Politruker ser på film

Själv tillhörde jag den lilla minoritet som tyckte Lilja 4-ever var rena pekoralet när jag såg den vid en förhandsvisning, och jag blev ärligt talat överraskad av det enorma intryck filmen gjorde på kritikerkåren. När jag sedan insåg filmens politiska värde i kampen mot trafficking, och för en mer human hantering av de traffickingoffer som lyckas ta sig loss ur sina bojor, så tänkte jag att det kanske var tur att min åsikt inte utgjorde majoritetens. Nu är jag mer tveksam igen -- Lilja 4-ever har onekligen gjort en viss nytta, men den kan med sin sjablonartade bild av det "oskyldiga" offret och det rent handgripliga tvång hon utsätts för också ha bidragit till att ge en onyanserad, lite förljugen bild av vad trafficking är och hur det ser ut.
Lilja... är en central film i Jonas Holmbergs artikel "Opinionsbilder", om "den rörliga bildens realpolitiska roll", i premiärnumret av FLM (en tidskrift jag tycker alla borde prenumerera på). Moodyssons film är en av de som visats i riksdagen, och den fick ovanligt stark genomslagskraft, kom att nämnas i motioner och i inlägg som en gemensam referenspunkt. "Exemplet Lilja 4-ever visar hur en känslomässigt engagerande film kan etablera nya bilder av verkligheten", skriver Holmberg. Och det är inte minst på verklighetsbeskrivniningens arena som den politiska kampen förs. Jag skulle vilja tillägga att en film nog samtidigt måste innehålla tillräckligt mycket av välbekant och/eller "acceptabelt" innehåll för att den ska kunna nå fram på det sätt som Lilja.. gjorde. Manegen måste vara krattad för att de verkliga konsterna ska kunna genomföras till publikens belåtenhet, så att säga. Och i fallet Lilja... kan man peka på det socialt tacksamma i att skildra ett tragiskt öde utifrån en ung flicka som kommit att lämna sitt hemland för kärleks skull, som tror att hon ska arbeta med grönsakshandel i det främmande land hon låter sig skickas till, som i sitt hemland har lurats in i prostitution genom sin elaka och materialistiska slyna till väninna och som i Sverige måste hållas inlåst för att hon inte ska rymma (vilket hon ju som bekant till slut ändå gör) undan den äckliga könshandel som hon avskyr. Det hade helt enkelt inte gått att göra en film om samma problematik och få samma genomslagskraft om huvudpersonen i stället varit en sliten kvinna i trettioårsåldern som medvetet sökt sig till Sverige i syfte att prostituera sig och vars intresse sedan i första hand ligger i att komma undan de som exploaterar henne ekonomiskt snarare än själva könshandeln.
Artikeln följs av att vi får ta del av olika politikers och opinionsbildares svar på en enkät Holmberg låtit göra om vilka filmer som påverkat dem. Jätteintressant men det hela blir tyvärr rätt förutsägbart. Till vänster (Esbati, Brink, Ohly, Guteland, Vera-Zavala, Astudillo) är det 1900, kortfilmen Chockdoktrinen, Thelma & Louise, This is England, Ett anständigt liv och Slaget om Alger man nämner, alltså filmer som kan sägas handla om olika former av strukturellt förtryck och kollektiva eller i alla fall gemensamma snarare än individuella uppror. Till höger (Rankka, Schlingmann, Maria Larsson, Popova, Sacrédeus, Federley, Kihlström, Johansson Metso, Carlberg, Bohlin) är det Antz ("en film om individualism" som "gav mig en frihetskick" säger Maria Rankka på Timbro), Billy Elliot, Gökboet, The Killing Fields, Marmormannen, Schindler's list, The Last King of Scotland och Varats olidliga lätthet, alltså idel filmer om diktaturer eller gruppförtryck och/eller exceptionella personer som gör uppror. Från miljöhåll (Lena Ek från Centern, Kaplan och Eriksson hos Miljöpartiet) är det En obekväm sanning man för fram -- och vem är överraskad över det? De som avviker genom sin oförutsägbarhet är folkpartisten Cecilia Wikström som diggar Bergman och gröna ungdomen Alexander Chamberland som gör nåt helvilt och drar till med Evita, av alla filmer (go Chamberland!). Lilja 4-ever dyker naturligtvis upp också här, hos kristdemokraten (sic!) Dan Kihlström och LUF-aren Frida Johansson Metso.
Jag tror inte jag går för långt om jag dristar mig att hävda att man tar störst intryck av sådana filmer som förmedlar något man redan tänkt, eller haft på känn, eller genom sin personlighet, sina åsikter och värderingar och sin erfarenhetsvärld har en mottaglighet för.

Ps. Snälla ni politiskt aktiva, ta inte illa upp för att jag kallar er "politruker" i rubriken. Det är mitt sätt, helt enkelt; jag kan inte låta bli och jag brukade kalla mig själv för "politruk" under den tid jag själv var aktiv i Vänsterpartiet. Jag lovar att jag hyser den största respekt för alla som arbetar politiskt på ett eller annat sätt.

Pps. Jonas Holmberg skriver kul! Vad sägs om följande karakterisering av Usama bin Laden: "den enda politiker som fullt ut accepterat skådespelsamhället och endast lever som tv-bild". Gotta love it. Eller detta: "Att Drömkåken är familjen Reinfeldts favoritfilm vet vi sedan tidigare. Vi misstänker också att Yvonne Ruwaida, och många politiker med henne, älskar Luc Bessons Taxi-filmer samt att Jan Troells Ole dole doff rör Jan Björklund till tårar varje gång." Hehehe.

Ppps. En bra och intressant text om Moodysson, kvinnor och sex finns i antologin Sagolandet -- svensk film på 2000-talet. Det är Mariah Larsson (icke att förväxla med kristdemokraten) som författat bidraget "Om kön, sexualitet och moral i Ett hål i mitt hjärta". Det är alltså inte Lilja 4-ever som är i fokus, men den tas upp och texten bidrar till förståelsen även av denna film tycker jag.

Over and out.