Pretentious, moi? Mediesvep v. 40

"Vad ska vi med museer till? Ibland tycks det som om våra politiker har svårt att svara på den frågan", skriver Barbro Hedvall i DN. Eller hur? säger jag. Hedvall har varit och sett Roslinutställningen på Nationalmuseum och avslutar sin krönika således: "Museikunskaper är att veta något om föremål och att veta hur de ska bevaras. Bakom varje Roslinporträtt står en skicklig konservator. Något att betänka för kulturministern och kulturutskottets medlemmar..." Ja, det är väl inte de enda museikunskaperna i och för sig. Men väl centrala kunskaper som kommit att skandalöst undervärderas i förhållande till publikt arbete och museipedagogiken. Bra att Hedvall tillhör den skara som vill vrida förhållandet rätt.

Och nu blir det reklam: för enligt en notis i samma tidning -- DN, alltså -- ska Gudrun Schyman i afton i sin nya roll som programledare på TV8 undersöka den manliga humordominansen. De allra flesta humorprogram på TV görs av män, både bakom och framför kameran. Detta leder mig osökt in på SVT:s aktuella humorserie Mia och Klara, som fått den halvtaskiga sändningstiden 21.30 på onsdagskvällar. Mia och Klara regisseras visserligen av en man, men i övrigt görs programmet av och med dem. Och de gör bland annat en pojkvänsparodi som inte är något annat än suverän. Efter att i decennier ha matats med män som klär ut sig till kvinnor, vilket ofta liksom är eller ska vara roligt i sig, utan någon ytterligare poäng, så njuter jag verkligen av Mia och Klaraporträttet av Rolle, en ung man som till utseendet är väldigt lik Christopher Walken och som helt saknar sociala och känslomässiga förmågor. Ett nidporträtt av en man, gjort av kvinnor och för både kvinnor och män. Yeah.

Sydsvenskan gjorde mig ordentligt besviken med ett stycke ohederlig eländesjournalistik häromdagen. Det har varit skottlossning på Möllan, och pressen skyndar till för att måla upp den vanliga hotbilden. Nu har det varit otäckt mycket skottlossande i Malmö överhuvudtaget de sista ca 2 åren, tycker jag, men när det sker exempelvis på gågatan, på Lilla Torg eller något annat högstatusområde där de kotlettkammade samlas så gör man förstås inte själva omgivningen till ett problem. Sydis reporter har, i alla fall, varit ute på torget och frågat fem personer om de upplever otrygghet på Möllan. En var helt trygg, en annan tyckte det blivit mer otryggt på sistone, en tredje tyckte tvärtom att det blivit mer tryggt på sistone, en fjärde menade att det finns mycket droghandel på Möllan vilket gör området otryggt, en femte sade såhär: "Jag trivs ganska bra på Möllevången. Jag kan handla här ifred. Jag går över torget varje dag på väg hem från jobbet, och då är det ingen som stör mig. Men jag går inte ut ensam på kvällen, då går jag ut tillsammans med min man." Rubriken? "Jag går inte ut ensam på kvällen", såklart. Well, jag gillar inte heller att gå ut själv sent och jag bor inte på Möllan om än i närheten. Väldigt många kvinnor ogillar att vara ute själva sent. Oavsett vilket område de bor i.

Sista ord

Okej, detta är mitt sista inlägg om utmotandet av Isabella Lund ur semi-offentligheten (men inte om sexköpsfrågan -- nu när Isabella tystnat blir det än viktigare att vi andra fortsätter diskutera den). Det är säkert inte lätt för Johanna Parikka Altenstedt att stå så förhållandevis ensam nu; vissa utfall mot henne har dessutom gått över gränsen och blivit omoraliska i sig. När hon nu skriver på sin blogg att hon uppfattar sig som föremål för ett mobbdrev ska det förstås tas på allvar. Samtidigt är det rätt viktigt, för den som försöker bilda sig en helhelsbild av "affären", att hennes inkonsekvenser, felaktigheter och retoriska knep som endast bygger på fördomar och socialt förakt för "horor" och "horaktighet" lyfts fram.

1. JPA och de få som försvarar hennes agerande (som här, eller här) hävdar att Isabella utsatt JPA för en förtalskampanj -- när det i själva verket förhåller sig tvärtom. Den som uttalar sig bör först kolla igenom Isabellas blogg, som lär ligga kvar ute på nätet ett tag till, för att få en någotsånär klar bild av vad och i vilka sammanhang det skrivits om JPA där. Bilden är rätt entydig: Isabella angriper JPA på grund av hennes sätt att argumentera och på grund av de angrepp hon själv utsatts för -- men samtliga dessa helt legitima om än ibland känsloladdade debattinlägg utsätts för grovt misstänkliggörande och osakliga ogiltigförklarande av JPA.
2. I den kommentar som "dödade" Isabellas blogg hotade JPA outa Isabella "om hon inte slutade med sina sliskiga felskrivningar". "Johanna Altenstedt har fått nog av Lunds felskrivningar" ekar Nina Unesi på LO-bloggen (sic!). Men vari består då dessa felskrivningar. Vad är det som är fel? "Lögner sprids om vad som har sagts och vad som har hänt" skriver Parikka Altenstedt i sitt senaste inlägg. Men hon talar inte om vilka lögner som spridits.
3. I den kommentar som "dödade" Isabellas blogg hotade JPA outa Isabella "om hon inte slutade med sina sliskiga felskrivningar". Observera språkbruket. I ett annat inlägg på sin egen blogg riktar hon sig till de som vill "kommentera lite djupare värden i livet än bara kommersiell sex". Mest bisarr och avslöjande är insinuationen att de/vi som "försvarar" Isabella är hennes kunder (iofs har jag hört att det finns kvinnor som köper sex av andra kvinnor, så tanken är väl inte helt omöjlig, men jag måste ändå skratta vid föreställningen om mig själv, gifta heterotant som jag är, som sexkund hos Isabella). Jepp, vi som ifrågasätter sexköpslagen och gärna diskuterar den är snuskiga torskar utan sinne för de sanna och viktiga frågorna i livet. Och horor, de är ena riktigt sliskiga typer det. Följdriktigt slår horföraktet ut i fullt perverterad blom hos bloggaren Per, som inleder sitt försvar av JPA med meningen "Nej men oj då, lilla horan utmobbad?".
4. JPA argumenterar mot en motståndare hon helt enkelt inte läst ordentligt. Okej, man måste inte kunna Isabellas blogg utantill för att gå i polemik mot den. Men det är intellektuellt undermåligt att inte bry sig om vad sin motpart faktiskt säger, att istället tillgripa en falsk klichébild som bygger på egna och andras förväntningar på motparten. JPA skriver idag att som anonym kan Isabella "ju lura oss att hon är lycklig - och dölja om hon t ex lever under stort press eftersom hon har byggt ett liv på ett lögn, att dölja sin prostitution för sina närmaste. Det är inte okej att hon låtsas vara glad om hon inte är det." Här finns en märkligt sadistisk logik som jag inte orkar gå in närmare på. Men framför allt är "den lyckliga horan"-klyschan något som snarast står för JPA; inte Isabella som tvärtom gång på gång beskrivit den depression hon befinner sig i och förklarat att hon under lång tid varit oförmögen att jobba. Hela JPA:s oförmåga att ta in de gång på gång upprepade skälen till Isabellas anonymitet (oavsett om den kan anses komprometterad genom uppträdandet i Studio Ett eller inte) talar, för övrigt, också sitt tydliga språk -- här finns en total vägran att ens vilja försöka förstå sin motpart, och detta drar ner den egna argumentationens nivå ordentligt.

Slutligen måste påståendet att Isabella "inte tar sitt ansvar" genom att skylla sitt beslut att sluta blogga på JPA kommenteras. På vilken sätt tar du själv ansvar för dina handlingar JPA? På vilket sätt tar du ansvar för dina egna påhopp, dina egna osakligheter, ditt förtal?

...och slutligen slutligen... I min första kommentar till den här historien undrade jag om någon inom de etablerade medierna skulle komma att reagera på tystandet av Isabella -- och det är det nu faktiskt någon som har gjort, nämligen Andreas Ekström i Sydsvenskan. All heder åt honom!
Uppdatering 27/9: Det har varit lite fram och tillbaka med statusen på länkarna till Johanna P Altenstedts blogg. Hon tycktes först ha raderat sin blogg, sedan gjort den till en privat angelägenhet för speciellt inviterade gäster, sedan raderat den igen? (och trots att jag förstår hur jobbigt det måste vara att ha en så massiv opinion emot sig kan jag samtidigt inte annat än förundras över dubbelmoralen, diskrepensen mellan de krav JPA ställer på andra och det sätt hon själv agerar på). Nu tycks någon annan ha grävt fram informationen & "tagit över" åtminstone de delar av bloggen som är under diskussion, så att de fortfarande finns tillgängliga. Demokratisk välgärning eller bristande respekt? Med tanke på att det nu förs en bred debatt omkring hela den här frågan, och på att JPA:s beteende haft konkreta konsekvenser för bloggosfären, lutar jag åt det första alternativet. JPA har all rätt att dra sig undan debatten när hon vill, men det går förstås inte att göra det hon gjort ogjort. Kanske hade det dock varit bättre att helt enkelt kopiera texterna och publicera dem någon annanstans.
Ännu en uppdatering: Isabella är tillbaka! Hon sträcker ut en fredstrevare till JPA (trots att det egentligen inte åligger henne att göra så) & manar oss andra till vänlighet och lugn. Vill får väl se utvecklingen an, men jag skulle tro att den moderliga förmaningen lugnar ner oss hetlevrade bloggare ett tag.

Barnens bästa...

Satt & slötittade på Brottskod: Försvunnen i väntan på att TV2 skulle visa filmen Flying Daggers häromkvällen. Den försvunna var en kvinna, en moder, som i hemlighet börjat jobba som strippa. Tidigare hade hon jobbat på apotek, och poliserna som skötte fallet dolde inte att de ansåg det föreligga en avgrundslik skillnad mellan kvinnans gamla och nya anställning. Dessutom hade kvinnan före försvinnandet börjat vifta med misstänkt stora sedelmängder inför sina kollegor på strippklubben. Kunde det vara så att hon gjorde mer än dansa för kunderna? Nej, så skulle hon aldrig göra mot vår son, försäkrade maken.
Nej det får vi väl verkligen hoppas. För det förstår man ju, att om hon hade låtit sig penetreras mot betalning, då hade nog barnet tagit obotlig skada.
En annan som förstått det här sambandet är Johanna Parikka Altenstedt, journalist. Hon är den som genom hot om exponering förmått sexsäljaren Isabella Lund att sluta blogga. Isabella har ju motiverat sitt beslut med att hon månar om sina barn, men det går inte Johanna på. "Jag har aldrig hotat hennes barn väl. Tvärtom anser jag att de bör få hjälp i en situation där deras mamma - enligt sin pr-sajt - säljer sex bland annat hemma. Det kan inte vara lätt att växa upp med en sådan hemlighet i familjen. Vi får hoppas att någon av deras närmaste förstått situationen och hjälper familjen." Ja herregud, det minsta man kan begära av en moder är väl att hon har ett skötsamt sexliv.

Chockbeskedet

Isabella lägger ner sin blogg.
Jag sörjer, över att den viktigaste rösten i en av de viktigaste samhällsfrågorna idag har tystats. Över den svenska yttrandefrihetens brister. Över att en människa som redan mår dåligt tillfogas mer ont.
Ledarskribenter, tunga samhällsdebattörer och politiker har slutit upp för Lars Vilks rätt att ägna sig åt tomma, missriktade provokationer utan att för den sakens skull bli dödad. Och det har de inte gjort fel i. Men kommer någon utanför den förhållandevis, säger förhållandevis för de gränser som gäller även för den har ju blottats idag, fria bloggosfären att uttrycka solidaritet med en sexsäljare? Förmodligen inte, särskilt inte som hon är anonym. För inom den etablerade sfären vill man inte ta in att detta att vara sexsäljare i det närmaste är synonymt med att vara anonym i offentliga sammanhang. Det ser inte minst den lagstiftning som säger sig värna om prostituerade till. Men också en längre tradition av stigmatisering och utmotning ur trygga, sociala sammanhang. Isabella har inte hotats till livet i någon konkret mening, men väl till en slags social död. För om hennes sanna identitet exponeras hotas både hon och hennes familj av utfrysning. Dessutom hotas hon av skönstaxering och av en försvårad framtida yrkesbana både inom den legala och den illegala sfären (för det är ju nonsens det där snacket om att det inte är sexsäljaren, bara sexköparen, som kriminaliseras genom den svenska lagstiftningen -- sexhandel liksom all annan handel kräver två parter). Men för debattörer och redaktörer som inte vill behöva lyssna, och som själva befinner sig i en betydligt tryggare situation, blir anonymiteten något att vända emot den som tvingas vara anonym. "Jag diskuterar inte med pseudonymer". Demokratin, kan man till och med hävda, kräver att debattörer öppet står för sina åsikter. Så har man effektivt omöjliggjort en såvitt omständigheterna tillåter öppen debatt. (Och inom parentes sagt: anonymitet vänds endast emot dem som ifrågasätter sexköpslagen, inte dem som understödjer dem -- att två av de kvinnor som står bakom nätverket PRIS är anonyma väcker inga reaktioner.)
Men det ska sägas att Isabella aldrig varit ensam. Hennes blogg har förvisso blivit till ett centrum för debatt och till en kunskapsresurs på området sexhandel, varför hon tveklöst är den sexsäljande bloggare som kommit att bli mest synlig. Det har ibland närmast framstått som att hon fört en ensam kamp, flankerad av "liberala" bloggare som stöttat henne -- och det har vänts emot henne att hon tyckts tala "bara för sig själv". Vid sin sida har hon dock hela tiden haft exempelvis pseudonymen Greta Garbo eller Mimmi, dessutom finns nätverket SANS. Låt oss hoppas att inte alla Isabellas medsystrar tystas.

Regeringen är vidrig

Ja, vad ska man egentligen säga? "Det är fel att sparka på den som är sjuk"? Borde inte det vara självklart? Borde det inte vara självklart, dessutom, att det är fel att ljuga och inför ett val låtsas vara en sak för att efter valet visa sig vara något helt annat (d v s låtsas vara ett fackföreningsvänligt parti för att sedan mer eller mindre krossa fackrörelsen)? Ska man påpeka att inte alla orkar leva i ett samhälle där livet gestaltas som en tävling på alla områden, från vaggan till graven; en tävling vissa, dessutom, fötts in i med handikappoäng? Tja, påpekar man det där sista då har man förstås ur högersynvinkel sett bara precis förevisat sin egen livsoduglighet.
Andra inom bloggosfären har funnit ord. Tillbaka till 1950-talet skriver Per Wirtén, och när jag läser hans postning funderar jag lite över regeringens inställning till hemmafruar. Jag vet inte hur många dylika vi har i Sverige idag men när nu arbetslinjen sägs vara vägen till frälsning för Sverige, borde vi då inte i konsekvensens spåra upp dem för att genast skicka ut dem på nystartsjobb? Och naturligtvis är detta en retorisk fråga: det handlar för regeringen egentligen inte så mycket om att alla måste jobba som att ingen får kosta pengar annat än rent privat, inom familjens hägn. Och då är det ju just fine and dandy om far kan använda sina skattelättnader till att mor i villalandet lättare kan stanna hemma. På så sätt hyfsas dessutom arbetslöshetsstatistiken till ännu mer. (Så var det ju också det där med vårdnadsbidraget...)

Vänstra Stranden, vidare, har en del klartext att tala om Borg & co:

När Borg t ex talar om ”arbetslinjen” så menar han egentligen att en väldigt stor del av de arbetslösa och sjukskrivna faktiskt kan jobba och då skall göra det. De använder således försäkringssystemet på ett orättfärdigt sätt. Han menar inte bara att människor skall vara självförsörjande och erbjudas arbeten i större utsträckning än hittills. Han menar inte heller att vuxenutbildningen skall komplettera arbetslösas kompetens eller att studenter skall sätta studierna först. Hans grundsyn är att det är ekonomiska drivkrafter som får människor att agera och därmed kommer de ”fuskande” att ta jobb om försäkringsbeloppet blir tillräckligt lågt.
/---/
Moderaterna i regeringen lutar sig också för mycket emot tanken att människor vill ha en politik som gynnar dem själva. Möjligen vill många moderater det, men en överväldigande majoritet av väljarna lutar mer åt nyttan för kollektivet. Väljarna önskar en politik som ger alla en grundläggande trygghet, standard och frihet oavsett i vilken samhällsposition man befinner sig. Väljarna tänker mycket mer på vilket slags samhälle de önskar för framtiden än på sin egen plånbok.
/---/
Enskilda människor får sitta emellan när regeringens ritbordspolitik genomförs. Det är inte utan att man får en leninistisk tes i huvudet: Man måste knäcka ägg för att göra omelett.

Och Ilse-Marie, till slut, har funnit ord att kommentera regeringens vidrighet med i ett flertal postningar, bra gjort Ilse-Marie! Ett besök på hennes blogg är väl att rekommendera.

Twinglyhoreri vecka 39

Egentligen var det ett tag sen jag mer eller mindre slutade titta på Filmkrönikan, mest för att sändningstiderna inte riktigt passar mig. Men jag tyckte von Zweigbergk verkade vara på rätt väg med sina smått Röda Rummetinspirerade bordssamtal, och blev lite ledsen av de massiva motreaktionerna (iofs blir det alltid massiva motreaktioner mot Filmkrönikan, alla verkar på nåt sätt tro att de skulle kunna göra det bättre själva och hittar ständigt nya förevändningar för att hata programledarna). Nu är saker & ting på trist & förutsägbart vis back to normal igen -- det där med film, det ska vara ungdomligt och klämkäckt. Det ska vara ett snyggt Bonnie & Clydeinspirerat par med frisyrer som matchar låtsaspickadollorna de riktar mot oss i soffan. Fuck that, säger jag. Eller om det nu måste vara så, då kan man väl göra ett filmprogram till som kan vara lite nördigt cineastiskt och skönt medelålders istället? Snälla? In med von Zweigberg igen och varför inte den lågmälde recensenten Andreas Degerhammar vid hennes sida?
Ett glädjeämne är istället att filmen kommit att bli lite bättre behandlad på dagstidningarnas kultursidor. Ja, åtminstone inbillar jag mig att det är så. Tycker mig, utan att närmare ha undersökt saken, ha sett en växande andel essäer, artiklar och kommentarer som handlar om film och TV ur annan synvinkel än den glamourösa i svensk press sista tiden.
Gårdagens kommentar i SvD av Hynek Pallas är ett exempel. Pallas beskriver den ökade glamour- och Hollywoodstjärnelikriktningsfaktorn på filmfestivalsmarknaden idag. Jag skriver "filmfestivalsmarknaden" trots att artikeln är skriven som om marknadsfaktorn är något som kommit in nu, som en orm i cineastparadiset, medan den i själva verket alltid funnits där. Pekuniära frågor har aldrig varit frånvarande i festivalskulturen och det är inte bara i Hollywood som film också har med pengar, med marknadsföring, finansiering och försäljning att göra. Men vad herr Hynek visar är kanske att marknaden blivit alltmer homogen och ojämlik, att det är snålare tider för de som befinner sig utanför mittfåran och som traditionellt haft stort utbyte av festivalsvärlden.
En annan filmartikel är Mårten Blomkvists högst välkomna granskning av översättningarnas kvalitet inom dvd-utgivningen. Eller bättre uttryckt brist på kvalitet. Ja, film- och TV-översättningarna är skandalöst dåliga, och uppenbarligen utgör dvd-filmerna en ännu sämre kategori. När ska vi börja tänka på filmöversättningar som viktiga? Varför är det okej att man inom filmen inte ens försäkrar sig om att ge "konsumenten" en grundläggande, korrekt förståelse av det som förmedlas? Jeez. Vi hånar de länder som använder sig av dubbning, och jag vill inte hävda att vi borde övergå till ett sådant system, men faktum är att en väl genomarbetad intalning av en film på främmande språk ibland kan visa en bättre känslighet för språket än våra torftiga remsor. Jo, det är sant. Se den tysktalande versionen av Il Capitano till exempel.

P.s. Jag blir glad av Ellen Mattsons naiva fråga angående TV-programmet Idol: "Varför är juryn så taskig?" Hon vet förstås egentligen varför. Men fortsätter ändå: "Jag tror att juryn har missuppfattat innebörden i ordet professionalism."

Egendomligt, men sant

Man skulle kunna tro att jag hade läst gårdagens understreckare i SvD innan jag skrev gårdagens postning om Vilkshistorien.
Men det hade jag inte.

Ytterligare p.s. i den här frågan är de rätt nedslående reaktioner hela soppan väckt inom bloggosfären. Vi har t ex vänsterpopulisten Jinge, som på ett för honom inte helt okarakteristiskt sätt antyder att svenska media går i Mossads ledband. Steget är inte långt till att börja ropa om ZOG. Dessutom passar Jinge på att lufta lite folkligt konstnärsförakt mot herr professor Vilks:

Jag konstaterar att den där ”konstnären” tycks ha en utomordentligt flitig manager. Han har nu fått reklam för miljontals kronor och kan sannolikt efter detta sälja sina illa gjorda och talanglösa ”konstverk” för stora belopp. Gör han dessutom en liten skulptur av några ihopspikade brädlappar kan han troligen få ut femsiffriga belopp av sina kunder. Det är stiligt jobbat av en ”konstnär” som aldrig fått sälja något förut.
Det kan till och med vara rätt bra eftersom vi annars tvingats stå för hans uppehälle med diverse ”konstnärsstipendier” eller socialbidrag. Hur mycket det kostat honom att få någon obskyr arabiskspråkig hemsida att publicera diverse hotelser kan jag inte bedöma, men troligen räcker det med ett antal tusenlappar, en minst sagt måttlig investering i sammanhanget.

Åh maj gaad! som vi skånska tjejer brukar säga (OH MY GOD alltså).

Sen har vi Folkpartiet i Nacka, som om den skuggliknande personen bakom det uttalade hotet skriver: "Det märkligaste med det hela är att Abu Omar al-Baghdadi, enligt USA, dödades den 1 maj i år. Så om han fortfarande lever så får vi hoppas att man lyckas döda honom snart." Nu finns det väl såvitt jag sett ingen som med säkerhet hävdat att snubben dödats, uppgiften framhålls som osäker, men det anmärkningsvärda med det här yttrandet är förstås någonting annat, nämligen att Folkpartiet i Nacka s a s riktar en dödsfatwa mot honom.

Fast värst är kanske skitsnacket om muslimer i allmänhet. Som det här:

De olika muslimska krafterna har samma mal, olika grupper har olika metoder, med dom samverkar och ger stod till varann och extrema handlingar. Det mest skrammande ar att den tysta majoriteten muslimer som inte deltar i hot och mord har inte tagit avstand fran sadana metoder. Deras tysta medgivande ar talande och skrammande.

Åh maj gaad alltså.

Ett liv för en teckning

Det är ju så absurt att språket tryter.
Men så tycks också den totala bristen på egentlig kommunikation vara genomgående i hela Vilkshistorien. Den som frågat efter meningen med hela grejen, poängen med att teckna Muhammed som rondellhund, vad det betyder, har frågat -- i synnerhet om frågeställaren befunnit sig utanför "konstvärlden" -- förgäves. Fortfarande, långt efter det att omvärlden med all sin vulgära och hopplösa konkretion trängt sig in i det som var avsett som en karikatyr av konstvärlden, fortsätter Vilks att försöka manipulera reaktionerna i enlighet med principen the world is but a konstnärligt material. Han säger sig vilja föra dialog men för en icke-dialog genom att envist vägra kliva ut ur sitt eget, konstnärliga universum. -Det är ett bra konstprojekt, envisas han. Betyder? Äsch, "min provokation vill inget särskilt". Bara testa lite gränser & sånt.
Nåja, feg kan man i alla fall inte säga att han är. Han verkar ta ganska lätt på att hans egen död kan komma att bli till en central beståndsdel i konstinstallationen. Tack och lov kommer ju hotet denna gång från en till synes rätt marginaliserad irakisk islamistisk gruppering, så kanske är det rätt att inte överdriva hotet -- men samtidigt ska vi inte heller glömma redan fallna offer för denna specifika form av extremistisk aggression. Minns Theo van Gogh. Och det är förstås också så att hur provocerande och förmäten Vilks tunnelsyn än är så är den ändå ingenting jämfört med förmätenheten hos dem som vill ha en hel värld att förskrämt dansa efter deras pipa. Vilks icke-kommunikation är trots allt inte dödlig. Men nog är det lite, äsch lustigt är ju fel ord, jag vet inte riktigt vad jag ska säga...märkligt, i brist på bättre, att det här sorglösa försöket till konstnärlig mediemanipulation eller konstnärlig profilering eller vad tusan man nu ska kalla det, nu har kommit att bli både livsfarligt och ett potentiellt hot mot delar av svensk industri?
Går det att säga något vettigt om hela den här historien egentligen? "Alla" försöker, för den här typen av kontroverser tvingar "alla" att visa upp sig och positionera sig på det intellektuella fältet. Det blir mycket plattityder och trötta poser (som den här posten, kanske?). Men en del tänkvärt har faktiskt sagts. Thomas Anderberg påpekade exempelvis att

då upplysningstänkarna och senare tiders författare och konstnärer attackerat religionen har det skett utifrån vidare tankegångar. Man har inte primärt velat testa gränser utan haft en djupare avsikt, nämligen att ifrågasätta de tankemönster som påverkar såväl individen som samhället.

Och inom bloggosfären beskriver Ia hur djupt våra reaktioner på hela konflikten tenderar präglas av ett klassiskt vi-och-dom-tänkande. Vi ser det här: "Ska rätten att häda begränsas till områden där det inte kostar på? Är det okej att skoja om de kristna symbolerna bara för att ingen säger sig vara "kränkt" (ett ord jag snart inte orkar höra mer) och är villiga att betala yrkesmördare?" undrar Maria Schottenius. Och då undrar jag hurdana reaktionerna hade blivit om vi ställt ut påven som rondellhund nånstans här i landet. Nej, några yrkesmördare hade Vatikanen förmodligen inte lejt. Men ni kan ge er fan på att det hade blivit ett jäkla liv.

Två av mina ungdomsminnen (mina personliga minnen är kanske den här bloggens enda verkliga tillgång), ska jag be att få tala om, handlar förresten om att katoliker haft kraftiga synpunkter på min klädsel. Som narcissistisk tjugoåring bar jag av rent estetiska skäl ett radband virat runt ena axelklaffen på min läderjacka (detta var alltså på åttiotalet). Under en resa till Liverpool hotades jag på grund av detta med stryk inne på en pub. "Du sårar min mammas tro!" skrek killen, jag blev tvungen att ta av mitt smycke. Och minus det rena våldshotet hände detta igen inne på en pizzeria i Malmö, då en god katolsk familjefar ställde sig framför mig och trumpetade ut att jag "sårade djupt troende äldre katolska kvinnor". Han fick mig att ge vika genom rent tjat. "Ta av radbandet!!" skrek han gång på gång.
Nej, detta är förstås inte direkt jämförbart med att få en fatwa på sitt huvud av Al-Qaedaanhängare.
Men ändå.

Pitbullpopulisten Janne Josefsson

Ibland träffar skjutjärnsreportern rätt, men han som aldrig kommer längre än till att vara en skyttereporter kan aldrig kan nå samma kvalitet som en noggrant undersökande och moraliskt konsekvent journalist av Hannes Råstams typ. Uppdrag Gransknings skott skjuts alltför ofta iväg med en häpnadsväckande vårdslöshet, och ibland träffar de helt fel, som när man helt ogrundat lyckades piska upp en hysterisk skräck för "social turism" -- och till skillnad från de politiker man är så mån om att sätta dit behöver man som TV-reporter sedan inte klä skott för sina misstag.
Ikväll piskades det upp hysteri omkring fenomenet "fusk på SFI". Någon Ali, som vi aldrig får se eller höra, hade minsann talat om för reporter Lina Makboul (typiskt att en alibiinvandrare får göra ett reportage som kritiserar invandrare) att han utnyttjar systemet, han håller sig kvar på SFI år efter år enbart för att kunna åtnjuta socialbidrag. Och han har, sägs det, massor av vänner som gör likadant. Till slut hittar Lina någon som anonymt ställer upp framför kameran och upprepar ryktena. Massor av människor håller sig kvar i SFI-systemet i åratal, de plockar ut åtta- till tiotusen i bidrag varje månad! Denna "journalistik", som varken går till botten med bidragssummornas faktiska storlek eller hur reglerna egentligen formellt ser ut, ligger sen till grund för en aggressiv utfrågning av olika svarthåriga människor som systematiskt avbryts innan de hunnit tala till punkt, och olika tillbakablickar på en svensk nutida historia av invandrarfientlighet och förortsproblematik. På nåt sätt är sensmoralen att vi under nittiotalet skulle ha lyssnat bättre på farbröderna som inte ville vara solidariska och inte ville bo grannar med negrer. Höjdpunkten kommer när Josefsson mot slutet av programmet tornar upp sig framför vänsterpartisten Rossana Dinamarca, själv flykting, och hetsigt vill ha henne att bekänna att hon är något så infamt som en flyktingkramare. Men Dinamarca med sin tydliga politiska moral och analysförmåga var programmets stora behållning. Den du bäst lyckades göra bort den här gången var dig själv, Josefsson. Det är dags att skruva ner den megalomana självrättfärdigheten nu.

Mediesvep vecka 38: självmordsprevention, museipolitik och Rumänien

Tänkte lite pretentiöst göra mitt twinglyhoreri och mina nedslag i medievärlden till en lagom regelbunden företeelse. En gång i veckan blir det, hädanefter, Kamfertexts mediesvep.
Jag börjar med en debattartikel om suicidprevention i Göteborgsposten. Det är tre kyrkliga representanter och en professor i medicin som framhåller vikten av att vi blir bättre på att bemöta människor i livskris. Vi behöver, skriver de

en nollvision för självmord, precis som i trafiken.
en kraftfull satsning på forskning och utveckling av suicidprevention.
förbättrad sjukvård vid risk för självmord med samma kvalitet som på hjärtintensivavdelningar.
en utbildning av hela vårt folk i psykisk livräddning.

Artikeln andas en helt annan attityd än den jag stötte på då jag i min ungdoms åttiotal gick en veckolång kurs inför ett kortare arbete på ett mentalsjukhus. Där fick jag och de andra kursdeltagarna veta att självmördare är extremt egoistiska och aggressiva människor, ute efter att hämnas på omvärlden och framför allt på sina föräldrar. Det var hårda ord och en hård attityd, där medkänsla stod lågt i kurs. Jag blev så chockad att jag förstummades. Självmördare utnyttjar och skuldbelägger sin omgivning, visste den "kloke" medelålders skötaren att berätta. En ung kvinna berättade om hur en vän alltid brukade ringa henne om helgerna för att beklaga sig och älta sina problem. Hon utnyttjar dig! löd föreläsarens dom.
Förhoppningsvis var inte detta något som kännetecknade hela psykiatrins attityd gentemot självmord -- framför allt hoppas jag att den här synen inte lever kvar idag, utan att den humanistiska anda som artikelförfattarna uttrycker har tagit över. Det skändliga med det som min "utbildning" ville lära mig var inte tanken på att det kan finnas element av hämnd och aggressioner gentemot omgivningen bakom ett självmord. Det var den dömande attityden, den totala bristen på empati, den grundläggande oviljan att överhuvudtaget försöka att verkligen hjälpa.
Tre gånger har jag upplevt att människor i min närhet tagit livet av sig. Jag tycker det är hög tid att vi tar självmord på allvar och jag deltar gärna i den "utbildning i psykisk livräddning" som efterfrågas i artikeln. Samtidigt undrar jag, som icke-troende, varför det i så hög grad är kyrkan som tar sig an den här problematiken. Vi lever ju i ett sekulärt samhälle. Är det inte snarast ett större utrymme för mellanmänsklighet utan vare sig Guds eller Sigmund Freuds inblandning vi behöver?

Dagens Nyheter rapporterar om protester mot personalneddragningar inom Statens museer för världskultur. Och jag förstår dem (protesterna, alltså). Det hela känns bara alltför väl igen: man vill "fokusera på den publika verksamheten och i stället skära ner på de bevarande funktionerna". Ärligt talat, det är som om den svenska museivärlden kommit att insjukna i ett allvarligt fall av självhat. Hela tiden angrips de delar av kärnverksamheten som äger rum utom synhåll -- bevara, vårda, forska -- till förmån för en inställsam och kortsiktig "upplevelseorienterad" utställningskultur. Några starkare protester från allmänheten väcker inte detta eftersom det finns en utbredd uppfattning om museiarbete som något "dammigt", tråkigt och ointressant och om museiarbetare som insnöade, dammiga människor man inte riktigt ser nyttan med.
Till slut måste man fråga sig om vi verkligen vill ha en museiverksamhet värd namnet. Om svaret är "ja" (vilket det förstås är) så måste vi inse att de olika delarna av verksamheten hänger ihop på ett oupplösligt sätt. Det finns inget att ställa ut om det inte finns föremålssamlingar och det finns inget att berätta om ifall det saknas genuina kunskaper om dem och deras sammanhang. Alternativen är att ständigt hyra in konstnärer som får i uppgift att uppenbara sammanhang på ett sätt som rimligen innebär en kraftig tänjning av det konstnärliga kompetensområdet, att bara syssla med det direkt nutidsrelaterade och/eller att låta samma digitala bilder och massproducerade kopior valsa runt överallt. Museiverksamheten blir då något i stil med en platt fasad att visa projektioner och spegelbilder på istället för en verksamhet med faktiska, inneboende tillgångar.

Det går bra för Rumänien i kvalet till EM i herrfotboll. Rumänien är, i flera avseenden, a happening kind of place. Den rumänska filmen är, som t ex noterats av Hynek Pallas, inne i en produktiv period. Rumänsk litteratur har länge varit intressant, lika intressant som det vackra transsylvanska landskapet och musiken med dess specifika, haltande två-takt. Radioprogrammet OBS! i P1 inledde idag en serie reportage från Rumänien, "rumänsk september". Ingen dum idé alls. "I några program får vi möta rumänska författare, litteraturkritiker och konstnärer, bla den internationellt mest berömde Mircea Cartarescu", och varje program finns, som alla andra av SR:s, till avlyssning på webben under 30 dagar. Det tackar vi för.

Vart tog sentimentaliteten vägen, egentligen?

"Sjung om min längtan, fiolen min" sjöng Postflickorna i min barndoms melodiradio. Andra populära låtar var Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson och Puff, en pappersdrake med Jan Malmsjö -- två outhärdligt sorgliga sånger om bortlagda och bortglömda leksaker. Sen fanns de där, eh, "gulliga" visorna framförda av barn, Jag ska måla hela världen lilla mamma till exempel. Men idag varken ser eller hör jag den rena, oförblommerade sentimentaliteten någonstans. Inte på svenska, inte här i Sverige i alla fall. Kanske, till exempel, i Finland däremot, där man fortfarande har sin tårögda trånande tangokultur. Österut, där tror man på tårar. Så föredrog under stumfilmstiden den ryska publiken melankoliska berättelser med olyckliga slut.
När det gäller de där sockerspunna sjungande barnen, som dresserats för att söka tillfredsställa vuxnas känslomässiga behov, kan jag inte påstå att jag känner någon saknad. Visst exploateras barn även idag, men att det blivit ont om Shirley Templar måste rimligen bero på en större respekt för barnen som individer i egen rätt. Men nog är det skräp med en kultur som inte kan sträcka sig till att fälla en tår för en bortkastad nalle. Ännu längre bakåt i tiden var det ännu starkare saker som gällde. Skillingtrycken. Smaka på detta, och föreställ dig att det sjungs med darrande stämma:

Vid tolv års ålder en liten flicka
med korg på armen mot krogen går.
Från hemmet henne man djärves skicka att
köpa brännvin, man väl förstår.
I dryckeslaget därhemma sitter
en rusig fader vid skövlad härd.
Bland höga drivor och kölden bitter
går lilla Anna, av hunger tärd.


Ett utdrag ur visan Drinkarflickan var detta, en visa som vad jag förstått också användes inom godtemplarrörelsen (vad säger att inte tårar skulle kunna vara socialpolitiskt verksamma?). Sådär låter det inte idag. Det har av allt att döma skett en grundlig avsentimentalisering av vårt samhälle. Eller ligger sentimentaliteten kvar och skäms, maskerad och tuktad, knappt dold under all den reflekterande självmedvetenheten?

Andra klassens själar och kärleksaffärer utan kärlek

"Jag och Maja Lundgren hade en kort kärleksaffär sommaren 2001. Jag var 37 år gammal och hon 36. Vi var båda singlar. Vi träffades bara ett par gånger, hon blev kär, det blev inte jag."
Är detta en "kärleksaffär"? Något man går in i för att eventuellt bli kär, inte för att man är kär? Eller något man går in i utan att frågan om kärlek överhuvudtaget upptar ens tankar? Kanske är det snarare ett försök till knullkompisskap? Men även för det krävs väl att man är två om saken? Mycket lidande hade, tror jag, kunnat undvikas om det funnes större respekt för behovet av även känslomässig mellanmänsklig jämlikhet.


Detta är inte ett inlägg i Maja Lundgren-debatten. Jag har inte läst boken; 68 personer står före mig på tur i bibliotekets beställningskö. Principiellt har jag förståelse för den stukades behov av att berätta för att få upprättelse. Om det är rätt att använda sig av de involverades rätta namn vill jag inte försöka yttra mig principiellt om, och självklart vill och kan jag inte gå inte på någon allmän diskussion om sanning, fiktion och de olika (dominerande) blandformerna däremellan utifrån något jag inte vet tillräckligt mycket om.
Det finns avsnitt ur mitt eget liv jag skulle velat berätta om ifall jag haft tillräcklig litterär förmåga och drivkraft. Men jag hade för min del nöjt mig med att göra en halv rydbergare -- jag hade använt fiktiva namn (här måste jag i och för sig tillägga att mitt behov av uthängningar inte är så stort eftersom de personer jag skulle vilja berätta om har ganska litet eller intet kändisvärde). Några av dessa avsnitt utgörs utan tvekan av mina möten med psykoanalysen. Eller rättare sagt: med ett par enskilda analytiker. Jag skulle skriva dem som en pjäs.
Ett par andra enskilda psykoanalytiker skriver idag på Brännpunkt om vårdapparatens ohållbara försök att medikalisera själen. "Det krävs mod att blicka inåt. Men där finns livskraften, vilja och egenart." Ja, psykoanalysens företrädare framställer gärna sin egen verksamhet som ett slags frirum för själen, en plats där analysand och analytiker ger sig in i en spännande och oförutsägbar resa på jakt efter glimrande skatter i psykets skrymslor. Men så fungerar det enligt min erfarenhet inte i praktiken. I själva verket är kartan ritad, resrutten på förhand utstakad och skatterna kattguld producerat efter strikta teoretiskt funderade mallar. Och framför allt, framför allt, är den psykoanalytiska relationen bland de mest ojämlika som överhuvudtaget kan tänkas. Så går den också aktivt in för att skapa ett, återigen strikt teoretiskt funderat, beroendeförhållande vilket utmålas som den nödvändiga vägen till frihet (frälsning) för analysanden.
Det är en lockande bild psykoanalysen och dess anhängare målar ut, för mig var den en gång oemotståndlig. Att tala med någon som kan lyssna, förstå och hjälpa en befria sin själ, inre eller vad man nu vill kalla det, från dess hämmande begränsningar. Och, förstås, från sådant lidande som panikattacker eller vad man nu må lida av. Att läsa analytikers fallbeskrivningar är som att läsa trollkarlars berättelser. Deras trollspön åstadkommer alltid magiska förändringar i de enskilda analysandernas liv ("Först nu kunde hon unna sig att skaffa familj", "Hon kunde börja släppa loss sin kreativitet", "Han kom över den rädsla för framgång som alltid hämmat honom", Mein Führer, I can walk!). Sällan eller aldrig verkar yttervärlden och dess begränsningar, i form av ekonomiska tvång etc, ha någon egentlig betydelse. Berättelserna är inte mindre förtrollande som de tacksamma patienterna ofta beskrivs i så smickrande termer ("Denna attraktiva och intelligenta unga kvinna", "ett anmärkningsvärt rikt fantasiliv" etc). De hopplösa fallen däremot, de får sina fiskar varma. För det är förstås dem det är fel på, inte analyssituationen. Så tecknar analytikerstjärnan Joyce McDougall i sin bok Försvar för det annorlunda (en högst missvisande titel) ett elakt, direkt oetiskt skulle jag vilja säga även om inga namn utlämnas, porträtt av den grupp patienter hon inte kommer någon vart med. Såhär står det i kapitlet "Anti-analysanden i analys":

Det är frestande att kalla dessa individer "robotanalysander", eftersom de ger intryck av att röra sig genom världen som automater, och eftersom de uttrycker sig med ett språk bestående av klyschor och präglat av klichétänkande. Ett robotspråk. Ordet robot ger emellertid intryck av en passivitet, som vad gäller dessa patienter skulle vara missvisande. Jag har därför gett dem benämningen "anti-analysander" enligt modellen anti-materia, det vill säga någonting som bara ger sig tillkänna som en negativ effekt, en massiv kraft som motverkar samband.
/---/
Men innan vi förebrår honom hans vanskapthet och oförmåga att utnyttja det enda goda vi har att erbjuda honom, kan vi svårligen undvika att att först ifrågasätta oss själva och kvaliteten i vårt analytiska arbete. Med mindre än att vi är helt vaccinerade mot självkritik, ungefär som analysanden ifråga, måste vi först rannsaka oss själva i en inre dialog.

Rannsakningen har uppenbarligen inte gått särskilt djupt. Såhär heter det om patient X: "Trots en god intellektuell nivå leder hans banala åsikter och förutfattade meningar, liksom hans objektrelationer, tanken till en mental och affektiv efterblivenhet." Och om patient O: "Egentligen levde hon i ett slags vanföreställning, men tyvärr inte av någon högre kvalitet."
Den här typen av i grunden inhumana och (omedvetet) normativa värdeomdömen ligger, tycks det mig, djupt inbäddade i den reellt existerande psykoanalysens hela verklighet, även om de inte alltid ser ut just så här och även om det förstås också finns humanitet, värme och fruktbara möten mellan människor där. Jag kan i sak delvis instämma med de båda skribenterna i Svenskan när de yrkar på att för studiemedel utbildade privatpraktiserande terapeuter borde kunna bli försäkringskasseanslutna och på så sätt möjliga för mindre bemedlade personer, som nu inte ges större möjligheter till terapi via de hårt belastade offentliga vårdinrättningarna, att besöka. Frågan är om jag tycker det ska gälla för traditionellt skolade psykoanalytiker. Problemet är inte bara det att nyttan av deras behandlingstyp kan ifrågasättas; frågan är om den inte ibland kan göra direkt skada. Vem tar sig an och läker den andra klassens själ som råkat hamna hos en Joyce McDougall?