Vittnen

Mycket intressant understreckare i Svenskan igår tar sig an en ny bok om nittonhundratalets vittnesskildringar. Minneslitteratur och ögonvittnesskildringar av förra århundradets mänskliga haverier -- förintelselägren, Gulag, Hiroshima, röda khmerernas Kambodja... Texten inleds med följande citat, återgivet i poeten och översättaren Pierre Mouchards oöversatta Qui si je criais…? Œuvres-témoignages dans les tourmentes du XXe siècle (Vem, om jag ropade…? Vittneslitteratur i 1900-talets oroligheter, Laurence Teper, 507 s): "Här förändras alla värden. Varje mänskligt begrepp, som fortfarande skrivs och uttalas som vanligt och har kvar sin vanliga uppsättning bokstäver och ljud, innehåller här något annat, som ingen där hemma på fastlandet har behov av att namnge: här gäller andra mått, här gäller andra seder, och varje ord har en annan betydelse.”
Citatet är taget ur ryske Varlam Sjalamovs skildring av arbetslägret Kolyma, dit han tvångskommenderats under Stalintiden. Men det skulle, slår det mig, nästan ordagrant kunna vara taget ur en ögonvittnesskildring av Auschwitz eller något annat av nazismens dödsläger. Just denna upplevelse av att ha anlänt till alltings antipod, där inget av det man fram tills dess lärt sig om världen längre gäller är ett tämligen genomgående motiv i förintelselitteraturen. Jeana Jarlsbo skriver om Mouchards bok:

Oavsett vilken traumatisk erfarenhet olika vittneslitterära verk refererar till kan de ibland genomkorsas av en och samma bild. ”En grav i skyn”, ”en grav i luften”, ”en grav av luft”, ”en grav i molnen” – denna bild återfinns både i Mandelstams ”Rader om en okänd soldat”, Celans ”Dödsfuga” och Kertész ”Kaddish för ett ofött barn” (eller Nelly Sachs ”Gravskrifter skrivna i luften”).
Mouchard uppmärksammar att en del av såväl nazismens som kommunismens våld hade till syfte att systematiskt bryta ner miljoner människors existens och tillintetgöra offrens mänskliga värdighet, genom att fastnagla dem i ett förnedrande, hotfullt ”här och nu”. Vittneslitteratur ska följaktligen betraktas inte bara som ett sätt att överföra information om massdeporteringarna, koncentrationslägren eller Förintelsen, utan också som en form av ”motstånd mot förödelsen”: genom litterära vittnesbörd rekonstrueras, om än i skör eller riskabel form, livets och ordets dimensioner.

Detta ska, antar jag, inte i första hand tolkas som att "Hitler och Stalin var samma skrot och korn", att kommunismen är närbesläktad med nazismen osv (och minns att även Hiroshima är en av de erfarenheter som blottläggs). Kanske snarare som att vittneslitteraturen, trots att den först och främst ska tas för vad den är -- d v s vittnesmål om tillstånd som aldrig borde erfarits och gärningar som aldrig borde utförts, också kan säga något mer allmängiltigt om vad vi anser vara mänsklig identitet och hur denna kan negeras.
Jag har lagt märke till att ett genomgående motiv i de vittnesskildringar jag tagit del av är den framträdande plats som exkrementerna intar. Det har då handlat om skildringar av förintelsen. Anus mundi, världens rövhål, är ett av de namn som givits Auschwitz. Det är även titeln på en av böckerna om tillvaron där (författare: Wieslar Kielar). Och skiten, både i form av avföring och annan skit, flödar i den samling med Auschwitzdikter som jag köpte i en av lägermuseets bokhandlar under mitt besök för några år sedan. Det är inte att undra på. Möjligheten att sköta något liknande en med våra mått mätt normal hygien var i princip icke-existerande för Auschwitz fångar, och för många inleddes dekonstrueringen av den mänskliga värdigheten redan under tågresan dit, instängd i en överfull boskapsvagn med i bästa fall en hink att skita i. Skithinkarna flödade sedan över under nätterna i lägerbarackerna, då diarréer ingick tillsammans med ohyra, fläcktyfus och de andra epidemiska hemsökelserna av fångens kropp. Ofta är förintelseskildringarna intensivt fysiska snarare än esoteriskt dunkla:

Nästan varje fånge led av kronisk diarré – och ingen fick lämna ledet under appellen. Där stod man, med de mest fruktansvärda magkramper, och – javisst, skiten rann längs benen. Vi hade löss, vi var alltid törstiga men hade aldrig tillräckligt att dricka. Våra kroppar var översållade med skabb och öppna sår eftersom vi inte fick några vitaminer. /---/ [M]an var täckt av fekalier, man stank, man äcklades av sig själv och de andra, aldrig kunde man göra sig riktigt ren. Man såg inte längre de högar med lik som tornade upp sig framför barackerna var morgon, lik efter människor som kreperat under natten som hundar. Detta var koncentrationslägrens vardag /.../

Så sade Auschwitz-överlevaren, skribenten och TV-medarbetaren Renate Lasker-Harprecht under ett av de studiosamtal som sändes i anslutning till visandet av serien Holocaust på västtysk TV 1979. (Återgivet i textsamlingen Im Kreuzfeuer: Der Fernsehfilm ‚Holocaust’. Eine Nation ist betroffen, min översättning.)
Men det finns förstås också en annan dimension av fekaliemotivet, och det är att människor i sig själva förvandlades till skit, till avfall, i den nazistiska förintelseekonomin. Som en slags omvända alkemister sög nationalsocialismen ut allt de såg som värde ur ett värdefullt material för att söka göra om det till värdelöst avfall, dödsfabrikernas slutprodukt.
Innan Auschwitz förvandlades till ett regelrätt förintelseläger, under dess första år då fångarna främst bestod av polacker som var eller kunde förväntas vara motståndare till den tyska ockupationsmakten, togs det fotografier av fångarna som på ett vanligt fängelse. Bilderna finns nu utställda i ett av lägermuseets lokaler. Jag erfor som besökare vid betraktandet av de här fotografierna en viss lättnad i min vanmäktiga ilska och sorg. Eftersom flera av de avfotograferade gör motstånd genom sina trotsiga blickar mot plågoandarna. Eftersom deras motstånd och de själva hålls fast, bevaras, genom bilderna. På samma sätt uttrycker vittnesmålen, de överlevandes berättelser och allt annat som vittnar om deras och de andra offrens existens och öde, ett motstånd bara genom att finnas till. Eftersom de vägrade förvandlas till intet, eftersom de aldrig egentligen blev till värdelöst skit, inte heller de som klev in i gaskamrarna.
En stereotypisk bild av den nationalsocialistiske förövaren är den av skrivbordsmördaren, med Eichmann och Höss som emblematiska förebilder. Men i skildringar av lägertillvaron är den nakna brutaliteten och den kalla blicken sällan helt frånvarande. Det krävs, och detta är viktigt att minnas, också ett öga som ser något annat än skit för att de överlevandes och de dödas vittnesmål ska kunna nå fram.

Men gud så tjatigt

Som avhoppad vänsterpartist och medlem av Vägval vänster skulle jag kanske kunna förväntas bli upplivad av Staffan Norbergs attack på partimajoriteten på DN Debatt idag. Men det blir jag inte. Jag blir bara trött. Av att Norberg presenteras som "ledande vänsterpartist", när han länge tillhört en liten makt- och kraftlös minoritet som år efter år upprepar samma fullständigt förödande kritik mot partiets utveckling utan att lämna det. Samma malande hörs alltså från det hållet år nu som det gjorde när jag gick ur för ett halvt decennium sedan, och alltid fås det att se ut som nån slags nyhet, ett "tecken på växande internt missnöje". Vak upp och känn kaffedoften nån gång Staffan! Ingenting kommer att förändras! "Jag hoppas att 2008 blir ett omprövningens år för mitt parti", skriver du. Vad finns det för skäl att tro att så skulle ske? Du framstår för mig dessutom faktiskt snarare som trångsynt och normopatisk snarare än "modern" och nytänkande när du, utifrån nån slags tänkt, folklig majoritetssynvinkel, utan vidare avfärdar vissa av partiets mer drastiska uttalanden (vilka för övrigt dessutom ligger rätt långt bakåt i tiden nu, "talibantalet" exempelvis) som "stolligheter". Jag för min del ser inget stolligt med en ny och radikal tanke som den om att avskaffa läxor i skolan. Få saker har fått mig att fundera så mycket över vad skolan egentligen är, vad den ska göra och hur olika livsvillkor och möjligheter att fullfölja de uppgifter som åläggs dem olika barn har. Och där tycker jag Vänsterpartiet gjorde något ett politiskt parti ska göra och alltför sällan gör idag: introducera något oväntat, en ovan idé som tvingar oss att fundera över sådant som idag tas för givet.
Du kritiserar partiet för fel saker, Staffan. Och vad gäller dogmatismen eller vad man ska kalla det, den oövervunna underliggande kommunismen i partiet kanske -- förväntar du dig verkligen fortfarande en omprövning och en självrannsakan från partiets håll i den frågan? Lägg av. It ain't gonna happen. Gör nåt konstruktivt istället. Vem tror du att du övertygar egentligen, och om vad?
Se även herr Svensson: "Vänsterpartiets tröttsamma högerkritiker"
--------------
På Agenda 2010+ listar Trotten årets bästa filmer, och får mig att minnas att jag glömde ta med 300 i min omröstning (se högermarginalen). Svenskan listar också och får mig att minnas att jag glömde Vid himlens utkant. Gottverdammt. Allt bli bara fel hela tiden. Dessutom röstar ni fel, ni få som röstar! Ni röstar ju bara på This Is England hela tiden! Det är jättetråkigt!

Året då alla bara precis höll på & dog hela tiden

Jag kan inte påminna mig något annat år under min levnadstid då så många celebra personer dött. Personer man växt upp med, personer som betydde inget eller mycket men som liksom var delar av den kultur man gick omkring och rörde sig inom, personer man precis blivit varse eller personer man först egentligen får upp ögonen för genom deras död.

Ingmar Bergman fortsätter i döden med att överskugga sin omgivning, men vid sidan av honom dog också Michelangelo Antonioni och den finfine skräckregissören och filmfotografen Freddie Francis. I Tyskland dog Egon Monk, som mest jobbade med teater och TV (och som redan under sextiotalet gjorde tysk film om tillvaron i Tredje riket och om dess koncentrationsläger), medan hos oss lika okände holländske regissören Fons Rademakers dog i Genéve. En helt annan bild av Tredje riket än dessa båda gav sexploitören Bruno Mattei, som dog av en hjärntumör i Rom, samma stad som han fötts i. Andra döda regissörer är musikdokumentäristen Saul Swimmer, Bob "Porkys" Clark och Jeeva, stjärnskottet från Kollywood.
Fassbinderfilmkompositören Peer Raben dog djupt i hjärtat av Bayern, som sig bör, medan skådespelerskan Gisela Uhlen, som också hon bland mycket annat arbetat med Fassbinder, istället avslutade sitt liv i Köln. Två skådespelerskor som egentligen var för unga för att dö dog: Solveig "Himmel över Berlin" Dommartin och Johanna Sällström. I mer rimlig ålder dog gamla DEFA-skådespelerskan Brigitte Krause, liksom Hollywoodstjärnorna Yvonne De Carlo, Betty Hutton, Deborah Kerr och Jane Wyman. Producenterna Frank Capra Jr (det kan inte ha varit lätt för honom att ha varit son till regissören Frank Capra), Laurens Straub och Carlo Ponti dog. Klipparen James Lyons, animatören Jack Zander, make-up-artisten William J. Tuttle, scenograferna Lennart Mörk och George Jenkins samt stuntmannen Frank Maher dog också. Manusförfattare dog som de levat, i skuggan av rampljuset: Dave Martin och Peter Viertel. Och ut ur rampljuset gled ett gäng manliga skådespelare: Ramon Zamora, känd som "Filippinernas Bruce Lee", Klausjürgen Wussow som var professor Brinkmann i Schwarzwaldkliniken, klassiske brittiske Ian Richardson som ni sett tusen gånger i viktiga biroller, Ulrich "De andras liv" Mühe, och så Barry Nelson, den norskstammiga hollywoodskådisen som var den förste att spela Bond, James Bond.

Tänkare och akademiker dog i år: Jean Baudrillard, Hans-Uno Bengtsson, Rudolf Arnheim, André Gorz, Raul Hilberg, Wolfgang Iser, Richard Rorty.
Skribenter och författare likaså: Lars Forsell, Marianne Fredriksson, Maria Gripe, Elizabeth Hardwick, Ryszard Kapúscinski, den mördade Hrant Dink, Walter Kempowski, Ira Levin, Norman Mailer, Sembéne Ousmane, Ulrich Plenzdorff, Klaus Poche, Sidney Sheldon, George Tabori, Mehmed Uzun, Kurt Vonnegut, Jan Wolkers.
Och så har vi bildkonstnärerna: Olle Eksell, Sol LeWitt, Georg Oddner, Torsten Renqvist, Jörg Immendorff
Konstnärer med kroppen, koerografen Maurice Bejart och mimaren Marcel Marceau dog de också.
Och alla är lika inför döden. Hur olika varandra de än var i livet, de döda musikerna: Dan Fogelberg, Lee Hazlewood, Egon Kjerrman, Frankie Laine, Gian Carlo Menotti, Luciano Pavarotti, Oscar Peterson, Mstislav Rostropovitj, Karlheinz Stockhausen, Thore Skogman, Del Reeves, Ike Turner, Lucky Dube, Ray "Que sera, sera" Evans.

Politiker och opinionsbildare med tvivelaktigt (Hans Filbinger, Maurice Papon, Kurt Waldheim, Ian Smith) eller mindre dåligt (Boris Jeltsin, Kenth Petersson, abbé Pierre, Peter Munk) rykte dog

Så har vi de där okategoriserbara, folk som sysslade med så många olika saker eller tvärtom excellerade i någon så smal, egenartad gren att de inte går att placera i någon enskild, övergripande kategori -- Gun Kessle, Evel Knievel, Joybubbles, Povel Ramel. Folk som var TV-personligheter, fixare, allmänna entertainers, eller kända för att vara kända: Git Gay, Anna Nicole Smith, Alice Timander, Tony Wilson, Lars Orup.

Vi får inte glömma fotbollsspelarna: Nils Liedholm, greven av Rom. Eller Antonio Puerta. En av de olyckliga fem som efter år 2000 i ung och högst aktiv, framgångsrik ålder plötsligt dött av hjärtfel.

Ättlingar till kända familjekonstellationer har slutligen också tagit slut: Werner von Trapp vars sjungande familj är förbilden till Sound of Musics trallande nazi-motståndare, och så herr Strindbergs yngsta dotter Anne-Marie Hagelin, som dog vid 105 års ålder.

Alla dessa har dött under nådens år 2007. Må de vila i frid.

------
Kamfertexts läsare har utsett världens bästa svenska tv-serie för nu och i all framtid: grattis Staffan Westerberg, det blev Vilse i pannkakan! Jag kommer å det snaraste att börja plåga er med en ny omröstning. Den här leksaken som Blogger börjat förse sina användare med är bara för rolig för att låta bli.

Julsagor och evangelier

Svenskt Näringslivs dumsurrealistiska julsagor har ändock haft den positiva effekten att den satt igång kreativiteten ordentligt på sina håll. Motsagor produceras både här och där. En kommunistisk variant står att läsa på bloggen Tjärhovsplan.se medan okänd kvinna producerat Sagan om arbetsgivarorganisationen som inte visste nånting om ekonomi, min favorit i kategorin anti-svenskt-näringsliv-julsagor. Den mest idioitiska av Svenskt Näringslivs idioitsagor tycker jag Sagan om flickan som inte fick chansen är, och det vore kanske inte så svårt att göra ett exakt motstycke till den där huvudpersonen istället är den lille gubben som till följd av att Svenskt Näringsliv lyckats lobba igenom ett avskaffande av sist-in-först-ut-regeln blev arbetslös bara några år före pensionen och fick framleva sina sista dagar i fattigdom och förnedring. Men jag orkar inte (äsch, who am I kidding -- jag vill helt enkelt inte exponera mig som den usla sagoberättare jag är...).
Nå, reaktioner har de alltså väckt, och det var ju vad de sade sig vilja uppnå. Undras om de är nöjda? Senast idag ifrågasätts de på Brännpunkt där ett gäng medarbetare i Institutet för organisations- och arbetslivsetik menar att Svenskt Närings­liv slår in öppna dörr­ar. Ja det gör de ju i den meningen att det väl inte precis finns någon "underkonsumtion" att slåss mot. Visst finns det en konsumtionkritisk rörelse som manifesterar sig i exempelvis buy-nothing-day -- men något genomslag att tala om har den knappast. Större framgång har de som talar om att konsumera på ett annat sätt istället för att bara precis konsumera mindre. Så gör även arkitektur- och designskribenten Ingrid Sommar i sin "Julsaga för näringslivet" på Sydis kultursida, men hennes perspektiv är så snävt elitistiskt att texten riskerar få en precis motsatt effekt mot den avsedda.

Begreppet lyx är under ständig omprövning. Kan rentav hamna uppochner i dessa tider när de så kallat kreativa klasserna, kaffe latte- och urban mobility-generationerna alltmer präglar våra värderingar. Det mest åtråvärda ser inte alltid ut som förr. Vilket märks i designens värld, där den oväntat samhällsnyttiga lyxen nu dyker upp allt oftare.
Ta bara designerduon ”Save our souls” som fick Tjusiga Inredningsmagasinets stora formpris i kategorin ”Årets genombrott” nyligen. Keramikern Magdalena Nilsson och produktdesignern Johannes Carlström vill via tingen få oss att tänka. Världsproblem ska inte glömmas bort utan synliggöras, menar de. Till exempel via en lampa vars glasklädda sladd formats till en blixt. Och ta danska designföretaget Mater med rötter i trendiga Wallpaper, som bara saluför etiskt certifierbara ting. Varje sak – varav flera i marmor – är noga deklarerad i enlighet med FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsförhållanden, miljökonsekvenser och antikorruption.
/---/
(D)agens lyxradikaler fyller onekligen en roll som avantgarde när det gäller konsumtion. Ta engelsmannen Stuart Haygarth, som i åratal dammsugit rännstenar, loppmarknader och skräpiga stränder. Av alla upphittade gummisulor, hårspännen, bildäcksrester, elsladdar, klädnypor, plasttändare och avsmällda party poppers formar han 2000-talets föregivet mest åtråvärda ting i limiterad upplaga. ”Trash luxe” hette följdriktigt utställningen vid årets designvecka i London, där Haygarths glimrande lampor av kasserade billyktor och dito glasögonlinser hörde till mediehitsen.
Att utveckla produktions- och konsumtionsmönster som bidrar till rättvisa och bättre miljö är trots allt (sic!) angeläget.
/---/
Lyxradikalerna tänker annorlunda. Och de visar det i praktisk produktion. Konsumtion kan förenas med samhällsnyttiga värderingar.

På mig som är glad när jag överhuvudtaget kan konsumera något utöver livets nödtorft har detta effekten att jag vill köpa en billig, massfabricerad plastgran och stoppa upp den i fru Sommars... nej, så kan jag väl inte skriva?...Men jag skulle vilja ruska om henne i alla fall. Rejält.

En saga av ett helt annat slag kan man ta del av hos Anna Ardin. Men min favorit över kategorigränserna är kanske ändå -- trots att det för dem som tänker ytligt kan verka stå i motsatsställning till Annas saga -- Hypotesens julevangelium, elegant berättat och illustrerat utav Isabella.

Solidaritet över könsgränsen

Jag blir rörd när jag läser att "2400 anställda vid Lindøvarvet i Danmark lade på torsdagen ned arbetet och gick hem. Handlingen var en endags sympatistrejk till stöd för en kvinnlig målare på varvet som under en längre tid sextrakasserats av sin närmaste chef /.../ Fackklubbarna vid Lindøvarvet säger sig vara mycket missnöjda på det sätt som företagsledningen försökt lösa sextrakasserierna, bland annat omplacerades kvinnan och inte den manlige chefen." Det är fantastiskt. Sextrakasserier, det är något jag och säkert många med mig associerar med svårigheter för den utsatta att bli trodd, en omgivning som drar öronen åt sig och så vidare...och här går alltså tusentals varvsarbetare, av vilka med all sannolikhet en stor majoritet är män, till och med ut i strejk -- för en enskild kvinnas skull. Vilken markering. Vilken solidaritetsbetygelse. Det är nästan så att ett par tårar börjar smyga sig fram i mina ögonvrår. (Se även bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller angående detta.)
Även Östen Rosvall på Sydis kultursida visar på sitt sätt solidaritet med kvinnovarandet när han propagerar för att nästa chefredaktör på tyska veckotidningen Der Spiegel bör bli en kvinna. "Det ligger i tiden. Hoppas hon överraskar med handlingskraft, ungefär som när Angela Merkel tog kontroll över det kristdemokratiska patriarkatet CDU", skriver Rosvall. Ja, i det sexistiska Tyskland -- där böcker som propagerar för att kvinnor ska vara hemma vid härden och är skrivna av en kvinna som hyllar nationalsocialismens familjepolitik blir bestsellers -- är det utan tvivel så att en kvinna måste överraska med handlingskraft för att bli accepterad. Det betyder att hon måste närma sig Wonderwomanidealet för att kunna ro i land sin uppgift. Men om hon nu inte skulle överraska, vad händer då? Ligger det i så fall inte längre i tiden med en kvinna nästa gång då? Jag bara undrar.
Nå, det rör på sig i alla fall. Hos Isabella blir jag uppmärksammad på en suverän krönika av Anja Gatu, som handlar om synen på horor och om en viss skiftning i den hackordning som uttrycks av fotbollsmatchernas glåpord från läktarhåll:

Idrotten är en spegel av samhället och läktarnas yttringar är samtidskommentarer, ekon från de diskussioner som förs i samhället. Därför gläder det mig när jag från vännen i Djurgårdsklacken får höra att domaren numera inte bara är en hora utan också kan vara Stureplansprofil.
Jag vet inte hur uppdaterade ni är på Stureplansprofilernas höst men den går i korta drag ut på att två killar dömdes till fyra års fängelse för grov våldtäkt. De är så kallade Stureplansprofiler, alltså personer som syns ofta på krogarna på Stureplan i Stockholm.
Att Stureplansprofil är ett skällsord på läktarna kan vara ett tecken på att fokus börjar flyttas, från att skambelägga offret till att rikta in sig på och sätta förövaren underst i hierarkin.
Intressant i bevakningen av rättegången mot Stureplansprofilerna var att mer mediefokus lades på att kartlägga förövarna än offret. Tidigare har den som anmält en våldtäkt fått sitt sexliv kartlagt och diskuterat offentligt. Den här gången var det tvärtom. Om det är rätt eller fel kan diskuteras men det var definitivt ett trendbrott.
Därför tar jag det inte som en tillfällighet att Djurgårdsklacken kallar domaren för Stureplansprofil.
Läktarkultur kan vara så fint men är det något som ger mig ont i hjärtat är det horramsorna. Inte så mycket för att det är synd om den som blir hånad som för att den som hånas allra mest är den riktiga horan. Ramsorna påminner om en samhällsordning jag hatar och i den ordningen finns en kategori människor som står allra längst ner. De prostituerade. När någon kallar någon annan för "hora" är det för att det är det mest nedsättande personen kan komma på. Föraktet för de prostituerade känns ofta gränslöst.
Det verkar alltid vara okej att driva med en hora, att spotta på henne (för det är oftast en kvinna, men inte alltid) verbalt och bokstavligt.
En hora väljer sällan sin roll i offentligheten. När horan omtalas är det som offer eller öknamn, om horan väljer någon annan roll (kräver rätt att organisera sig i fackföreningar, till exempel) ligger alltid omyndigförklarandet nära till hands. Horans eget ord är ingenting värt. På så sätt förnekas också horan sin rätt till självaktning. Alla ska se ner på horan.
/---/
Därför tar jag det som ett gott tecken när en klack kallar domaren "Stureplansprofil". Är horan på väg att få resning? Jag hoppas det. Och jag hoppas att vi sätter de som våldtagit nederst i hierarkierna istället.

Hon verkar vara en klok kvinna, Anja Gatu. Det kanske är dags att börja läsa sportsidorna igen (jag la av med det bl a för att jag retade mig på gamle skribenten Åke Stolts sexism). Men vi har förstås en bra bit kvar till en jämställd sportvärld. Jag noterar att bara två av de tio kandidater till Skånebragden som listas är kvinnor. Den ena är boxaren Klara Svensson, den andra fotbollsspelaren Therese Sjögran. Den sistnämnda spelar för ett lag som tidigare hette Malmö FF Dam men som nu heter LDB FC Malmö. Vad det står för? Ja, laget är nu döpt efter sin huvudsponsor LdB, som ett resultat av att gamla moderklubben MFF satsat på att "renodla herrfotbollen". Där bestämde man sig för att inte visa någon solidaritet över könsgränsen.

LdB är ett av de bäst säljande hudvårdsmärkena i Sverige och har skapat sig en unik ställning på den skandinaviska marknaden med dess gula förpackning och milda, klassiska doft som de flesta svenska kvinnor direkt känner igen. De första produkterna lanserades 1945. Eftersom receptet hämtades från Paris fick LdB det franska namnet Lait de Beauté som betyder skönhetsmjölk.

Vad var det vi sa?

I Göteborgspostens nätupplaga läser jag att "(k)vinnor och invandrare har större möjlighet att få komma på anställningsintervjuer, och även att få jobbet, om jobbansökningarna saknar uppgift om kön och etnicitet, visar ny studie." Ja, vad är det vi har sagt, alla vi kvinnor och feminister som gång på gång hävdat att vi som kvinnor är utsatta för diskriminering? Trots den officiella retorikens "statsfeminism", trots genusvetandets intåg på universiteten och trots att alla kan se att världsmakten till förkrossande stor del består av kostymnissar (och en och annan manskroppsomslutande militäruniform med eller utan skäggväxt) -- så är det ibland märkligt svårt att få gehör i konkreta diskussioner.
Nu var inte detta Den Ultimata Undersökningen Som En Gång För Alla Skingrar Alla Tvivel. Å andra sidan är det inte den första studie av den här typen som visar på detta resultat för kvinnor.

Undersökningen är gjord under två år av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). I studien jämfördes personer som sökte totalt 109 jobb vid tre förvaltningar i Göteborgs stad.
Cirka hälften fick söka på vanligt sätt medan hälften fick söka anonymt, med så kallade avidentifierade ansökningar (AAP). Dessa saknade uppgift om sökandes ålder, kön, nationalitet, utbildningsort och språkkunskaper.
/---/
I kategorin kvinnor jämförda med män, visade studien att kvinnor som använde AAP hade 8,8 procent större chans att få komma till en anställningsintervju än de kvinnor som använde vanliga ansökningar.
För invandrare från länder utanför den så kallade västvärlden ökade intervjuchansen med 8,4 procent medan övriga invandrares chanser ökade med 3,7 procent.
För kvinnor, jämförda med män, ökade AAP också chansen för att bli erbjuden anställning - med 6,7 procent jämfört med de kvinnor som använde vanliga ansökningar.

Men studien verkar tyvärr också tydligt visa var toleransens gränser trots allt går -- vilka som fortsatt blir avvisade trots att de får möjlighet att komma till intervju: "AAP ökade också chansen till anställning för invandrare från västvärlden, med 3,6 procent - men inte för invandrare från övriga världen." Vidrigt.
Nå, för ett halvt sekel sedan hade nog inte heller kvinnorna hjälpts av att få komma till intervju. Låt oss hoppas att det om femtio år (jag vet, det är för lång tid egentligen) inte längre är så att somalier och andra utomeuropéer ses med den automatiska skepsis som rimligen är den enda förklaringen till att de tenderar att diskrimineras så fort de visar sig.

I samma tidning ser jag för övrigt att Christian Bale ska spela huvudrollen i nästa Batmanfilm, The Dark Knight.
Yey, det ser jag verkligen fram emot! Efter både American Psycho och The Machinist är det bara att konstatera, Bale is the shit (ja, i positiv mening alltså).

Valfrihet -- för vem?

Ett gäng folkpartister trumpetar på DN Debatt idag återigen ut valfrihetens lov. Den här gången gäller det svenskars rätt att fritt välja bland vårdgivare i hela Europa. Även i ett sjukdomstillstånd, i värsta fall ett livshotande sådant, förutsätts DEN FRIA INDIVIDEN i lugn och ro och utan desperation sitta vid sitt köksbord och rationellt träffa sitt val, bläddra igenom glansiga broschyrer, ungefär som när man planerar inför vilken semester som helst.
Men visst låter det fint:

Globaliseringen märks inom alla samhällsområden. Det mänskliga utbytet expanderar, idéer och tankar korsar gamla nationsgränser, föråldrade tankemönster bryts upp. Miljödebatten i dag har starkt globalt fokus och en diskussion om säkerhetspolitik har länders ökande ömsesidiga beroende som en naturlig utgångspunkt.
I det offentliga samtalet om sjukvården är emellertid det internationella perspektivet notoriskt frånvarande. Inte sällan förs den sjukvårdspolitiska debatten i Sverige som om vårt land vore en isolerad ö utan kontakt med omvärlden. I stället hänger sig såväl riks- som landstingspolitiker alltför ofta åt tämligen fruktlösa revirstrider. Debatten blir snäv och inskränkt.
Folkpartiet har ett särskilt ansvar i sjukvårdspolitiken. Internationalismen och det sociala engagemanget är kärnvärden i den liberala ideologin. Men vi har brustit i vårt ansvar. Inte heller vi har tillräckligt förmått att höja blicken bortom den nationella horisonten.

För den som har läst tidningen ETC:s artikelserie om hur papperslösa nekas vård i Sverige är det omöjligt att inte här få en stark obehagskänsla i maggropen. Jag vill inte förmena någon sjuk möjligheten att söka vård varhelst i Europa han/hon råkar befinna sig eller anser att han/hon blir bäst hjälpt -- det är möjligt att en europeisk vårdpeng är en bra idé. Det är bara det att folkpartisterna själva uttrycker en avsaknad av internationellt perspektiv och socialt engagemang (kanske för att de helt omedvetet missat att ta papperslösas situation i beaktande, kanske för att de inte anser detta vara någon viktig fråga, vad vet jag) genom att de inte med ett ord nämner att det finns en grupp människor i Sverige som i praktiken saknar mänskliga rättigheter -- på grund av att de föråldrade nationsgränserna stänger vissa ute, i Sverige än mer så än i övriga Europa.
ETC:

Människor som uppehåller sig illegalt i Sverige – papperslösa – nekas sjukvård, om de inte kan betala för sig. Många har inte råd. En förlossning kan kosta 20 000 kronor. Och enligt en ny rapport behandlas papperslösa sämre i Sverige än i andra EU-länder.
/---/
Enligt svensk lag har papperslösa rätt till vård om de ”är i behov av omedelbar hälso- och sjukvård”. Vad som innefattas i akut behov är dock ovisst. Förutom att de måste vara tillräckligt sjuka ska de betala för sjukvården själva.
Till skillnad från oss medborgare som betalar 140-260 kronor för ett sjukbesök, handlar det om tusentals kronor för gömda flyktingarna. Ett akutbesök kostar 2 000 kronor och en förlossning så mycket som 21 000. Kostnaderna för behandling av exempelvis cancer kan skena i väg rejält.

Nå, socialminister Hägglund har uttryckt en vilja att ändra på detta. Kanhända delar folkpartisterna bakom DN-artikeln hans uttryckta ambition. Det lätt oanständiga är att de inte alls nämner dem som nu är förvisade till en skuggtillvaro mitt ibland oss. "För oss är det patienten, hans eller hennes rätt att få tillgång till god vård i rätt tid, som står i centrum, inte vad som är enkelt och bekvämt för landsting och regioner" skriver artikelförfattarna. Upp till bevis! säger jag. När får vi se ett inlägg på DN Debatt som försvarar de papperslösas mänskliga rättigheter?

Är Vänsterpartiet på väg att förlora sitt existensberättigande?

Jonas Olofsson hävdar i Göteborgsposten att så är fallet. Han lämnar partiet, och jag, som gjorde detsamma för 4-5 år sedan (jag minns inte vilket år det var), känner mig djupt kluven inför hans artikel.
Huvudproblemet för Olofsson är skolpolitiken. Han har tidigare debatterat denna i Flamman (svar från Dinnamarca och Ohly här). Helt klart har han en poäng i sitt försvar av yrkesinriktade gymnasieutbildningar, som inte nödvändigtvis är utformade efter att möta inträdeskraven på högskolor och universitet -- samtidigt finns en risk att Olofssons modell leder till en än starkare determinism i de olika samhällsklassernas liv. Det är en hård nöt att knäcka, hur man lyckas uppvärdera "handens arbetare" utan att göra avkall på kravet att skolan bör underlätta för individens möjlighet att styra sitt eget liv och kunna fortsätta att utvecklas, träffa nya val, under livets gång. Dock är det väl att märka att när Ohly och Dinnamarca talar om att "kunskap är makt" så undlåter de såväl att ta in den praktiska kunskapens värde och nödvändighet som det faktum att den typ av teoretisk kunskap som förmedlas i skolor och på universitet inte alltid är ägnad att stärka individens egenmakt (den universitetsutbildade medelklassen tenderar att i första hand dela de värderingar och föreställningar som makten i samhället vilar på).
"Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti - speciellt ett vänsterparti - har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda", skriver Olofsson i GP. Ja, jag känner igen det skitnödiga bevakandet av positioner från de olika falangerna i partiet (så tillhörde jag i och för sig också en ovanlig jävlig lokalorganisation). Frågan om förståendet av samtiden, beredskapen till omprövande som Olofsson håller högt, är jag inte rakt av beredd att se med de glasögon debattartikeln tillhandahåller. Häromdagen träffade jag på det vänsterpartistiska kommunalrådet här i stan, hon berättade att man lyckats få med sig sossarna i att till sommaren återinrätta den kommunala bostadskön. Ibland finns det anledning att vara tacksam för att det finns någon som försvarar de landvinningar vilka en gång gjorts, men sedan övergivits.

"Inte i mitt namn" del 2

När jag tänker på signaturen Ninas text "Inte i mitt namn", som jag citerade ur i min föregående postning, kan jag inte annat än se det som rätt ironiskt att den ingår i ett sammanhang där man uppmanas att INTE lyssna på aktiva sexsäljares röster. På nätverket PRIS (Prostituerades rätt/revansch i samhällets) hemsida hänvisar man flera gånger till hur aktiva sexsäljare, enligt dem, undertrycker sina egentliga känslor och alltså inte är riktigt trovärdiga om de säger sig inte vilja lämna sin sysselsättning. Louise Eek:

Många kvinnor i prostitution har en stenhård attityd – ‘jag-har-det-jättebra’. De är duktiga på att dölja hur de verkligen mår, många gånger både för sig själva och andra. Är det upp till varje socialarbetare att se den lilla människan bakom denna mask? Eller finns det kunskap att tillägna sig? Luis Ramos-Ruggiero, verksamhetschef vid Danderyds sjukhus, Kris och trauma center, har mött många kvinnor med erfarenhet av prostitution. När han föreläser om post-traumatiskt stressyndrom, som ofta är kopplat till prostitutionsvardagen på individplanet, brukar han också berätta om det vi ’alla’ ser men vanligtvis inte begriper. Just om kvinnornas tuffa attityd. Om deras förnekande och vikten av att se bakom det. Samtidigt som man måste respektera kvinnans val och behov av att hålla fast vid den attityden. Att lyssna på Luis Ramos Ruggiero innebär att man börjar se bortom det uppenbara. Bortom attityden, klädseln eller utseendet. Men framförallt bortom sina egna fördomar. Han föreläser för polisen och har kallats som traumaexpert vid rättegångar mot människohandel för sexuella ändamål.

Även Nina själv, som inte vill att andra ska tala för henne, gör sig till uttollkare för andra när hon skriver att:

Jag kan verkligen förstå hur man kan vara prostituerad och säga ”jag har valt det själv.” På ett sätt har jag också valt det, jag kunde ju ha låtit bli, ingen tvingade mig. Men när jag tänker tillbaka önskar jag att någon tagit tag i mig och sagt: Gör inte detta! Det skulle sparat mig många bekymmer idag. Det man inte fattar medan man håller på, och det kan jag säga till er systrar som läser detta och som prostituerar sig just nu, är att man kanske är hård för tillfället, men det kommer en tid då man slappnar av och blir mjuk igen. Och då händer saker man inte kan förutse.

Jag respekterar att Nina inte vill att någon annan ska tala för henne, men undrar samtidigt varför hon tar sig rätten att tala för andra.
Överhuvudtaget har jag svårt att se respekt för meningsmotståndare på nätverket PRIS hemsida. Om skillnaden mellan sig själva och det "konkurrerande" nätverket SANS (Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige) skriver de: "En viktig skillnad - utöver våra politiska mål - är att SANS till stor del består av sexköpare, medan PRIS enbart består av kvinnor med erfarenheter av någon form av sexförsäljning." Detta är inget annat än den gamla vanliga smutskastningen av de som ifrågasätter sexköpslagen (man misstänkliggör dem, förser dem med torskstigmat) och jag undrar vad PRIS har för täckning för sitt påstående. Visst finns det sexköpare i SANS, det uppger man själv, men "till stor del" -- varför uttrycker man sig så? På SANS egen sida uppges det att

Vi är en liten, men snabbt växande skara medlemmar med en jämn könsfördelning. Vi har alla olika bakgrunder, erfarenheter och nuvarande sysselsättningar. Flera av de kvinnliga medlemmarna är sexsäljare, men inte alla. Likaså har flera av männen anlitat sexsäljarnas tjänster, men återigen inte alla. Vi är ett antal kvinnor och män utan egen erfarenhet från branschen, men som däremot har ett stort engagemang i debatten kring densamma.

Jag för min del sympatiserar med SANS, vilket väl torde ha framgått, snarare än PRIS. Samtidigt som jag tycker det är bäst om kampen för sexsäljares rättigheter i så hög grad som möjligt förs av sexsäljare själva (och jag ingår inte i den skaran). Ett av de förslag till motioner som formulerats av det som kallats "PRIS avantgarde" (jag kommenterar uppdelningen av medlemmar i ett avantgarde och en slags "plebejer" här) tycker jag dock är vettigt:

Öronmärk pengar till att hjälpa och stödja kvinnor att lämna prostitutionen. Idag finns inga öronmärkta pengar till prostituerade eller kvinnor från sexbranschen. Pengar behövs inte bara för terapi utan för att kunna komma ut på arbetsmarknaden. Det är ofta väldigt svårt att komma tillbaka till ett "normalt" liv efter "luckor" på flera år som man inte alltid kan förklara för en arbetsgivare. Det är lätt att falla tillbaka i prostitution för den som inte hittar ett arbete och det krävs därför att alla prostituerade erbjuds ett konkret försörjningsalternativ i form av ett, till en början tidsbegränsat, samhällsarbete kanske i kommunal regi med en lön som det går att leva på. *Att få ett arbete är av största vikt för att man ska kunna lämna prostitution! *Detta gäller även de utländska kvinnor som utsatts för trafficking och blir utvisade efter att ha medverkat i rättegång. Det som dessa kvinnor varit med om är ofta tortyrliknande förhållanden och det är svenska män som bär ansvaret. Därför måste det svenska samhället ansvara för dem och inte skicka tillbaka någon utan att försäkra sig om att personen får hjälp och stöd till ett nytt liv i sitt hemland. Ett nationellt prostitutionscentrum bör också inrättas, så att hjälp inte bara finns att få i de tre största städerna.

Att jag tycker det är bra handlar inte om att jag anser mig veta att alla sexsäljare är traumatiserade och behöver terapi och hjälp att lämna verksamheten, utan dels om att det finns något sadistiskt i att som i Sverige kriminalisera sexköp utan att samtidigt göra några särskilda insatser för de som säljer sex, dels om att det verkligen ÄR så att det finns ett enormt horstigma och att erfarenhet av att sälja sex knappast är något värt i gemene arbetsgivares ögon. Att öka möjligheterna att lämna branschen ökar naturligtvis sexsäljares valmöjligheter.


Ps. Justitieminister Beatrice Ask tillhör, som Isabella noterat, dem som inte tycker att sexäljare ska ha något att säga till om ifråga om deras egen situation. I en riksdagsdebatt säger hon, angående en resolution som Europarådet antagit:
Den del av resolutionen som handlar om frivillig vuxenprostitution avviker däremot från det som normalt brukar uttalas, åtminstone i svenska sammanhang, och berör människohandel och prostitution. Påbuden att avstå från att kriminalisera och straffa de prostituerade, liksom att hjälpa dem att lämna sin sysselsättning, är inte det problematiska för Sverige, inte heller att vidta åtgärder när det gäller deras utsatthet och problem, som finns med i resolutionen; det måste vi naturligtvis göra.
Däremot är det mer kontroversiellt att parlamentet rekommenderar medlemsstaterna att formulera en uttalad policy som innebär att medlemsstaterna ska respektera de prostituerades rätt att fritt välja att arbeta som just prostituerade och att låta dem komma till tals i alla frågor som rör dem. Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.

--------------
Pps utan anknytning till resten av postningen.I DN ser jag att tio nya avsnitt av deckarserien Höök ska spelas in, hurra! En av få svenska deckare jag verkligen gillat. Tyvärr nu med en annan skådespelerska i huvudrollen, men ändå. Jag hoppas att man kommer kunna bibehålla den lite melankoliska tonen och det norrländska tempot.

"Inte i mitt namn"

Vem ska egentligen föra en sexsäljares talan? Frågan aktualiseras åter genom Socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007 (pdf). Där kan man bland annat läsa om svårigheterna med att få tag på sexsäljare villiga att dela med sig av sina erfarenheter:

Vi bad personer som arbetar nära prostitutionen om hjälp med att sätta oss i kontakt med lämpliga intervjupersoner. Det senare möttes dock med viss skepsis. Personer som arbetar vid prostitutionsenheten i
Stockholm menar exempelvis att de har klienternas mandat att föra deras talan: ”Vi här på det här stället träffar 100-tals människor i prostitutionen, och vi kan föra deras talan.”
/---/
Bland dem vi intervjuade med egna erfarenheter av prostitution fanns några som intervjuats i andra sammanhang, men där deras röster i slutändan ”plockats bort”. Detta ville de inte vara med om igen. (s. 12)

Frågan är förstås en kuggfråga. Det är sexsäljaren som ska föra sin egen talan; inte polisen, journalistkåren, bloggare som jag eller någon annan. Men det krävs också någon som lyssnar och är beredd att ta till sig det sexsäljaren säger.

I princip samtliga intervjuade sexsäljare (oavsett ståndpunkter) i denna kartläggning upplever problem med att få ta plats, få gehör och bli korrekt tolkade i den offentliga debatten, vilket även framförs av sexsäljare i andra intervjubaserade studier /.../. De sexsäljare som vi har talat med tar från olika perspektiv upp vad de anser vara missförstånd hos allmänheten. Några menar att det är en missuppfattning att all prostitution skulle vara likställd med människohandel eller att alla sexsäljare är missbrukare eller offer för någon form av utnyttjande. Vissa sexsäljare poängterar i våra intervjuer att de är emot människohandel men inte emot prostitution och att dessa inte ska sammanblandas. Andra kritiserar tanken på att prostitution kan vara frivillig och räknas som vilket arbete som helst. Enligt de senare är prostitution snarare jämförbar med våldtäkt eller misshandel.
En intervjuad f.d. ”prostituerad” (hennes självbenämning) uttrycker oro för sentida debatt kring prostitution, som hon anser är missvisande och som förringar det lidande som den innebär och att människor far illa i prostitutionen. Hon anser att ”prostituerade” som förskönar prostitution har intresse av att förtränga att de far illa, och dessutom av att legitimera sina livsval. Hon upplever att kritiska röster om prostitution, att den inte är bra och borde motverkas, inte hörs tillräckligt i debatten. Andra intervjuade sexsäljare hävdar tvärtom att det är positiva röster och erfarenheter om prostitution som censureras och tystas.
Diskussion kring aktörer på sexmarknader kretsar ofta kring en offerstämpling av sexsäljare. Intervjupersonen ovan (f.d. ”prostituerad” som är kritisk till prostitution) menar att debatten har svängt, nu ligger det på den enskilde med erfarenhet av prostitution att bevisa att hon eller han har farit illa. Tidigare fick man enligt denna intervjuperson gehör för att prostitution gav negativa erfarenheter och stöd utan att bli ifrågasatt. Hon anser att det är värre att inte bli tagen på allvar än att bli tagen som offer.
En representant för polisens traffickinggrupp i Göteborg berättar att personer utsatta för människohandel för sexuella ändamål kan bli kränkta av att utmålas som offer av myndigheter och andra aktörer. De vill enligt honom inte att man ska tycka synd om dem och de poängterar att de delvis valt själva.
En sexsäljare i Göteborgstrakten berättar att man som sexsäljare får negativa reaktioner i media och debatt om man säger att man mår bra och anser att man varken har blivit utnyttjad eller är offer. Hon påpekar att inte alla mår dåligt av prostitution och undrar vilken människa som inte blir utnyttjad i någon form eller något sammanhang.
Stereotyper kring maktlösa oskuldsfulla offer (sexsäljande kvinnor) och maktfullkomliga förövare (sexköpande män) kan enligt KAST i Göteborg innebära att personer som inte passar in i bilden inte uppmärksammas. Därmed hjälper gängse föreställningar till att dölja vissa fenomen, exempelvis kvinnor som köper sexuella tjänster eller män som säljer sexuella tjänster.(s. 48)

"Inte i mitt namn" är en vanlig form av retorik som används av olika sidor, sexsäljare med helt olika erfarenheter och uppfattningar, i sexköpsdebatten. Signaturen Nina använder sig av den i en text för nätverket PRIS -- en text vars titel är just "Inte i mitt namn". Hon skriver:

Till de som snackar om att prostitution är vilket jobb som helst, att sexköp borde legaliseras, att prostitution är frigörelse: NI TALAR INTE FÖR MIG. Tala i era egna namn, MEN NI TALAR INTE I MITT NAMN. Nästa gång du hör dig själv säga att sexsäljarna vill att det ska bli som ett yrke, KOM IHÅG vad jag sagt: DU TALAR INTE FÖR MIG.

Från ett annat perspektiv används "inte-i-mitt-namn"-argumentationen i ett upprop av danska gatuprostituerade, som försökte påverka den danska socialdemokratin till att inte ta lärdom av Sverige och söka införa den svenska sexköpslagen i Danmark:

Lyt ikke til dem, som påstår at være vores hjælpere, når de argumenterer for kriminalisering. De taler ikke vores sag. De siger, at salg af sex er et problem for os. Det er det ikke. De siger, at køb af seksuelle ydelser er vold mod den, der sælger dem. Sikke noget sludder. En del af os har været udsat for vold og anden alvorlig omsorgssvigt, fra vi var små. Vi ved godt, hvad vold er.

"Tala inte i mitt namn! En intervju" heter slutligen ett blogginlägg i vilket en sexsäljande kvinna angriper både försvarare och motståndare till sexköpslagen, överhuvudtaget alla som uttalar sig utan någon egen erfarenhet och som vill "kidnappa" prostitutionsfrågan för sina egna ändamål:

– Jag blir så arg varje gång någon tar sig rätten att tala i mitt namn. Alla dessa inlästa feminister med sina jävla teorier och sin falska, krypande omtanke. Vad vet väl de om saken? Ingenting! Ing-en-ting! De skiter i oss, de vill bara banka in världen i ett mönster som följer kartan de lärde sig på universitetet. De vet ingenting om vad som är bäst för mig.
– Och alla dessa som skall “försvara min frihet”. Jag läste en del bloggar och så efter hennes, Petra Östergrens bok, vad den nu hette, och en del som skrivits är ju bara hårresande. Visst, det är mitt val och jag tycker inte heller om lagen som den är, men sluta tro att ni kan prata för mig.

Så vi kanske istället ska tala om hur vi bäst gör det möjligt för sexsäljande kvinnor och män att göra sig hörda, att gå samman och kunna tala för sig själva utan att avfärdas som alltför traumatiserade eller stigmatiserade för att kunna föra sin egen talan, till slut till och med utan att tvingas bära mask för ansiktet och tala med förvrängd stämma, utan att vara rädd för skönstaxering, förlust av bostaden eller att hamna under den sociala myndighetens lupp?
----------
Välbloggat om rapporten: Isabella, Teflonminnesmannen, Blogge.

Opera ska ses, inte bara höras

När de båda VD:arna för svensk public service Kerstin Brunnberg (SR) och Eva Hamilton (SVT) för en månad sedan gick ut gemensamt och förespråkade en större grad av korsbefruktning och samordning mellan Sveriges radio och Sveriges television var opera ett område som pekades ut som särskilt lämpligt för detta. Man kunde i reportageform visa en operaföreställning växa fram, sedan sända premiären i radio, sades det. Men hallå, tänkte jag, vore det inte bättre att istället visa premiären på TV? En opera i radio är för mig bara en halv opera. För operaföreställningen består inte bara av musiken, utan naturligtvis också av själva framförandet och av ett, ofta visuellt mycket stimulerande, scenbygge. Kostymtecknare och scenografer är i allra högsta grad delaktiga i arbetet med att sätta upp en opera, tillsammans med en regissör som verkligen inte bara kan ha fokus på den ljudmässiga delen av det hela. Och även om man inte kan avkräva sångarna en skådespelarkonst av dramatenkvalitet måste de klara mer än att bara stå rätt upp och ner & sjunga.
Men det är förmodligen för mycket begärt att TV skulle nästan gratis visa en premiär vissa betalat dyrt för att kunna bevista. Dessutom finns det gott om folk som inte tänker som jag, som avnjuter opera via cd-diskar och grammofonskivor, och som förmodligen tycker att musiken utgör betydligt mer än halva operaupplevelsen; det finns säkert de som uteslutande är intresserade av orkester- och sångprestationer och struntar i dramatiska gester och scenbyggen. Förmodligen är jag på något sätt en visuellt orienterad person. Jag lånar eller köper aldrig opera på cd, däremot ser jag ofta och gärna opera på dvd (vilket jag tack vare Malmö stadsbibliotek kan göra helt gratis). De flesta dvd-utgåvor handlar om avfilmade föreställningar, men det finns också enstaka regelrätta operafilmatiseringar. Katie Mitchells filmatisering av Benjamin Brittens The Turn of the Screw, till exempel, en fantastiskt vacker opera som bygger på Henry James mystiska berättelse och har försetts med dolda budskap som hänför sig till Brittens (och James) homosexualitet. Mitchell har valt ett enkelt och avskalat men suggestivt bildspråk, och låter ibland sången framträda i voice-over, som tankar. Det funkar.

Fattigdom och sjukdom

Jag hyllar Inger Efraimsson. Det är hedervärt av henne att i protest avgå som ordförande för Försäkringskassan.
- Jag har inget emot att en demokratiskt vald regering för den politik de vill. Men jag ställer inte upp på den politiken, och därför tar jag konsekvensen och slutar, säger hon till SvD.se.
Tänk om fler människor kunde följa sin moral och sina övertygelser också i sitt arbetsliv (ja, jag vet -- det är lättare ju större materiell trygghet man har).

Inger Efraimsson, som tidigare varit förbundsordförande i fackförbundet SKTF, nämner tre punker som ligger bakom beslutet att inte söka ett förlängt mandat: regeringen inskränker möjligheten att teckna en kompletterande sjukförsäkring, sjukersättningen sänks och nya regler för rehabilitering gör att sjukskrivnas rätt till sjukpenning ska omprövas efter sex månader.
– Efter sex månader ska den sjukskrivna prövas mot hela arbetsmarknaden. Det gör att han eller hon måste söka jobb hos alla arbetsgivare, och kan tvingas säga upp sig från sitt jobb för att ta ett lättare jobb /.../.Och detta urholkar las bakvägen anser Efraimsson – att vara sjuk, säger hon, är ingen saklig grund för uppsägning, men med de nya reglerna kan sjuka tvingas säga upp sig om de inte blir friska inom sex månader.
– Det här skapar bara mer otrygghet. I slutändan kan sjuka tvingas söka socialbidrag.

Självklart håller inte regeringen med. De framhåller gång på gång "kampen mot förtidspensioneringen" som sin främsta prioritering. Jag kan i viss mån förstå att man vill bekämpa utstämplingar, onödiga och demoraliserande oduglighetsförklaringar. Men nog finns det något orwellianskt med bytet av fokus från problemet med att vara sjuk till problemet med att vara sjukskriven.

Som av en händelse kan man idag i Svenskan också läsa om en undersökning som bekräftar (det redan kända) sambandet mellan fattigdom och sjukdom: "Långvarig sjukdom och allergier är vanligare bland barn i familjer som har svårt att klara löpande utgifter eller inte klarar att med kort varsel skaffa fram 15 000 kronor, liksom bland barn som inte bor med sina ursprungliga föräldrar - i två av tre fall handlar det om barn som bor med en ensamstående förälder." Dessutom är flickor i högre utsträckning drabbade av stressymptom. Tja, det är ju också lågstatus att vara flicka.

Ps. Lyssna på radioprogrammet Konflikt från i lördags, angående Göran Johanssons förvirrade idéer om flyktingsmugglingen! Det gör ont att höra sanningen men vi måste.
Pps. Via Opassande erfar jag att det är dags för nomineringar till utmärkelsen Årets Politiska Blogg! Jag drog på för fullt & nominerade Ilse-Marie, Jimpan, Magnus Linton, Mr Brown och herr Svensson. Hade inte fru Opassande redan gjort det hade jag nominerat Isabella. Och hade det funnits omröstningar om årets mest välskrivna blogg (nej, jag orkar nog inte själv dra igång nån...eller kanske...får se) så hade jag nominerat bland andra Ia, herr Nessle och Kulturella fåror (som fyller två, gratulerar!).
-------
Godbitar på Agenda 2010+: Anna om svenskt bistånd, herr Svensson om korrelationen mellan social verksamhet och gängrekrytering, Marlene om stresskänslighet och Björn F om försäljningen av Vin & Sprit.

På televisionen igår

Igår var det dags för första avsnittet av En spricka i kristallen, en miniserie i två delar som bygger på Cecilia von Krusenstjernas roman med samma namn. Här finns det ganska allmängiltiga motivet med familjens hackkyckling som söker revansch parat med nöjet att se en svensk överklassfamilj trashas -- även om skvallerfaktorn inte är total, von Krusenstjerna som är född Gyllenhammar har inte gjort anspråk på att vara hundra procent självbiografisk i sin debut. Jag har inte läst boken men slängde mig lystet i tv-soffan och blev inte helt missnöjd. Det var inte någon stor tv-dramatik jag fick se, visserligen -- man gled lite för lättvindigt förbi "stora" händelser, skummade igenom viktiga förlopp och använde tillbakablickarna på huvudpersonens barndom lite för mekaniskt rutinmässigt (jaja, jag vet att det är en tautologi). Men det var, faktiskt, helt okej. Jag känner, av personliga skäl, stor sympati för mobbade familjefår av både svart och ulligt lammvit valör. Utanförskap och hackordningar inom familjen är dessutom helt klart ett eftersatt ämne idag, då vi tycks vara fixerade vid maktstrukturer av mer opersonligt slag och då den som ger sig in i den här typen av skildringar riskerar att avfärdas som en tycka-synd-om-tiggare eller rätt och slätt som en sån som kackar i eget bo. Igår var det i alla fall det allmängiltiga som vann över det skvallerlystna -- motivet med "familjens svaga vs starka" över eventuella pikanta detaljer med adress till familjen Gyllenhammar.

Så är det dock inte i fallet Myggor och tigrar, måste jag lite besviket konstatera efter 352 sidors läsning. Okej, jag har nästan 200 sidor kvar, kanske ändrar jag min uppfattning efter att ha läst ut boken. Men hittills kan jag inte säga att jag ser patriarkatet rättmätigt avslöjas och gisslas i lika hög grad som jag, läsaren, hela tiden tar del av mer information än vad jag behöver och vill ha (och då kastade jag mig ändå över boken med rovhundens hela förväntansfulla skadeglädje när jag äntligen såg den på bibliotekets korttidslånehylla i foajén).
Jag tänkte i alla fall på Maja Lundgren när jag inte hörde hennes namn nämnas i gårdagens Kobra, trots att man talade om maffiaskildringar, om camorran i Neapel och om italienska mafiosos faiblesse för amerikansk maffiafilm. Kan tänka mig att detta blir ytterligare vatten på hennes kvarn. Hon återkommer nämligen flera gånger till hur ofta hon hör Gudfaderns ledmotiv spelas i Neapels camorrakvarter, och hur hon ser och hör denna film alltsomoftast spelas upp i grannarnas tv-apparater. Såhär, till exempel: "Det tittas frenetiskt på Gudfadern i de spanska kvarteren. Jag hörde filmmusiken igen. Nu inte från gränden utan från gården. Om den inte går om och om igen på TV just nu -- jag är så empiriskt noggrann så jag kollade det i tidningen, nej den går inte just nu -- så måste det vara frågan om video" (s. 339). Jag vet inte riktigt om hon är självironisk med det där "jag är så empiriskt noggrann" eller inte, det tycks mig självklart att man kollar tidningen om man är nyfiken på och vill säga något om filmen Gudfaderns ständiga närvaro på denna plats. Och om man om sitt eget skrivprojekt säger: "Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman /.../ /---/ Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken".
Men nog är det påfallande hur frånvarande Lundgrens bok har blivit, trots att maffia och maffiaskildringar är ett stort tema just nu. Som om den vore något obehagligt ingen riktigt vill befatta sig med. Eller så handlar det helt enkelt om att Myggor och tigrar egentligen inte berättar så mycket om camorran som författarinnan själv tycks mena att den gör. Jag hoppas i alla fall, trots att jag inte anser boken vara helt lyckad och inte kan tycka att allt som medlemmar av en kvällstidnings kulturredaktion säger och gör är av offentligt intresse (konsekvensen vore att medlemmar av kultureliten skulle befinna sig i ett slags särskilt, totalitärt system i systemet där de, till skillnad från andra, har att finna sig i att alla deras fotsteg ska kartläggas), att Lundgren inte kommer att tigas ihjäl också i andra sammanhang. För visst skildrar hon mitt i alltihop åtskilliga situationer man som kvinna känner igen sig i, situationer som inte ska förtigas och som egentligen hade förtjänat att tecknas på ett både tydligare och mer konstfullt sätt -- varför inte i traditionell skönlitterär form. Kroppspråket, de framskjutna skreven, beslagtagandet av rummet. Jargonger som utgår från dominerande manliga kretsar och kan vara svåra att ta sig in i, att få grepp om. Nätverk man inte ser.


Dokumentären Michael Moore -- provokatören, slutligen, som visades på TV 1 direkt efter Kobra var måttligt intressant och inte heller den tillnärmelsevis så avslöjande som dess upphovspersoner verkar ha tyckt. De gör stora grejor av små saker, och det på ett sätt som påminner om Moores eget när han inte är som bäst (som i Fahrenheit 9/11 t ex, en film som definitivt inte gjorde sig förtjänt av den guldpalm i Cannes som den tilldelades). Det är snabbt tempo som gäller, med ständig up-tempo-bakgrundsmusik så att åskådaren inte har en chans att tänka efter och kritiskt värdera den information som ges, och uppgifter som bara slängs ut hastigt och lustigt utan att ordentligt gås igenom (uppgiften om ett fabricerat inslag i Roger & Me t ex). Och detta utan den gestaltningsmässiga fyndighet som Moore däremot ger uttryck för när han är som bäst (med Bowling for Columbine minus besöket hos Charlton Heston t ex). Kan inte fatta att Kjell Häglund på Weird Science menar att Michael Moore -- provokatören skulle vara en "mycket avslöjande" dokumentär.

Fotgängare!

Jag kommer hela tiden tillbaka till Heimat, en tv-serie jag är totalt kluven inför. Den är så vacker, den lockar skickligt fram känslor av längtan efter en stabil hemhörighet, efter kontinuitet och ett liv i samklang med det organiska växandet som kontrast mot det individualistiska konsumtionssamhället. Men den är å andra sidan så krass i sitt "objektiva" återgivande av sina huvudpersoners likgiltighet och dubbelmoral inför förintelsen av judar och romer under tredje riket. På ett sätt är detta genialiskt -- det försätter åskådaren i samma situation som om hon i trevnaden inom en krets människor hon är väl förtrogen med, står på intim fot med, plötsligt erfar hur samtalet på ett självklart sätt glider in exempelvis på möjligheten att ta över grannens lägenhet eftersom "judarna inte har det så bra här just nu", och tvingas till ett eget ställningstagande eftersom ingen annan agerar som moralisk ledstjärna. Men på några ställen övergår den ofullständiga bilden av Tyskland under hitlertiden till att bli direkt förljugen -- som när "halvjuden" Otto, den enda rollfigur som kommer i närheten av att utgöra ett direkt eller synligt judiskt inslag i serien, år 1944 talar om att han ska försöka få tillbaka sitt gamla jobb inom organisationen Todt för "nu är det ingen som bryr sig om ifall man har den rätta näsan eller inte". På sätt och vis blir det en bekväm lösning att Otto strax därpå dör i sitt arbete med att desarmera blindgångare (bomber som inte detonerat), en tjänst han anmält sig som frivillig till.
Och det är med viss lättnad man sedan ser de avsnitt som utspelar sig under tiden efter andra världskriget. En lättnad man (jag) samtidigt skäms för.
En lustig detalj i dessa efterkrigsavsnitt är hur ordet Fussgänger, fotgängare, används synonymt med loser, och kan fungera som skällsord. "Fotgängare!" skriker mellanbrodern till den äldste då det går rykten om att denne är på obestånd. I avsnittet dessförinnan är det mellanbrodern själv som bittert konstaterar att han förlorat allt och plötsligt kommit att höra till livets fotgängare. Jag antar att det finns en historisk sanning bakom det här eftersom seriens manus bygger på rätt ordentliga efterforskningar i det tidstypiska för de perioder som återges (dessutom är regissören och medmanusförfattaren Reitz gammal nog att själv minnas femtio- och sextiotalets Västtyskland). Det är lätt att tänka sig hur fotgängare kan ha haft en pejorativ klang under Wirtschaftswunder-tiden. Jag kollade runt lite på Google och har inte riktigt fått klarhet i tidsaspekten, men ordet finns i alla fall med i en tysk förteckning över lustiga skällsord där man i och för sig också kan hitta knappast använda skojigheter som Ganztagssonnenbrillenträger ("heldagssolglasögonbärare") eller Beim-Oralsex-Erwischtwerder ("oralsexexhibitionist"). Tyska Wikipedia gav inte heller besked men i gengäld en vacker liten sammanställning av mänsklighetens historia sett genom fotgängeriets glasögon. Ett blogginlägg av för mig okänd tysk bloggare gav dock ytterligare lite inblick i hur väl uppdelningen fotgängare-cyklister-bilister funkar som metafor för de olika samhällsskikten, och hur laddad den är i den tyska kontexten. Bloggaren ifråga låter emellertid cyklisten inta underdogpositionen. Och han (jag tror det är en han) manar till klasskrig mellan cyklister och bilister:

Två parter står mot varandra. Välorganiserade bilister, som i sitt begär efter bensinförbrukning, med statens goda vilja i ryggen och i kommersens namn, rattar mördarmaskiner vilka kräver betydligt fler dödsoffer än drogen heroin. På andra sidan cyklisten, i singular eftersom det mestadels rör sig om individualister. Människan vid ratten hatar människan vid styret. Så måste det vara, eftersom pedaltramparen förkroppsligar allt bensinförbrännaren avskyr. I Tyskland tillkommer dessutom den historiska belastningen, eftersom beteckningen "cyklist" under långa årtionden användes som förolämpning /..../ (min översättning).

Jag för min del tycker det verkar finnas goda skäl att låta cyklister och fotgängare göra gemensam sak mot bilister. I dessa klimatångestens dagar borde väl förresten ord som "bensinförbrännare!" eller "stadsjeepförare!" tjäna bra som skällsord. Eller varför inte rätt och slätt "bilist". Fast med andra konnotationer än det tyska bruket av orden "fotgängare" och "cyklist" i nedsättande syfte. Om dessa ord på tyska kanske signalerar sådant som förlorarskap eller slashaseri torde de ord som förknippas med bilism snarare signalera hänsynslöshet, bufflighet, egoism. Medan de tidigare tyska skällsorden i denna historiska tid borde kunna transformeras till att bli något helgjutet positivt. Såsom i Tyskland så ock i Sverige, och tvärtom.

Ge kvinnorna upprättelse!

Den springande punkten är ju inte huruvida anklagelserna mot alla de namngivna männen (och en kvinna) är sanna eller inte. Den är det faktum att flickorna offrades i ett politiskt spel. "Om detta inte är sant så är det ÄNDÅ en skandal eftersom det aldrig utretts och istället sopats under mattan", som Anna Svensson skriver. Jag har alltid varit lite svag för Palme och därför haft lite svårt att ta till mig hela Geijerdealen, och nu syftar jag inte på att Palme sedermera själv utpekats som kund (något jag inte vet sanningshalten i) utan att han (vilket vi vet) blåljög angående Geijer och inte drog sig för att sätta sig över demokratins och rättssystemets spelregler i syfte att rädda regeringens ansikte, utan att bry sig om vilka konsekvenser detta fick för andra människor. Nå, detta är inte den enda av de politiska skandaler sossarna trasslade in sig i under sjuttiotalet. Det är bara så svårt för mig att få denna stora svarta blaffa att gå ihop med den övriga bild jag har av Olof Palme -- så naiv är jag.
Att de båda kvinnorna, Eva Bengtsson och hennes kusin, går ut med detta just nu, så lång tid efteråt, tycker jag inte är något att undra över. Det tar förstås tid att, efter vad de utsatts för, samla kraft att konfrontera hela etablissemanget. Och kanske/förmodligen hade de hoppats på att något skulle hända efter det att Deanne Rauscher och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen gavs ut 2004, vilket det inte gjorde. Efter en sådan besvikelse är det lätt att det samlas ett sådant raseri inombords att man inte kan undlåta att på något sätt agera.
Uppenbarligen åtnjuter de båda en stor trovärdighet bland personer som haft med dem att göra. Det var rörande att igår i Studio Ett höra före detta polisen Ove Sjöstrand och före detta programledaren Erik Eriksson berätta om sina möten med tjejerna. Den sistnämnde menade att ett sätt att komma åt sanningen om vad som skedde då detta begav sig vore att fler kvinnor med koppling till Doris Hopp och den tidens prostitutionsverksamhet träder fram. En som gjort det, och som visserligen inte arbetat för Hopp men ändock kan ge en bild av själva miljön är Christina Persson. På Isabellas blogg finns hennes berättelse att läsa.
Naturligtvis tar Isabella också själv upp bordellhärvan och de båda kvinnornas nygamla vittnesmål i flera postningar: Bordellhärvan som blev Geijer-affären, Bordellhärvan -- breven om sanningen och Bordellhärvan -- den otroliga troliga sanningen.

Putins Ryssland skrämmer

Göteborgsposten låter på kultursidan ambitiöst tre olika ryska författare och intellektuella kommentera det nyligen genomförda valet. Kritiken som framförs mot Putin och hans styre är inte nådig. Arkadij Babtjenko:
"Allt var redan avgjort på förhand. För i Ryssland finns det inte längre några val. Och den fars som man tvingade på oss i stället för val har inget med val att göra." Oleg Panfilov:

De största dagstidningarna i Ryssland - med upplagor på mellan en och två miljoner exemplar - är skandaltidningar, men samtidigt också Kremltrogna. De publicerar artiklar som behagar makten och gisslar oppositionen. Alla andra tidningar saknar möjlighet att på allvar påverka opinionen. Likadant är det med internet - som bara används av 12-15 procent av befolkningen. Och av radiostationerna är det bara en enda - Echo Moskvy - som inte kontrolleras av Kreml.
Det finns förstås regionala tidningar. Men levnadsstandarden i Ryssland är så låg att människor ställs inför valet att endera köpa bröd eller köpa en tidning. De väljer brödet. För information kan man ju få genom teve. Enligt gammal sovjetisk tradition tror den ryska befolkningen på allt som sägs där. För precis som i Sovjetunionen är det förbjudet att inte tro på den officiella propagandan. De enda som inte tror på den är intelligentian, som ändå redan betraktas som "agenter för väst".

Svetlana Aleksievitj:

I somras besökte jag Suzdal. Knappt hundra kilometer från Moskva. På min fråga om hur de tänker rösta i dumavalet?, svarade man: "Vad då för val? Tror du att någon bryr sig om vad vi tycker, i dag när allt styrs av pengar? Varför skulle vi rösta?" Äldre människor mindes hur man under Sovjettiden delade ut röda ballonger och smörgåsar åt alla på valdagen. I affärerna dök det upp varor som aldrig annars fanns. Med andra ord: Det var fest. Men nuförtiden är det inte ens så, sa de.

Till och med Carl Bildt har uttalat tydlig kritik mot det ryska valet. Ungdomarna i den Putintrogna organisationen Nasji tycker däremot att Ryssland är en exemplarisk demokrati, en förebild för omvärlden. De marscherar segerrusiga in i Moskva och fattar i enlighet med förhandsgivna order posto på sådana platser dit oppositionella kan tänkas bege sig "för att försöka ta ifrån oss segern". OSCE avfärdas av en ung man på TV som "amerikastyrt". Jag skräms av detta nygamla Ryssland, som bortanför omvärldens blickar verkar ha utvecklats från en halvfärdig demokrati till en slags autokrati bestående av negativa traditioner från tsarväldet och sovjettiden och av "modern" kapitalism.
----------
På Agenda 2010+: Ulf berättar om fortsatt motstånd mot EMU, Thomas S konstaterar att vi aldrig blir så rika att alla kan anställa en betjänt, Thomas H diggar Björn Elmbrant och KAS tänker på de hemlösa.

Skarvarna i systemet

Jag har brukat tänka på de statligt subventionerade konstnärslönerna som en slags anomalier i det allmänna materiella överlevnadssystem vi befinner oss inom. De är ju liksom både en form av belöning för skicklighet och en krass överlevnadshjälp åt människor som befinner sig i en av skarvarna i arbetslinjestrukturen. Tillsammans med det oavlönade klassiskt kvinnligt kodade hemarbetet har jag brukat betrakta konstnärligt arbete som ett undantag som avslöjar systemets inneboende svaghet. Men Sigrid Combüchen har idag inne en debattartikel i Sydsvenskan som uppmärksammar mig på hur många avlönade arbeten vars grund är bräcklig, direkt godtycklig, som det faktiskt utförs i samhället. Med anledning av det högerpolitrukiska ifrågasättande av konstnärslönen hon sett uttryckas av en avlönad politisk byråkrats penna ställer hon frågan: "Är det ett 'riktigt jobb' att vara politikerbyråkrat? Knappast, tycker jag som också varit en. Det är en av systemet tillskapad och finansierad – eller subventionerad – syssla. Men förtroendevalda vill vi ha. Hur bräckligt, illusoriskt och otillfredsställande systemet än är, kan man se att alternativa styresformer är sämre." Och vidare: "Är det ett 'riktigt jobb' att vara ambassadör?" De är ju också subventionerade. Men de är inte lika ifrågasatta som konstutövande. Så inte heller politiker, trots allmänt politikerförakt. Som Combüchen påpekar, punktinsatser i form av konstnärslöner liksom "stipendier som kan ge konstnärer utan agenter eller andra marknadsföringsinstrument ett kort arbetsutrymme, tycks vara så provocerande att kritikerna inte ens överväger nyttan av sig själva." Är inte detta ganska pinsamt?

Mina politiska favvofilmer

Inspirerad av FLM, min egen föregående postning och min tvångsneurotiska läggning måste jag göra en lista på mina tio favoritpolitrukiska filmer, så som de just nu kommer för mig (och jag har naturligtvis tillfälligt glömt en del viktiga filmer, så är det ju jämt när man gör listor).

1. Den heliga oskulden (Mario Camus, Spanien 1984) Okunnig om spansk politik som jag var (och ärligt talat fortfarande är i hög grad) när jag som ung först såg den här filmen i svensk public service-tv (de allra flesta filmer jag verkligen tagit intryck av har jag lärt känna genom svensk public service-tv, faktiskt) begrep jag inte hur mycket den här filmen handlar om francoismen, utan såg den mer som en "ren" historia om klassförtryck. Vilket den också är.

2. Garage Olimpo (Marco Bechis, Argentina 1999) En film jag aldrig vill se om. Den är helt enkelt så fruktansvärt otäck. Den nakna terrorn och dess kompanjon, det egennyttiga utsugandet av motståndarens/offrets hela livssfär, kan knappast skildras tydligare och mer övertygande. Filmen om den argentinska militärdiktaturen visar dessutom fram offrets framtvingade tragiska beroende av sin plågoande.

3. Family Life (Ken Loach, England 1971) Som en anti-auktoritär psykiatrisk fallstudie influerad av R. D. Laing och Polanskis Repulsion. Hippieerans generationskonflikter må vara klichéartat gestaltade och bilden av den goda motarbetade psykiatern vs det onda etablissemanget må vara naiv, men filmens plädering för individens egenmakt och omgivningens tolerans hellre än paternalism och normopati går hem i allra högsta grad.

4. Time Out (Laurent Cantet, Frankrike 2001) Utifrån den otroliga sanna berättelsen om bedragaren Jean-Claude Romand har Cantet vävt ihop ett mästerverk med arbetslivets, det kapitalistiska systemets och den patriarkala familjens villkor som centrala motiv.

5. Little Dorrit (Christine Edzard, England 1988) "It's noboby's fault", mässar en entonig röst i the debtor's prison, "gäldstugan", där filmens lilla Dorrit växer upp. Som andra Dickensadaptörer men ovanligt skarpt sätter Edzard kapitalismens och den industriella revolutionens baksidor, eller själva essenser beroende på hur man ser det, i fokus.

6. Rosetta (Jean-Pierre & Luc Dardenne, Belgien 1999) Hon vill bara precis ha ett vanligt jobb för att kunna leva ett vanligt liv, men för vissa är detta en önskan som kräver knivskarp koncentration och umbäranden dygnet runt. Rosetta hade enligt Wikipedia en realpolitisk inverkan i Belgien, där med filmens hjälp en lag infördes som förbjuder arbetsgivare att betala löner som understiger överenskommen minimilön till tonåringar.

7. Skammen (Ingmar Bergman, Sverige 1968) Bergman blev ju utskälld av 68-generationen för att han inte tog politisk ställning, och hela tiden rörde sig i ett odefinierat tidlöst landskap snarare än en konkret historisk situation. Men, som en vän till mig uttryckte saken, såhär fyrtio år senare kan man lugnt konstatera att den tidlösa konsten vinner med knock out vs den politiska pamfletten. Filmen ter sig helt aktuell idag, med dess gestaltningar av medlöperi, mänskliga tillkortakommanden under press och, framför allt, framtvingad flykt.

8. Löjets skimmer (Patrice Leconte, Frankrike 1996) Etiken vinner över espriten.

9. Ceremonin (Claude Chabrol, Frankrike 1995) Han får verkligen till det ibland, Chabrol, och här lyckas han med en spännande studie över det franska klassamhället där vi får se underbara Isabelle Huppert som besvärlig postkassörska.

10. Blodets tron (Akira Kurosawa, Japan 1957) Kurosawas take på Shakespeares Macbeth. Blod och makt, makt och blod. Och den mest skräckinjagande lady Macbeth någonsin.

Min politiska läggning? Tja, nån slags allmänt frihetlig vänster om det inte skulle ha framgått redan. Men det har det förstås.
Vilka är era politrukiska favoritfilmer? Och framför allt, vilka feministiska filmklassiker har jag nu missat egentligen?

Politruker ser på film

Själv tillhörde jag den lilla minoritet som tyckte Lilja 4-ever var rena pekoralet när jag såg den vid en förhandsvisning, och jag blev ärligt talat överraskad av det enorma intryck filmen gjorde på kritikerkåren. När jag sedan insåg filmens politiska värde i kampen mot trafficking, och för en mer human hantering av de traffickingoffer som lyckas ta sig loss ur sina bojor, så tänkte jag att det kanske var tur att min åsikt inte utgjorde majoritetens. Nu är jag mer tveksam igen -- Lilja 4-ever har onekligen gjort en viss nytta, men den kan med sin sjablonartade bild av det "oskyldiga" offret och det rent handgripliga tvång hon utsätts för också ha bidragit till att ge en onyanserad, lite förljugen bild av vad trafficking är och hur det ser ut.
Lilja... är en central film i Jonas Holmbergs artikel "Opinionsbilder", om "den rörliga bildens realpolitiska roll", i premiärnumret av FLM (en tidskrift jag tycker alla borde prenumerera på). Moodyssons film är en av de som visats i riksdagen, och den fick ovanligt stark genomslagskraft, kom att nämnas i motioner och i inlägg som en gemensam referenspunkt. "Exemplet Lilja 4-ever visar hur en känslomässigt engagerande film kan etablera nya bilder av verkligheten", skriver Holmberg. Och det är inte minst på verklighetsbeskrivniningens arena som den politiska kampen förs. Jag skulle vilja tillägga att en film nog samtidigt måste innehålla tillräckligt mycket av välbekant och/eller "acceptabelt" innehåll för att den ska kunna nå fram på det sätt som Lilja.. gjorde. Manegen måste vara krattad för att de verkliga konsterna ska kunna genomföras till publikens belåtenhet, så att säga. Och i fallet Lilja... kan man peka på det socialt tacksamma i att skildra ett tragiskt öde utifrån en ung flicka som kommit att lämna sitt hemland för kärleks skull, som tror att hon ska arbeta med grönsakshandel i det främmande land hon låter sig skickas till, som i sitt hemland har lurats in i prostitution genom sin elaka och materialistiska slyna till väninna och som i Sverige måste hållas inlåst för att hon inte ska rymma (vilket hon ju som bekant till slut ändå gör) undan den äckliga könshandel som hon avskyr. Det hade helt enkelt inte gått att göra en film om samma problematik och få samma genomslagskraft om huvudpersonen i stället varit en sliten kvinna i trettioårsåldern som medvetet sökt sig till Sverige i syfte att prostituera sig och vars intresse sedan i första hand ligger i att komma undan de som exploaterar henne ekonomiskt snarare än själva könshandeln.
Artikeln följs av att vi får ta del av olika politikers och opinionsbildares svar på en enkät Holmberg låtit göra om vilka filmer som påverkat dem. Jätteintressant men det hela blir tyvärr rätt förutsägbart. Till vänster (Esbati, Brink, Ohly, Guteland, Vera-Zavala, Astudillo) är det 1900, kortfilmen Chockdoktrinen, Thelma & Louise, This is England, Ett anständigt liv och Slaget om Alger man nämner, alltså filmer som kan sägas handla om olika former av strukturellt förtryck och kollektiva eller i alla fall gemensamma snarare än individuella uppror. Till höger (Rankka, Schlingmann, Maria Larsson, Popova, Sacrédeus, Federley, Kihlström, Johansson Metso, Carlberg, Bohlin) är det Antz ("en film om individualism" som "gav mig en frihetskick" säger Maria Rankka på Timbro), Billy Elliot, Gökboet, The Killing Fields, Marmormannen, Schindler's list, The Last King of Scotland och Varats olidliga lätthet, alltså idel filmer om diktaturer eller gruppförtryck och/eller exceptionella personer som gör uppror. Från miljöhåll (Lena Ek från Centern, Kaplan och Eriksson hos Miljöpartiet) är det En obekväm sanning man för fram -- och vem är överraskad över det? De som avviker genom sin oförutsägbarhet är folkpartisten Cecilia Wikström som diggar Bergman och gröna ungdomen Alexander Chamberland som gör nåt helvilt och drar till med Evita, av alla filmer (go Chamberland!). Lilja 4-ever dyker naturligtvis upp också här, hos kristdemokraten (sic!) Dan Kihlström och LUF-aren Frida Johansson Metso.
Jag tror inte jag går för långt om jag dristar mig att hävda att man tar störst intryck av sådana filmer som förmedlar något man redan tänkt, eller haft på känn, eller genom sin personlighet, sina åsikter och värderingar och sin erfarenhetsvärld har en mottaglighet för.

Ps. Snälla ni politiskt aktiva, ta inte illa upp för att jag kallar er "politruker" i rubriken. Det är mitt sätt, helt enkelt; jag kan inte låta bli och jag brukade kalla mig själv för "politruk" under den tid jag själv var aktiv i Vänsterpartiet. Jag lovar att jag hyser den största respekt för alla som arbetar politiskt på ett eller annat sätt.

Pps. Jonas Holmberg skriver kul! Vad sägs om följande karakterisering av Usama bin Laden: "den enda politiker som fullt ut accepterat skådespelsamhället och endast lever som tv-bild". Gotta love it. Eller detta: "Att Drömkåken är familjen Reinfeldts favoritfilm vet vi sedan tidigare. Vi misstänker också att Yvonne Ruwaida, och många politiker med henne, älskar Luc Bessons Taxi-filmer samt att Jan Troells Ole dole doff rör Jan Björklund till tårar varje gång." Hehehe.

Ppps. En bra och intressant text om Moodysson, kvinnor och sex finns i antologin Sagolandet -- svensk film på 2000-talet. Det är Mariah Larsson (icke att förväxla med kristdemokraten) som författat bidraget "Om kön, sexualitet och moral i Ett hål i mitt hjärta". Det är alltså inte Lilja 4-ever som är i fokus, men den tas upp och texten bidrar till förståelsen även av denna film tycker jag.

Over and out.