"Jag och Maja Lundgren hade en kort kärleksaffär sommaren 2001. Jag var 37 år gammal och hon 36. Vi var båda singlar. Vi träffades bara ett par gånger, hon blev kär, det blev inte jag."
Är detta en "kärleksaffär"? Något man går in i för att eventuellt bli kär, inte för att man är kär? Eller något man går in i utan att frågan om kärlek överhuvudtaget upptar ens tankar? Kanske är det snarare ett försök till knullkompisskap? Men även för det krävs väl att man är två om saken? Mycket lidande hade, tror jag, kunnat undvikas om det funnes större respekt för behovet av även känslomässig mellanmänsklig jämlikhet.
Detta är inte ett inlägg i Maja Lundgren-debatten. Jag har inte läst boken; 68 personer står före mig på tur i bibliotekets beställningskö. Principiellt har jag förståelse för den stukades behov av att berätta för att få upprättelse. Om det är rätt att använda sig av de involverades rätta namn vill jag inte försöka yttra mig principiellt om, och självklart vill och kan jag inte gå inte på någon allmän diskussion om sanning, fiktion och de olika (dominerande) blandformerna däremellan utifrån något jag inte vet tillräckligt mycket om.
Det finns avsnitt ur mitt eget liv jag skulle velat berätta om ifall jag haft tillräcklig litterär förmåga och drivkraft. Men jag hade för min del nöjt mig med att göra en halv rydbergare -- jag hade använt fiktiva namn (här måste jag i och för sig tillägga att mitt behov av uthängningar inte är så stort eftersom de personer jag skulle vilja berätta om har ganska litet eller intet kändisvärde). Några av dessa avsnitt utgörs utan tvekan av mina möten med psykoanalysen. Eller rättare sagt: med ett par enskilda analytiker. Jag skulle skriva dem som en pjäs.
Ett par andra enskilda psykoanalytiker skriver idag på Brännpunkt om vårdapparatens ohållbara försök att medikalisera själen. "Det krävs mod att blicka inåt. Men där finns livskraften, vilja och egenart." Ja, psykoanalysens företrädare framställer gärna sin egen verksamhet som ett slags frirum för själen, en plats där analysand och analytiker ger sig in i en spännande och oförutsägbar resa på jakt efter glimrande skatter i psykets skrymslor. Men så fungerar det enligt min erfarenhet inte i praktiken. I själva verket är kartan ritad, resrutten på förhand utstakad och skatterna kattguld producerat efter strikta teoretiskt funderade mallar. Och framför allt, framför allt, är den psykoanalytiska relationen bland de mest ojämlika som överhuvudtaget kan tänkas. Så går den också aktivt in för att skapa ett, återigen strikt teoretiskt funderat, beroendeförhållande vilket utmålas som den nödvändiga vägen till frihet (frälsning) för analysanden.
Det är en lockande bild psykoanalysen och dess anhängare målar ut, för mig var den en gång oemotståndlig. Att tala med någon som kan lyssna, förstå och hjälpa en befria sin själ, inre eller vad man nu vill kalla det, från dess hämmande begränsningar. Och, förstås, från sådant lidande som panikattacker eller vad man nu må lida av. Att läsa analytikers fallbeskrivningar är som att läsa trollkarlars berättelser. Deras trollspön åstadkommer alltid magiska förändringar i de enskilda analysandernas liv ("Först nu kunde hon unna sig att skaffa familj", "Hon kunde börja släppa loss sin kreativitet", "Han kom över den rädsla för framgång som alltid hämmat honom", Mein Führer, I can walk!). Sällan eller aldrig verkar yttervärlden och dess begränsningar, i form av ekonomiska tvång etc, ha någon egentlig betydelse. Berättelserna är inte mindre förtrollande som de tacksamma patienterna ofta beskrivs i så smickrande termer ("Denna attraktiva och intelligenta unga kvinna", "ett anmärkningsvärt rikt fantasiliv" etc). De hopplösa fallen däremot, de får sina fiskar varma. För det är förstås dem det är fel på, inte analyssituationen. Så tecknar analytikerstjärnan Joyce McDougall i sin bok Försvar för det annorlunda (en högst missvisande titel) ett elakt, direkt oetiskt skulle jag vilja säga även om inga namn utlämnas, porträtt av den grupp patienter hon inte kommer någon vart med. Såhär står det i kapitlet "Anti-analysanden i analys":
Det är frestande att kalla dessa individer "robotanalysander", eftersom de ger intryck av att röra sig genom världen som automater, och eftersom de uttrycker sig med ett språk bestående av klyschor och präglat av klichétänkande. Ett robotspråk. Ordet robot ger emellertid intryck av en passivitet, som vad gäller dessa patienter skulle vara missvisande. Jag har därför gett dem benämningen "anti-analysander" enligt modellen anti-materia, det vill säga någonting som bara ger sig tillkänna som en negativ effekt, en massiv kraft som motverkar samband.
/---/
Men innan vi förebrår honom hans vanskapthet och oförmåga att utnyttja det enda goda vi har att erbjuda honom, kan vi svårligen undvika att att först ifrågasätta oss själva och kvaliteten i vårt analytiska arbete. Med mindre än att vi är helt vaccinerade mot självkritik, ungefär som analysanden ifråga, måste vi först rannsaka oss själva i en inre dialog.
Rannsakningen har uppenbarligen inte gått särskilt djupt. Såhär heter det om patient X: "Trots en god intellektuell nivå leder hans banala åsikter och förutfattade meningar, liksom hans objektrelationer, tanken till en mental och affektiv efterblivenhet." Och om patient O: "Egentligen levde hon i ett slags vanföreställning, men tyvärr inte av någon högre kvalitet."
Den här typen av i grunden inhumana och (omedvetet) normativa värdeomdömen ligger, tycks det mig, djupt inbäddade i den reellt existerande psykoanalysens hela verklighet, även om de inte alltid ser ut just så här och även om det förstås också finns humanitet, värme och fruktbara möten mellan människor där. Jag kan i sak delvis instämma med de båda skribenterna i Svenskan när de yrkar på att för studiemedel utbildade privatpraktiserande terapeuter borde kunna bli försäkringskasseanslutna och på så sätt möjliga för mindre bemedlade personer, som nu inte ges större möjligheter till terapi via de hårt belastade offentliga vårdinrättningarna, att besöka. Frågan är om jag tycker det ska gälla för traditionellt skolade psykoanalytiker. Problemet är inte bara det att nyttan av deras behandlingstyp kan ifrågasättas; frågan är om den inte ibland kan göra direkt skada. Vem tar sig an och läker den andra klassens själ som råkat hamna hos en Joyce McDougall?
Otroligt bra om både mansslem och psykoanalysen.
SvaraRaderaTack Sofia!
SvaraRaderaJag för min del gillar inte ordet mansslem precis, men jag fattar vad du menar...