Skarvarna i systemet

Jag har brukat tänka på de statligt subventionerade konstnärslönerna som en slags anomalier i det allmänna materiella överlevnadssystem vi befinner oss inom. De är ju liksom både en form av belöning för skicklighet och en krass överlevnadshjälp åt människor som befinner sig i en av skarvarna i arbetslinjestrukturen. Tillsammans med det oavlönade klassiskt kvinnligt kodade hemarbetet har jag brukat betrakta konstnärligt arbete som ett undantag som avslöjar systemets inneboende svaghet. Men Sigrid Combüchen har idag inne en debattartikel i Sydsvenskan som uppmärksammar mig på hur många avlönade arbeten vars grund är bräcklig, direkt godtycklig, som det faktiskt utförs i samhället. Med anledning av det högerpolitrukiska ifrågasättande av konstnärslönen hon sett uttryckas av en avlönad politisk byråkrats penna ställer hon frågan: "Är det ett 'riktigt jobb' att vara politikerbyråkrat? Knappast, tycker jag som också varit en. Det är en av systemet tillskapad och finansierad – eller subventionerad – syssla. Men förtroendevalda vill vi ha. Hur bräckligt, illusoriskt och otillfredsställande systemet än är, kan man se att alternativa styresformer är sämre." Och vidare: "Är det ett 'riktigt jobb' att vara ambassadör?" De är ju också subventionerade. Men de är inte lika ifrågasatta som konstutövande. Så inte heller politiker, trots allmänt politikerförakt. Som Combüchen påpekar, punktinsatser i form av konstnärslöner liksom "stipendier som kan ge konstnärer utan agenter eller andra marknadsföringsinstrument ett kort arbetsutrymme, tycks vara så provocerande att kritikerna inte ens överväger nyttan av sig själva." Är inte detta ganska pinsamt?