Chockbeskedet

Isabella lägger ner sin blogg.
Jag sörjer, över att den viktigaste rösten i en av de viktigaste samhällsfrågorna idag har tystats. Över den svenska yttrandefrihetens brister. Över att en människa som redan mår dåligt tillfogas mer ont.
Ledarskribenter, tunga samhällsdebattörer och politiker har slutit upp för Lars Vilks rätt att ägna sig åt tomma, missriktade provokationer utan att för den sakens skull bli dödad. Och det har de inte gjort fel i. Men kommer någon utanför den förhållandevis, säger förhållandevis för de gränser som gäller även för den har ju blottats idag, fria bloggosfären att uttrycka solidaritet med en sexsäljare? Förmodligen inte, särskilt inte som hon är anonym. För inom den etablerade sfären vill man inte ta in att detta att vara sexsäljare i det närmaste är synonymt med att vara anonym i offentliga sammanhang. Det ser inte minst den lagstiftning som säger sig värna om prostituerade till. Men också en längre tradition av stigmatisering och utmotning ur trygga, sociala sammanhang. Isabella har inte hotats till livet i någon konkret mening, men väl till en slags social död. För om hennes sanna identitet exponeras hotas både hon och hennes familj av utfrysning. Dessutom hotas hon av skönstaxering och av en försvårad framtida yrkesbana både inom den legala och den illegala sfären (för det är ju nonsens det där snacket om att det inte är sexsäljaren, bara sexköparen, som kriminaliseras genom den svenska lagstiftningen -- sexhandel liksom all annan handel kräver två parter). Men för debattörer och redaktörer som inte vill behöva lyssna, och som själva befinner sig i en betydligt tryggare situation, blir anonymiteten något att vända emot den som tvingas vara anonym. "Jag diskuterar inte med pseudonymer". Demokratin, kan man till och med hävda, kräver att debattörer öppet står för sina åsikter. Så har man effektivt omöjliggjort en såvitt omständigheterna tillåter öppen debatt. (Och inom parentes sagt: anonymitet vänds endast emot dem som ifrågasätter sexköpslagen, inte dem som understödjer dem -- att två av de kvinnor som står bakom nätverket PRIS är anonyma väcker inga reaktioner.)
Men det ska sägas att Isabella aldrig varit ensam. Hennes blogg har förvisso blivit till ett centrum för debatt och till en kunskapsresurs på området sexhandel, varför hon tveklöst är den sexsäljande bloggare som kommit att bli mest synlig. Det har ibland närmast framstått som att hon fört en ensam kamp, flankerad av "liberala" bloggare som stöttat henne -- och det har vänts emot henne att hon tyckts tala "bara för sig själv". Vid sin sida har hon dock hela tiden haft exempelvis pseudonymen Greta Garbo eller Mimmi, dessutom finns nätverket SANS. Låt oss hoppas att inte alla Isabellas medsystrar tystas.