Ett liv för en teckning

Det är ju så absurt att språket tryter.
Men så tycks också den totala bristen på egentlig kommunikation vara genomgående i hela Vilkshistorien. Den som frågat efter meningen med hela grejen, poängen med att teckna Muhammed som rondellhund, vad det betyder, har frågat -- i synnerhet om frågeställaren befunnit sig utanför "konstvärlden" -- förgäves. Fortfarande, långt efter det att omvärlden med all sin vulgära och hopplösa konkretion trängt sig in i det som var avsett som en karikatyr av konstvärlden, fortsätter Vilks att försöka manipulera reaktionerna i enlighet med principen the world is but a konstnärligt material. Han säger sig vilja föra dialog men för en icke-dialog genom att envist vägra kliva ut ur sitt eget, konstnärliga universum. -Det är ett bra konstprojekt, envisas han. Betyder? Äsch, "min provokation vill inget särskilt". Bara testa lite gränser & sånt.
Nåja, feg kan man i alla fall inte säga att han är. Han verkar ta ganska lätt på att hans egen död kan komma att bli till en central beståndsdel i konstinstallationen. Tack och lov kommer ju hotet denna gång från en till synes rätt marginaliserad irakisk islamistisk gruppering, så kanske är det rätt att inte överdriva hotet -- men samtidigt ska vi inte heller glömma redan fallna offer för denna specifika form av extremistisk aggression. Minns Theo van Gogh. Och det är förstås också så att hur provocerande och förmäten Vilks tunnelsyn än är så är den ändå ingenting jämfört med förmätenheten hos dem som vill ha en hel värld att förskrämt dansa efter deras pipa. Vilks icke-kommunikation är trots allt inte dödlig. Men nog är det lite, äsch lustigt är ju fel ord, jag vet inte riktigt vad jag ska säga...märkligt, i brist på bättre, att det här sorglösa försöket till konstnärlig mediemanipulation eller konstnärlig profilering eller vad tusan man nu ska kalla det, nu har kommit att bli både livsfarligt och ett potentiellt hot mot delar av svensk industri?
Går det att säga något vettigt om hela den här historien egentligen? "Alla" försöker, för den här typen av kontroverser tvingar "alla" att visa upp sig och positionera sig på det intellektuella fältet. Det blir mycket plattityder och trötta poser (som den här posten, kanske?). Men en del tänkvärt har faktiskt sagts. Thomas Anderberg påpekade exempelvis att

då upplysningstänkarna och senare tiders författare och konstnärer attackerat religionen har det skett utifrån vidare tankegångar. Man har inte primärt velat testa gränser utan haft en djupare avsikt, nämligen att ifrågasätta de tankemönster som påverkar såväl individen som samhället.

Och inom bloggosfären beskriver Ia hur djupt våra reaktioner på hela konflikten tenderar präglas av ett klassiskt vi-och-dom-tänkande. Vi ser det här: "Ska rätten att häda begränsas till områden där det inte kostar på? Är det okej att skoja om de kristna symbolerna bara för att ingen säger sig vara "kränkt" (ett ord jag snart inte orkar höra mer) och är villiga att betala yrkesmördare?" undrar Maria Schottenius. Och då undrar jag hurdana reaktionerna hade blivit om vi ställt ut påven som rondellhund nånstans här i landet. Nej, några yrkesmördare hade Vatikanen förmodligen inte lejt. Men ni kan ge er fan på att det hade blivit ett jäkla liv.

Två av mina ungdomsminnen (mina personliga minnen är kanske den här bloggens enda verkliga tillgång), ska jag be att få tala om, handlar förresten om att katoliker haft kraftiga synpunkter på min klädsel. Som narcissistisk tjugoåring bar jag av rent estetiska skäl ett radband virat runt ena axelklaffen på min läderjacka (detta var alltså på åttiotalet). Under en resa till Liverpool hotades jag på grund av detta med stryk inne på en pub. "Du sårar min mammas tro!" skrek killen, jag blev tvungen att ta av mitt smycke. Och minus det rena våldshotet hände detta igen inne på en pizzeria i Malmö, då en god katolsk familjefar ställde sig framför mig och trumpetade ut att jag "sårade djupt troende äldre katolska kvinnor". Han fick mig att ge vika genom rent tjat. "Ta av radbandet!!" skrek han gång på gång.
Nej, detta är förstås inte direkt jämförbart med att få en fatwa på sitt huvud av Al-Qaedaanhängare.
Men ändå.