Året då alla bara precis höll på & dog hela tiden

Jag kan inte påminna mig något annat år under min levnadstid då så många celebra personer dött. Personer man växt upp med, personer som betydde inget eller mycket men som liksom var delar av den kultur man gick omkring och rörde sig inom, personer man precis blivit varse eller personer man först egentligen får upp ögonen för genom deras död.

Ingmar Bergman fortsätter i döden med att överskugga sin omgivning, men vid sidan av honom dog också Michelangelo Antonioni och den finfine skräckregissören och filmfotografen Freddie Francis. I Tyskland dog Egon Monk, som mest jobbade med teater och TV (och som redan under sextiotalet gjorde tysk film om tillvaron i Tredje riket och om dess koncentrationsläger), medan hos oss lika okände holländske regissören Fons Rademakers dog i Genéve. En helt annan bild av Tredje riket än dessa båda gav sexploitören Bruno Mattei, som dog av en hjärntumör i Rom, samma stad som han fötts i. Andra döda regissörer är musikdokumentäristen Saul Swimmer, Bob "Porkys" Clark och Jeeva, stjärnskottet från Kollywood.
Fassbinderfilmkompositören Peer Raben dog djupt i hjärtat av Bayern, som sig bör, medan skådespelerskan Gisela Uhlen, som också hon bland mycket annat arbetat med Fassbinder, istället avslutade sitt liv i Köln. Två skådespelerskor som egentligen var för unga för att dö dog: Solveig "Himmel över Berlin" Dommartin och Johanna Sällström. I mer rimlig ålder dog gamla DEFA-skådespelerskan Brigitte Krause, liksom Hollywoodstjärnorna Yvonne De Carlo, Betty Hutton, Deborah Kerr och Jane Wyman. Producenterna Frank Capra Jr (det kan inte ha varit lätt för honom att ha varit son till regissören Frank Capra), Laurens Straub och Carlo Ponti dog. Klipparen James Lyons, animatören Jack Zander, make-up-artisten William J. Tuttle, scenograferna Lennart Mörk och George Jenkins samt stuntmannen Frank Maher dog också. Manusförfattare dog som de levat, i skuggan av rampljuset: Dave Martin och Peter Viertel. Och ut ur rampljuset gled ett gäng manliga skådespelare: Ramon Zamora, känd som "Filippinernas Bruce Lee", Klausjürgen Wussow som var professor Brinkmann i Schwarzwaldkliniken, klassiske brittiske Ian Richardson som ni sett tusen gånger i viktiga biroller, Ulrich "De andras liv" Mühe, och så Barry Nelson, den norskstammiga hollywoodskådisen som var den förste att spela Bond, James Bond.

Tänkare och akademiker dog i år: Jean Baudrillard, Hans-Uno Bengtsson, Rudolf Arnheim, André Gorz, Raul Hilberg, Wolfgang Iser, Richard Rorty.
Skribenter och författare likaså: Lars Forsell, Marianne Fredriksson, Maria Gripe, Elizabeth Hardwick, Ryszard Kapúscinski, den mördade Hrant Dink, Walter Kempowski, Ira Levin, Norman Mailer, Sembéne Ousmane, Ulrich Plenzdorff, Klaus Poche, Sidney Sheldon, George Tabori, Mehmed Uzun, Kurt Vonnegut, Jan Wolkers.
Och så har vi bildkonstnärerna: Olle Eksell, Sol LeWitt, Georg Oddner, Torsten Renqvist, Jörg Immendorff
Konstnärer med kroppen, koerografen Maurice Bejart och mimaren Marcel Marceau dog de också.
Och alla är lika inför döden. Hur olika varandra de än var i livet, de döda musikerna: Dan Fogelberg, Lee Hazlewood, Egon Kjerrman, Frankie Laine, Gian Carlo Menotti, Luciano Pavarotti, Oscar Peterson, Mstislav Rostropovitj, Karlheinz Stockhausen, Thore Skogman, Del Reeves, Ike Turner, Lucky Dube, Ray "Que sera, sera" Evans.

Politiker och opinionsbildare med tvivelaktigt (Hans Filbinger, Maurice Papon, Kurt Waldheim, Ian Smith) eller mindre dåligt (Boris Jeltsin, Kenth Petersson, abbé Pierre, Peter Munk) rykte dog

Så har vi de där okategoriserbara, folk som sysslade med så många olika saker eller tvärtom excellerade i någon så smal, egenartad gren att de inte går att placera i någon enskild, övergripande kategori -- Gun Kessle, Evel Knievel, Joybubbles, Povel Ramel. Folk som var TV-personligheter, fixare, allmänna entertainers, eller kända för att vara kända: Git Gay, Anna Nicole Smith, Alice Timander, Tony Wilson, Lars Orup.

Vi får inte glömma fotbollsspelarna: Nils Liedholm, greven av Rom. Eller Antonio Puerta. En av de olyckliga fem som efter år 2000 i ung och högst aktiv, framgångsrik ålder plötsligt dött av hjärtfel.

Ättlingar till kända familjekonstellationer har slutligen också tagit slut: Werner von Trapp vars sjungande familj är förbilden till Sound of Musics trallande nazi-motståndare, och så herr Strindbergs yngsta dotter Anne-Marie Hagelin, som dog vid 105 års ålder.

Alla dessa har dött under nådens år 2007. Må de vila i frid.

------
Kamfertexts läsare har utsett världens bästa svenska tv-serie för nu och i all framtid: grattis Staffan Westerberg, det blev Vilse i pannkakan! Jag kommer å det snaraste att börja plåga er med en ny omröstning. Den här leksaken som Blogger börjat förse sina användare med är bara för rolig för att låta bli.