"Sjung om min längtan, fiolen min" sjöng Postflickorna i min barndoms melodiradio. Andra populära låtar var Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson och Puff, en pappersdrake med Jan Malmsjö -- två outhärdligt sorgliga sånger om bortlagda och bortglömda leksaker. Sen fanns de där, eh, "gulliga" visorna framförda av barn, Jag ska måla hela världen lilla mamma till exempel. Men idag varken ser eller hör jag den rena, oförblommerade sentimentaliteten någonstans. Inte på svenska, inte här i Sverige i alla fall. Kanske, till exempel, i Finland däremot, där man fortfarande har sin tårögda trånande tangokultur. Österut, där tror man på tårar. Så föredrog under stumfilmstiden den ryska publiken melankoliska berättelser med olyckliga slut.
När det gäller de där sockerspunna sjungande barnen, som dresserats för att söka tillfredsställa vuxnas känslomässiga behov, kan jag inte påstå att jag känner någon saknad. Visst exploateras barn även idag, men att det blivit ont om Shirley Templar måste rimligen bero på en större respekt för barnen som individer i egen rätt. Men nog är det skräp med en kultur som inte kan sträcka sig till att fälla en tår för en bortkastad nalle. Ännu längre bakåt i tiden var det ännu starkare saker som gällde. Skillingtrycken. Smaka på detta, och föreställ dig att det sjungs med darrande stämma:
Vid tolv års ålder en liten flicka
med korg på armen mot krogen går.
Från hemmet henne man djärves skicka att
köpa brännvin, man väl förstår.
I dryckeslaget därhemma sitter
en rusig fader vid skövlad härd.
Bland höga drivor och kölden bitter
går lilla Anna, av hunger tärd.
Ett utdrag ur visan Drinkarflickan var detta, en visa som vad jag förstått också användes inom godtemplarrörelsen (vad säger att inte tårar skulle kunna vara socialpolitiskt verksamma?). Sådär låter det inte idag. Det har av allt att döma skett en grundlig avsentimentalisering av vårt samhälle. Eller ligger sentimentaliteten kvar och skäms, maskerad och tuktad, knappt dold under all den reflekterande självmedvetenheten?
Ett band jag jobbade med för tusen år sen brukade soundchecka med den här gamla godingen:
SvaraRadera*sjunger*
I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår...
Ja, den fick mig alltid att börja gråta som barn...snyft...
SvaraRaderaаткнультись ат нашаво фустерланду!
SvaraRaderaзакнуллили ффитту накюкь
вам абажратым буржуйам нихитра нифкурить нидано
Wie bitte? Nåt med fosterlandet?
SvaraRadera"Men nog är det skräp med en kultur som inte kan sträcka sig till att fälla en tår för en bortkastad nalle."
SvaraRaderaBriljant formulerat. Instämmer!
Tack för smickret! :-)
SvaraRaderaJag blir så lätt sentimental och har jobbat hårt med mitt alltör lätta halkande in i det tårdrypande. Borde jag inte ha gjort det? Än i dag gamla spinnrocken spinner, så varför försaka en stilla flört medan den gamle oxen drar och klövern står så grön därhemma bland cottonfieldsen och Emma, Emma som lovade mig och det är ju den största sorg, som någon månde bära, att man ska mista bort, sin allra hjärtans kära. Jag undviker att se på julkalendern för jag vet att jag börjar gråta när Lady och Lufsen börjar suga i sig samma spaghetti. Lucia är en ren plåga! Det är så vackert så jag stortjuter. Nä, bevare mig för allt det där! Välriktade triggers mot mina tårkanaler undanbedes, vänligt men bestämt.
SvaraRaderaÄr inte det du efterlyser lite mer kollektivsnyftare?
SvaraRaderaDen där med flickan på lasarettet minns ju även jag... :( Sen minns jag en låt om någon som knarkade ihjäl sig. Den fick mig också att vibrera av känslor på min unga insida. Handlade om någon som hette Johnny, Tony eller liknande. Den var dock lite mer rakt på sak och mer direkt. :) Minns jag inte fel ingick textraden "på en skitig toalett".
SvaraRaderaAngående kollektivsnyftandet så kan det ju vara så enkelt att ett flertal komponenter samverkar. Dels har vi ett hårdare samhälle med fokus på individen, dvs många människor har nog med skit så de stänger eller trubbas av.
Dels har vi en överkommersialisering där profitintressen prioriteras framför att visa saker som de är vilket leder till en snuttifierings- och romantiseringskultur där oförarglighet är legio. När jag var barn visade de förlossningar på barnprogrammen. Det var rätt mycket skriverier på den tiden om det men så här i retrospektivt perspektiv så tror jag det var bra. Jag tyckte det var intressant och det finns ingen anledning att överdrivet anpassa verkligheten för barn så att de till slut en dag måste vakna upp och face the music och få en chock.
Stress, press och dålig kontakt med känslolivet gör ju också att vi söker "sanningen" annorstädes än att blicka inåt. Följaktligen är det stor omsättning på silikon, steroider och andra ytliga fixar på inre problem. Det i sin tur skapar en mentalitet där gemene man svårligen uppskattar snyftmentalitet, ty alla ska vi vara coola, rätt, snygga, framåt, i form etc. De som inte passar in i den succémallen blir hemlösa eller får äran att fixas till i något "extreme makeover"-program.
Sedan finns det ju tillräckligt med riktig skit att snyfta rent samvetet med. 30.000 människor skickade visst en ros till Bobbys begravning... Case closed, allt är frid och fröjd!
Ja himmel vad det här blev off topic. Hav förbarmande för det är måndag och jag har ännu inte fått mitt morgonkaffe! ;)
Vad kul att den här postningen fick så fina kommentarer.
SvaraRaderaKirira: låt dem flöda! De rensar ut i systemet.
Herr Svensson: Nä, vad jag inte gillar med kollektivsnyftare är att de oftast är så förljugna, utger sig för att vara något annat än vad de är. Hellre en renodlad snyftare. Men de få som görs idag i den sentimentala genren, som barnens Lassie-filmer t ex, verkar nästan uteslutande vara remakes eller nya varianter på gamla teman. Var finns den renodlade sentimentaliteten av idag? Det är möjligt att den finns därute, men jag ser den inte.
Tvivlare: jag tyckte inte det var OT, tvärtom rätt mycket rakt på. Apropå Bobby, det är ju en typisk händelse som det hade skrivits ett skillingtryck om på skillingtryckstiden. De funkade litegrann som en slags nyhetsförmedlare också. Även den lilla flickan McCann(?), hon i Portugal du vet, hade kunnat vara skillingtrycksföremål. Idag bakas våra känslor för den här typen av händelser in i psykologiserande socialreportage istället. Att så många människor skickade rosor till Bobbys begravning kanske egentligen är ett sundhetstecken. Du har förstås en poäng i att det tillfälliga snyftandet kan funka som en avledning & ett substitut för ett mer djupgående engagemang i sin omgivning. Men det finns, tror jag, alltid ett fåtal som istället börjar engagera sig mer.
Hursomhelst, det värsta scenariot är kanske ett samhälle där den typen av händelser mer eller mindre går spårlöst förbi?
Woow, vilken OÄÄÄNDLIGT kreativ svysska! Undrar om det är hn från http://jourhavande.blogspot.com/ eller om det är en trend jagt missat.
SvaraRaderaSå det är inte DU som varit i farten då Tanja? :-)
SvaraRaderaBerätta gärna innebörden i kommentaren förresten, du som fethajar!
Farsan brukade sjunga "Sudda sudda sudda sudda bort din sura min", när han väkte mig kl. 05.30 och skutsa mig till dagbarnvårdaren när jag var liten.
SvaraRaderaTrodde först att det handlade om en uppfostringsmetod, men har på senare tid förstått att det låg en hel del samhällsironi i det...
Usch, avskyr "sudda sudda..."...stackars du.
SvaraRaderaCharlotte, jag håller givetvis med dig. Ett samhälle där dylika saker inte väcker någon slags reaktion är troligtvis inte något vi önskar oss.
SvaraRaderaSedan har jag givetvis inte något emot att människor känner empati för ex. Bobby och på så sätt vill visa att man bryr sig. Det jag stör mig på är att så många inte verkar tänka längre och tar det till steg två s.a.s.
Världen är inte ett Ankeborg där "det onda", som Björnligan, lättidentifierat bär keps, mask, skäggstubb och röd tröja (tvättas de någonsin?). Ändå finns det idag (kanske en majoritet?) människor som tänker så. De tror att det som sker är svart eller vitt, ont eller gott. Att ett gäng fundamentalistiska tokar flyger in passagerarflygplan i WTC bara är en handling av "det onda". Att det bara var "ondskan" som visade sig när Mijailovic gjorde hackbiff av dåvarande utrikesministern. Att det på samma sätt var "ondskan" som gjorde att en person i någon söderförort mördade sin styvdotter och våldtog och skadade dennes kompis. Saker bara händer och sker typ och det finns absolut inget man kan göra för att förhindra det...typ. Sometimes you win sometimes you lose! Ryck på axlarna och gå vidare! Den mentaliteten är för mig märklig och skrämmande. Att man inte ser att nästan alla sådana här händelser inte är isolerade tillfälliga utbrott av snuva utan istället symptom på en större sjukdom. De är heller inte oförklarliga aktioner utan ofta högst förklarliga reaktioner. Det finns förklaringar för den som letar och öppnar ögonen och därmed även möjliga lösningar.
Problemet är väl att det då inte räcker att ta den enkla och kanske mest mänskliga vägen och som en konsekvens av ett empatiöverflöd (samvetesrenare) ringa floristen...
Angående sentimentalitet så kommer jag nu förresten att tänka på de typiska och psykologiskt mycket välregisserade slutscenerna à la Bruckheimer et al. De hopplöst omaka hjältarna lyckas med sitt hopplöst omöjliga uppdrag och allt är glädje och fest i en nationalistisk (läs: stjärnbaneret fladdrande) och propagandistisk inramning (läs: stridsflyg och andra förkroppsliganden av amerikansk teknik) som får Goebbels att göra en backspin i underjorden. Trots att jag vet hur det funkar...så funkar det. :)
Mer sentimentalitet med filmkoppling: Jag såg som 10-åring ET (filmen om rymdvarelsen som ser ut som en kebabrulle) tillsammans med en kompis. Det var mycket kreativt krumbuktande för att inte kompisen skulle se tårarna då minns jag...
Visst är det så, Thomas. Jag håller helt med dig. Förmodligen, kanske, eventuellt, hänger förmågan att se den större bilden samman med förmågan att också känna sorg för en förövare. En snubbe som Mijailovic till exempel. Hur mycket måste inte ha samverkat för att han skulle kunna bli den han blev?
SvaraRaderaET, ett strålande exempel på en rätt lyckad nyare snyftare förresten. Spielberg kan vara sentimental på ett bra sätt ibland tycker jag. När jag tänker efter, är det inte samma typ av story i ET som i Flipper, Free Willy & dylika djurfilmer egentligen? Pojke träffar djur/rymdvarelse, de blir vänner, men till slut måste djur/rymdvarelse släppas iväg tillbaka till sitt "naturliga hem"...
Den sorgligaste film jag för egen del sett under de senaste åren är annars den japanska tecknade "Eldflugornas grav". Om två syskon som försöker överleva efter atombomberna 1945. Både jag och min man grät öppet. Jag inbillar mig, helt utan någon större kännedom om saken, att det finns större utrymme för sentimental känslosamhet i japansk kultur. Kanske som substitut för att man måste hålla masken så väl i vardagsumgänget, vad vet jag.
Men så har man ju sannerligen haft något att gråta över också (med tanke på bombkriget alltså).
Bra insikt vad gäller större utrymme för sentimental känslosamhet (och en massa annat) i japansk kultur! Har inte sett filmen du refererar till men ska kolla upp den...
SvaraRaderaFlipper, Lassie, Free Willy och de andra är ju för övrigt bra exempel på sentimentalitet.
En annan typ av sentimentalitet finns i filmer som Freedom Writers. En gång i tiden så älskade jag den typen av filmer där någon eldsjäl trotsade alla upptänkliga hinder och gjorde det omöjliga. Numera så har cynikern i mig tagit över och jag har betydligt lättare att döma ut den typen av film som latent glorifiering av dåliga samhällsystem. För övrigt ger jag mig f-n på att den rullen sponsrades av Stolle von Holstein... ;) Konceptet "alla kan" blir så fruktansvärt pinsamt om man inte ens har insikten om suffixet "men inte alltid och inte utan förutsättningar som skapar potential".
Deprimerande, den där Holsteinkrönikan...själv vill jag vara en helt annan typ av zlatanit!
SvaraRaderaJag såg om Eternal Sunshine of the Spotless Mind härom dagen och slogs av hur sentimental den är. Större delen av filmen är ju minnen av vad som varit och önskningar att det fanns kvar.
SvaraRaderaDet kanske är en skitnödigt petig reflektion, men jag undrar om inte melankoli, eller depressiv nostalgi är en bättre beskrivning av den filmens känsla? Minns också filmens färgskala (och minns kanske fel, man minns ofta filmer så fel) som murrigt brun och grön snarare än klart kontrastrik, vilket sentimentaliteten tenderar vara. Känslan är mer av förlamning än av tårkaskader, om du fattar vad jag menar. Men, som sagt, det kanske är en trist invändning. För visst, det handlar ju i grund och botten lik förbannat om sorg.
SvaraRadera