På televisionen igår

Igår var det dags för första avsnittet av En spricka i kristallen, en miniserie i två delar som bygger på Cecilia von Krusenstjernas roman med samma namn. Här finns det ganska allmängiltiga motivet med familjens hackkyckling som söker revansch parat med nöjet att se en svensk överklassfamilj trashas -- även om skvallerfaktorn inte är total, von Krusenstjerna som är född Gyllenhammar har inte gjort anspråk på att vara hundra procent självbiografisk i sin debut. Jag har inte läst boken men slängde mig lystet i tv-soffan och blev inte helt missnöjd. Det var inte någon stor tv-dramatik jag fick se, visserligen -- man gled lite för lättvindigt förbi "stora" händelser, skummade igenom viktiga förlopp och använde tillbakablickarna på huvudpersonens barndom lite för mekaniskt rutinmässigt (jaja, jag vet att det är en tautologi). Men det var, faktiskt, helt okej. Jag känner, av personliga skäl, stor sympati för mobbade familjefår av både svart och ulligt lammvit valör. Utanförskap och hackordningar inom familjen är dessutom helt klart ett eftersatt ämne idag, då vi tycks vara fixerade vid maktstrukturer av mer opersonligt slag och då den som ger sig in i den här typen av skildringar riskerar att avfärdas som en tycka-synd-om-tiggare eller rätt och slätt som en sån som kackar i eget bo. Igår var det i alla fall det allmängiltiga som vann över det skvallerlystna -- motivet med "familjens svaga vs starka" över eventuella pikanta detaljer med adress till familjen Gyllenhammar.

Så är det dock inte i fallet Myggor och tigrar, måste jag lite besviket konstatera efter 352 sidors läsning. Okej, jag har nästan 200 sidor kvar, kanske ändrar jag min uppfattning efter att ha läst ut boken. Men hittills kan jag inte säga att jag ser patriarkatet rättmätigt avslöjas och gisslas i lika hög grad som jag, läsaren, hela tiden tar del av mer information än vad jag behöver och vill ha (och då kastade jag mig ändå över boken med rovhundens hela förväntansfulla skadeglädje när jag äntligen såg den på bibliotekets korttidslånehylla i foajén).
Jag tänkte i alla fall på Maja Lundgren när jag inte hörde hennes namn nämnas i gårdagens Kobra, trots att man talade om maffiaskildringar, om camorran i Neapel och om italienska mafiosos faiblesse för amerikansk maffiafilm. Kan tänka mig att detta blir ytterligare vatten på hennes kvarn. Hon återkommer nämligen flera gånger till hur ofta hon hör Gudfaderns ledmotiv spelas i Neapels camorrakvarter, och hur hon ser och hör denna film alltsomoftast spelas upp i grannarnas tv-apparater. Såhär, till exempel: "Det tittas frenetiskt på Gudfadern i de spanska kvarteren. Jag hörde filmmusiken igen. Nu inte från gränden utan från gården. Om den inte går om och om igen på TV just nu -- jag är så empiriskt noggrann så jag kollade det i tidningen, nej den går inte just nu -- så måste det vara frågan om video" (s. 339). Jag vet inte riktigt om hon är självironisk med det där "jag är så empiriskt noggrann" eller inte, det tycks mig självklart att man kollar tidningen om man är nyfiken på och vill säga något om filmen Gudfaderns ständiga närvaro på denna plats. Och om man om sitt eget skrivprojekt säger: "Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman /.../ /---/ Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken".
Men nog är det påfallande hur frånvarande Lundgrens bok har blivit, trots att maffia och maffiaskildringar är ett stort tema just nu. Som om den vore något obehagligt ingen riktigt vill befatta sig med. Eller så handlar det helt enkelt om att Myggor och tigrar egentligen inte berättar så mycket om camorran som författarinnan själv tycks mena att den gör. Jag hoppas i alla fall, trots att jag inte anser boken vara helt lyckad och inte kan tycka att allt som medlemmar av en kvällstidnings kulturredaktion säger och gör är av offentligt intresse (konsekvensen vore att medlemmar av kultureliten skulle befinna sig i ett slags särskilt, totalitärt system i systemet där de, till skillnad från andra, har att finna sig i att alla deras fotsteg ska kartläggas), att Lundgren inte kommer att tigas ihjäl också i andra sammanhang. För visst skildrar hon mitt i alltihop åtskilliga situationer man som kvinna känner igen sig i, situationer som inte ska förtigas och som egentligen hade förtjänat att tecknas på ett både tydligare och mer konstfullt sätt -- varför inte i traditionell skönlitterär form. Kroppspråket, de framskjutna skreven, beslagtagandet av rummet. Jargonger som utgår från dominerande manliga kretsar och kan vara svåra att ta sig in i, att få grepp om. Nätverk man inte ser.


Dokumentären Michael Moore -- provokatören, slutligen, som visades på TV 1 direkt efter Kobra var måttligt intressant och inte heller den tillnärmelsevis så avslöjande som dess upphovspersoner verkar ha tyckt. De gör stora grejor av små saker, och det på ett sätt som påminner om Moores eget när han inte är som bäst (som i Fahrenheit 9/11 t ex, en film som definitivt inte gjorde sig förtjänt av den guldpalm i Cannes som den tilldelades). Det är snabbt tempo som gäller, med ständig up-tempo-bakgrundsmusik så att åskådaren inte har en chans att tänka efter och kritiskt värdera den information som ges, och uppgifter som bara slängs ut hastigt och lustigt utan att ordentligt gås igenom (uppgiften om ett fabricerat inslag i Roger & Me t ex). Och detta utan den gestaltningsmässiga fyndighet som Moore däremot ger uttryck för när han är som bäst (med Bowling for Columbine minus besöket hos Charlton Heston t ex). Kan inte fatta att Kjell Häglund på Weird Science menar att Michael Moore -- provokatören skulle vara en "mycket avslöjande" dokumentär.