja, så var det ju också straffbart i DDR att vara "asocial".

Gustav.Holmberg sa...

Det finns bidragsberoende bland svenska företag, vilket sällan uppmärksammas med så negativa konnotationer som när man talar om individer.

/Gustav

Charlotte Wiberg sa...

Viktigt påpekande, Gustav.