Variationer på samma tema

Daniel Sandströms lördagskrönika i SDS går i samma spår som min föregående postning. Det är Bergmans nazistsympatier, så som de beskrivs i Laterna Magica, som tas upp. Sandström påpekar att den öppenhet som till synes präglar Bergmans självbiografi i själva verket är en skapelse, en effekt frammanipulerad av dämonregissören som också regisserade berättelsen sitt eget liv. Också benägenheten att inte kunna, eller vilja, skilja mellan lögn och sanning är något Bergman öppet redogör för inför läsaren, ett avväpnande drag vilket gör det desto enklare för honom att fortsätta manipulationen (så är också, för övrigt, illusionisten/konstnären vars hjälpmedel exponeras men som ändå lyckas trollbinda, lyckas skapa magi, ett vanligt Bergman-tema).
Ur filmvetarsynvinkel är Sandströms påpekanden triviala, inte minst Maaret Koskinen har grundligen behandlat den här aspekten av Bergmans verk och persona. Och möjligen är resonemanget, förresten, trivialt överhuvudtaget -- vem lägger inte bilden av sitt liv i någon mån tillrätta? Men det finns en poäng ändå, förstås:

Försöker inte Bergman, som faktiskt var en vuxen man 1945, i alltför hög grad göra nazistsympatierna till en ungdomsförseelse? Och var det verkligen så att han bara ”dunkelt” insåg att ”ett världskrig rasade inpå knutarna”? Varje bekännelse väcker nya frågor som förblir obesvarade.
Jag är inte ute efter att anklaga Bergman, men man vill veta, gräva djupare på de ställen där han utelämnar samtidigt som han berättar.

Ja, det vill man. Inte minst med tanke på att han satte upp Köpmannen i Venedig, av alla pjäser, år 1940, av alla tidpunkter, som studentteaterregissör. Samtidigt ska man ha i åtanke att Laterna Magica inte är det enda forum där Bergman berättar, tillrättalagt eller ej, om sina nazistsympatier. Han lät sig också intervjuas om detta i Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete, och uppträdde därpå rentav i kvällspressen där han, med sig själv som det dåliga exemplet, varnade ungdomar för att gå ned sig i nazistträsket. En liknande öppenhet, självregisserad eller ej, hade det varit önskvärt att också andra ur Bergmans åldersgrupp förevisat.