Twinglyhoreri vecka 39

Egentligen var det ett tag sen jag mer eller mindre slutade titta på Filmkrönikan, mest för att sändningstiderna inte riktigt passar mig. Men jag tyckte von Zweigbergk verkade vara på rätt väg med sina smått Röda Rummetinspirerade bordssamtal, och blev lite ledsen av de massiva motreaktionerna (iofs blir det alltid massiva motreaktioner mot Filmkrönikan, alla verkar på nåt sätt tro att de skulle kunna göra det bättre själva och hittar ständigt nya förevändningar för att hata programledarna). Nu är saker & ting på trist & förutsägbart vis back to normal igen -- det där med film, det ska vara ungdomligt och klämkäckt. Det ska vara ett snyggt Bonnie & Clydeinspirerat par med frisyrer som matchar låtsaspickadollorna de riktar mot oss i soffan. Fuck that, säger jag. Eller om det nu måste vara så, då kan man väl göra ett filmprogram till som kan vara lite nördigt cineastiskt och skönt medelålders istället? Snälla? In med von Zweigberg igen och varför inte den lågmälde recensenten Andreas Degerhammar vid hennes sida?
Ett glädjeämne är istället att filmen kommit att bli lite bättre behandlad på dagstidningarnas kultursidor. Ja, åtminstone inbillar jag mig att det är så. Tycker mig, utan att närmare ha undersökt saken, ha sett en växande andel essäer, artiklar och kommentarer som handlar om film och TV ur annan synvinkel än den glamourösa i svensk press sista tiden.
Gårdagens kommentar i SvD av Hynek Pallas är ett exempel. Pallas beskriver den ökade glamour- och Hollywoodstjärnelikriktningsfaktorn på filmfestivalsmarknaden idag. Jag skriver "filmfestivalsmarknaden" trots att artikeln är skriven som om marknadsfaktorn är något som kommit in nu, som en orm i cineastparadiset, medan den i själva verket alltid funnits där. Pekuniära frågor har aldrig varit frånvarande i festivalskulturen och det är inte bara i Hollywood som film också har med pengar, med marknadsföring, finansiering och försäljning att göra. Men vad herr Hynek visar är kanske att marknaden blivit alltmer homogen och ojämlik, att det är snålare tider för de som befinner sig utanför mittfåran och som traditionellt haft stort utbyte av festivalsvärlden.
En annan filmartikel är Mårten Blomkvists högst välkomna granskning av översättningarnas kvalitet inom dvd-utgivningen. Eller bättre uttryckt brist på kvalitet. Ja, film- och TV-översättningarna är skandalöst dåliga, och uppenbarligen utgör dvd-filmerna en ännu sämre kategori. När ska vi börja tänka på filmöversättningar som viktiga? Varför är det okej att man inom filmen inte ens försäkrar sig om att ge "konsumenten" en grundläggande, korrekt förståelse av det som förmedlas? Jeez. Vi hånar de länder som använder sig av dubbning, och jag vill inte hävda att vi borde övergå till ett sådant system, men faktum är att en väl genomarbetad intalning av en film på främmande språk ibland kan visa en bättre känslighet för språket än våra torftiga remsor. Jo, det är sant. Se den tysktalande versionen av Il Capitano till exempel.

P.s. Jag blir glad av Ellen Mattsons naiva fråga angående TV-programmet Idol: "Varför är juryn så taskig?" Hon vet förstås egentligen varför. Men fortsätter ändå: "Jag tror att juryn har missuppfattat innebörden i ordet professionalism."