När de båda VD:arna för svensk public service Kerstin Brunnberg (SR) och Eva Hamilton (SVT) för en månad sedan gick ut gemensamt och förespråkade en större grad av korsbefruktning och samordning mellan Sveriges radio och Sveriges television var opera ett område som pekades ut som särskilt lämpligt för detta. Man kunde i reportageform visa en operaföreställning växa fram, sedan sända premiären i radio, sades det. Men hallå, tänkte jag, vore det inte bättre att istället visa premiären på TV? En opera i radio är för mig bara en halv opera. För operaföreställningen består inte bara av musiken, utan naturligtvis också av själva framförandet och av ett, ofta visuellt mycket stimulerande, scenbygge. Kostymtecknare och scenografer är i allra högsta grad delaktiga i arbetet med att sätta upp en opera, tillsammans med en regissör som verkligen inte bara kan ha fokus på den ljudmässiga delen av det hela. Och även om man inte kan avkräva sångarna en skådespelarkonst av dramatenkvalitet måste de klara mer än att bara stå rätt upp och ner & sjunga.
Men det är förmodligen för mycket begärt att TV skulle nästan gratis visa en premiär vissa betalat dyrt för att kunna bevista. Dessutom finns det gott om folk som inte tänker som jag, som avnjuter opera via cd-diskar och grammofonskivor, och som förmodligen tycker att musiken utgör betydligt mer än halva operaupplevelsen; det finns säkert de som uteslutande är intresserade av orkester- och sångprestationer och struntar i dramatiska gester och scenbyggen. Förmodligen är jag på något sätt en visuellt orienterad person. Jag lånar eller köper aldrig opera på cd, däremot ser jag ofta och gärna opera på dvd (vilket jag tack vare Malmö stadsbibliotek kan göra helt gratis). De flesta dvd-utgåvor handlar om avfilmade föreställningar, men det finns också enstaka regelrätta operafilmatiseringar. Katie Mitchells filmatisering av Benjamin Brittens The Turn of the Screw, till exempel, en fantastiskt vacker opera som bygger på Henry James mystiska berättelse och har försetts med dolda budskap som hänför sig till Brittens (och James) homosexualitet. Mitchell har valt ett enkelt och avskalat men suggestivt bildspråk, och låter ibland sången framträda i voice-over, som tankar. Det funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.