Ökenvandring

Här i Malmö råder rena undergångsstämningen på filmfronten. Spegeln, Triangelfilm, Astoria....konkurser med hårda konsekvenser för hela stadens filmlandskap. Sydsvenskan plågade för kort tid sedan sina läsare med ett skräckreportage om de fasansfulla konsekvenser som Triangelfilmskonkursen för med sig: på grund av upphovsrätten måste ett antal filmkopior i bolagets arkiv förstöras; de kan alltså inte slumpas ut på någon auktion. Ett fall som minst lika väl som andra tydligt demonstrerar att upphovsrätten, såsom den nu är utformad, för med sig vissa oacceptabla följder.
Igår rapporterades om stängningen av dvd-butiken Mean Streets, en av Malmös bästa tillgångar för oss filmomaner. Ja, jag kände förstås till sedan några dagar att det är tack och hej för den. "Spegeln är borta, Biopalatset är på gång bort, alla våra bisalonger är fulla med Hollywood-blockbusters och snart står vi där med bara Filmstaden och Videomix" domedagsmässar ägaren Johan i sitt sista mailutskick till oss kunder (fast jag har varit en väldigt dålig kund, endast beroende på fattigdom, jag lovar). Och idag skriver Sydsvenskans kritiker Annika Gustafsson: "Det filmkulturella landskapet i Malmö i höst påminner mest om en öken." Som Gustafsson framhåller kan det alltså handla om ett övergående fenomen. Åtminstone i fallet Spegeln och Cinemateket finns det anledning att vara förhoppningsfull om att verksamheten kan återupptas till vintern. Och vi har, i alla fall, fortfarande Folkets Biobiografen Panora som vattenhål. Där håller man tydligen på som bäst och installerar nya fåtöljer till och med.
Frågan är emellertid om vi malmöbor förtjänar ens det. Både Mean Streets-Johan och Annika Gustafsson pekar lite uppgivet på den malmöitiska publikens/kundkretsens tröghet. Den har "trots den höga kvaliteten på Folkets Bios importer och distributionen av svensk dokumentär ändå /.../ haft svårt att hitta" till Panora, skriver sydsvenskans recensent. – När det gäller all kultur är Malmöbor jävligt snåla, säger Johan oförblommerat. Han kanske har rätt, jag vet inte, men nog har jag flera gånger noterat hur otacksamt det notoriskt svårimpade Malme reagerat på filmevenemang som borde vara naturligt upphetsande, cinemateksserien med Warhol/Morrisseyfilmer till exempel, eller den påkostade musikfilmsfestivalen på nittiotalet som gick i konkurs direkt. Sedan har det å andra sidan funnits fenomen som nästan ändå uppvägt detta. När nittonåringar från Burlöv med omnejd plötsligt översvämmade Folkets Bio i samband med att en stram fransk film om en ung, lidande nunna gick upp. Eller när serien med nyare kinesisk film på gamla Spegelns cinematek hela tiden var slutsåld. Jodå, det går att träffa publikens hjärta här också även om det mer verkar handla om att blunda och avfyra så många skott som möjligt än att försöka ta sikte på något synligt kännetecken för att lyckas. Synd bara att det krävs så mycket ammunition och kraft.

Ps.....ett glädjeämne förresten, av en helt annan art: GRATTIS IRAK TILL SEGERN I ASIATISKA MÄSTERSKAPEN I FOTBOLL! Det har tutats nere på gatan, det har cirkulerat bilkaravaner längs Malmös gator i flera timmar, det trummas och det viftas med flaggor. Det är precis hur kul som helst!

Tidningen och demokratin: en utvikning

Min titel på föregående postning är möjligen missvisande: både bloggaren Svensson och en kommentator till min post tolkade mig som att jag ifrågasätter DN:s rätt att själva välja vilket material man ska publicera samt länka till. Visst har de en sådan rätt. En annan fråga är om de gör rätt. Och den frågan är enkel att svara på: nej, de gör fel, de bidrar till att inskränka en redan utsatt persons yttrandefrihet, samt till att inskränka det offentliga samtalet. Som Dyslesbisk påpekar följer DN inte sina egna riktlinjer i den här frågan. Jag citerar från tidningens hemsida:

Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Vår utgångspunkt är att människor, oavsett social bakgrund, ska ha möjlighet att delta i och förstå gemensamma angelägenheter. Vi verkar i en upplysningstradition som vill bidra till att svenskarna är ett läsande och tänkande folk. /.../ Vi slår vakt om objektivitet och en oberoende verksamhet på alla plan.

Men en sexarbetare tilltros tydligen inte möjlighet och förmåga att "delta i och förstå gemensamma angelägenheter". Ja, inte ens i angelägenheter som rör henne själv mer än huvuddelen av befolkningen. Hon är inte en del av det "läsande och tänkande" folket. Hon omfattas inte av objektiviteten. Det upplysta förnuftet, toleransen och frisinnet sträcker sig inte särskilt långt.
Inom bloggosfären är det många som inte har svårt att se det problematiska här. Att DN-ledningen inte gör det har förmodligen något med hemmablindhet att göra, en oförmåga att på allvar genomskåda och ifrågasätta det egna maktutövandet. DN har ett exceptionellt inflytande i Sverige, tidningen är en maktbas av stora mått, en arena med förmåga att som ingen annan tidning sätta dagordningen för det politiska samtalet (DN debatt). Det finns egentligen ingen aktör som på allvar kan utmana DN, och det är naturligtvis väldigt problematiskt.
I postningen nedan beskriver jag DN som en bastion för en vänsterintellektuell elit. En kommentator undrade vad tusan jag menade med det; man kan ju knappast kalla någon som ledarskribenten Peter Wolodarski för vänstersinnad. Nej, jag tänkte förstås på DN kultur och skribenter som, i dagsläget, Stefan Jonsson, Nina Björk, Lars Linder m fl. För mig som humanist är de viktiga, medan Wolodarski är en person jag med lätthet (och glädje) förbiser; för personen som skrev kommentaren, en statsvetare, är Wolodarski den viktige och kulturskribenterna var inga han associerade DN:s linje till. Tidningen har två olika maktbaser, och de har delvis olika linjer. Jag har sett Nina Björk argumentera i motsatt riktning mot samma nummers ledarskribent vid mer än ett tillfälle. Det är bra, hälsosamt, att en tidning på det sättet ger utrymme till fler perspektiv (problem vad gäller kultursektionens självständighet har annars varit ett standardtema för svenska dagstidningar under de sista decennierna). Men vad händer med de perspektiv som inte ryms inom något av de båda fälten? Finns det något utrymme utanför den kulturella hegemoni som DN-eliten ingår i, bortsett från Timbro, kvällstidningarnas och Schulmanklanens brutaliserade krönikekultur samt en medellös, delvis likaledes brutaliserad bloggosfär? Twinglytjänsten, varmed bloggare som anknyter till DN och SvD länkas till dessas nätupplagor, är ett sätt att öppna upp samtalet något, att bredda offentligheten. Men den dras ned av bloggare som egentligen inte har något att tillföra, som bara är ute efter att dra upp sina besökssiffror -- s. k. twinglyhoror. Det är verkligen ironiskt, att när DN censurerar bort en blogg som bedrivs av en "riktig hora", så tar de också bort någon som verkligen har såväl uttrycksförmåga som substans och möjligheten att på ett angeläget sätt komplettera de välkända, intrampade spåren.

Dagens Nyheter förstår inte konceptet "yttrandefrihet"

Dagens Nyheter är sedan länge en ansedd bastion för Sveriges vänsterintellektuella elit. Det är inte sällan DN-skribenter bröstar sig rejält med sina vackra värderingar och smarta samhällsanalyser. Men frågan idag är om DN verkligen, i grund och botten, står för rakt igenom demokratiska värderingar. Man väljer nämligen medvetet att förvägra vissa människor rättigheten att göra sig hörda på samma villkor som andra, människor som redan tidigare saknar grundläggande rättigheter och som därför har ett helt annat behov av att höras än det konsekrerade politiska och kulturella etablissemanget. Det handlar om sexarbetare. Misstanken att DN vägrar länka till Isabellas blogg, Att arbeta som eskort, den svenska blogg som mest vigoröst argumenterar för sexarbetares rättigheter, enbart för att den drivs av en sexarbetare, har bekräftats. Hyckleriet är, som Louise P påpekar, enormt -- vi som uttrycker precis samma åsikter som Isabella men som har en annan profil blir inte bojkottade.
Man kan, som Louise, skriva ett e-postmeddelande till DN. Vill man vara lite bekväm kan man använda sig av den mall som återfinns i en av kommentarerna till Isabellas post.

Envar sin egen produktplacerare

Min gode vän Joel brukade för något decennium sedan partyskämta om möjligheten till gratis telefoni genom att man åtar sig att med vissa intervaller läsa upp reklammeddelanden för sin samtalspartner. Alltså, när man ringer hem till (i hans fall) frugan så utbrister man då och då i "Mamma Scans goda köttbullar -- nu till extrapris på Konsum!" eller "Solresor -- någonstans finns en sol för alla!" eller liknande. I gengäld slipper man betala någon telefonräkning. Jag har för mig att han kom på det här i samband med att en faktisk telefontjänst, där inlästa reklammeddelanden spelades upp för användarna under samtalens gång mot lägre samtalspriser, introducerades -- utan större framgång, tack och lov. Men skämtet, som alltid gjorde succé, känns fortfarande rykande aktuellt. Tyvärr.
Det är med sorg jag läser i en GP-krönika av Lars Åberg att det gamla trashbandet Sonic Youth "inleder ett samarbete med Starbucks". Och att detta tydligen inte väcker någon större indignation. "Den som i dag ägnar sig åt reklam- och konsumtionskritik tvingas väga sina ord; ja, vi vet vad som händer om någon upphäver sin röst på någon stockholmsk kultursida", menar Åberg. Reklamkulturen, skriver han till och med, fungerar som ersättare för medborgarlivet. Ja, vi befinner oss ju faktiskt i en situation där den tidigare statsministern och ledaren för "arbetarrörelsen" Göran Persson, som vore det en helt naturlig utveckling, går rakt in i PR-världen efter(?) sin politiska karriär. Och det han ska hjälpa till att marknadsföra, det är förstås inte gympadojjor eller nåt sånt utan åsikter, attityder, idéer liksom. I de kretsar vars åsikter, attityder och idéer spelar någon roll.
För oss andra är det de simplare marknadsföringsmekanismerna som gäller. Som när jag återsåg en gammal barndomsvän inne på Hemköp. Där stod hon plötsligt framför mig, efter alla dessa år, bakom ett litet bord med uppdukat kaffe. Hon såg mig rakt i ögonen och utbrast: "Zoëgas goda skånerost -- var så god att smaka!"

Kamfertext försöker fånga tidsandan

Jag biter mig fast i morgontidningarnas sommarserier som en iller. Nu tänker jag haka på Göteborgspostens serie "På spaning efter samtiden". Utgångspunkten blir vårens tre omdebatterade böcker Bitterfittan, De skamlösa och Smuts, vilka jag harvade igenom för några månader sedan. De här böckerna har alla har skrivits av kvinnor och utlöst eller anknyter till livligt förda debatter i offentligheten; de har även vissa andra gemensamma drag. Alla tre utspelar sig inom vad rubriken till Fredrik Lundbergs bidrag till den "medelklassdebatt" som kom att avlösa "konsumtionsdebatten" -- det kanske bästa bidraget -- kallar medieklassen. Närmare bestämt utspelar sig alla i Huvudstaden och har karriärskvinnor inom mediebranschen som centrala gestalter. De är, på olika sätt, del av den grupp inom medelklassen som dominerar offentligheten, fast på olika sätt. I Smuts arbetar hustrun till huvudfiguren Jonas, stjärnadvokaten som tvångsmässigt och för jämnan köper sex, på TV och är en sval kvinna med chefsposition, ett representativt hem och sinne för vad som (i författarinnan Katarina Wennstams värld) går hem hos publiken. De skamlösa är två kvinnor som jobbar på en damtidning och själva tycker att de befinner sig i världens centrum. Bitterfittan i Maria Svelands bok är mer eller mindre Maria Sveland själv, och Maria Sveland jobbar med radio. Lundberg skriver elakt om medie/medelklassen:

Den medelklass som dominerar offentligheten är apolitisk, sekulär, individualistisk och kosmopolitisk så det är många som varken kan eller vill inkluderas. Den har också en del sympatiska sidor som att den är för demokrati, yttrandefrihet, miljö och en viss social anständighet och mot rasism, homofobi och sexhandel. Det är inte alla medelklasser i alla länder som är så pass upplysta. Men även det smutsas ner av beskäftighet och förmätenhet.

Nu vet jag inte om jag tycker att upplysthet är särskilt betecknande för den svenska medelklassens syn på sexhandel. Däremot finns en hel del beskäftighet och förmätenhet. Sexhandel spelar en stor roll i både De skamlösa och Smuts; en liten roll i Bitterfittan. Självklart tecknas den negativt. Natalie i De skamlösa använder sexsajter på nätet som en spelplan för sina narcissistiska maktbehov; i Smuts sägs det att den man som köper sex alltid föder en cynisk internationell industri som handlar med människor (för författarinnan finns det bara en typ av sexhandel, och en typ av kunder), i Bitterfittan finns sexköp lite i bakgrunden som något bara grisiga utnyttjarmän kan ägna sig åt. Ingen av böckerna porträtterar någon sexsäljare, de förekommer i stort sett bara som tomma projektionsytor -- för romanfigurerna, men också för läsarna.
Men medelklassigheten är inte total. Den kan inte heller vara så. Lundberg igen:

Den 100-procentiga medelklassaren finns ju nästan inte. Skrapar man på individen så hittar man nästan alltid något som inte platsar. Något underklassigt, något provinsiellt, något vulgärt, något avvikande, något töntigt, något djupt engagemang.
Det kan man möta med ökade ansträngningar att anpassa sig eller genom att ifrågasätta "etablissemanget".

Bitterfittan är knappast apolitisk, och hon ifrågasätter "etablissemanget" bland annat genom att lyfta fram sin mammas "underklassighet". Den som har hört Svelands skickliga radioreportage vet att hon är engagerad i både klass- och könsfrågor. Hon var ansvarig för den intervju i vilken Ebba von Sydow famöst betecknade sig själv som arbetarklass, eftersom "hennes föräldrar alltid arbetat så mycket"; en händelse Sveland också tar med i boken. Faktum är att von Sydows ande kan sägas väga tungt över alla de här tre böckerna. Hon med adelsnamnet, överklassursprunget och femtiotalets sexualmoral. Hon som genom sin offentliga persona så tydligt satt normen för om inte en hel generation unga kvinnor så åtminstone rätt jäkla många. Hon framstår som någonting alla måste förhålla sig till, och som själva symbolen för att medelklassigheten inte, vilket man kan tro av Lundbergs artikel, är sig själv nog utan, i en situation där en stor del av medelklassen tydligen har råd att "lyxkonsumera", apar efter överklassmanér. Och det är något som saknas i Lundbergs analys (fast nej naturligtvis kan man inte begära att en halvlång debattartikel ska leverera en heltäckande klassanalys). Att, som Lisa Ahlqvist formulerar saken i en ganska nylig kulturkrönika i Göteborgsposten, det finns en livlig och välmående överklasskultur "inte minst som lockelse i en massa medelklasshuvuden". I Maria Svelands bok relateras von Sydow-intervjun med ilska. I De skamlösa kan man skymta delar av von Sydows offentliga gestalt i romankaraktären Tito, ett rosaklätt och bländande stilsäkert karriäristmonster som till skillnad från kollegan Natalie förstår att det inte är socialt acceptabelt att intressera sig för porr och sexsajter; i alla fall inte att offentligen skylta med ett intresse för detta. Så har Tito också ett överklassursprung medan Natta förvisso har sin rika släkting med Djurgårdsvillan men i övrigt saknar den verkliga, genuina förankringen i högreståndskretsar. Katarina Wennstams torskfru tillbringade sin tidiga barndom i dylika, men kastades ut ur paradiset då föräldrarna skildes. Som vuxen är hon helt inriktad på att återskapa det som gått förlorat, och detta styr hennes agerande inte minst då hon väljer att blunda för sin mans idoga sexköpande (ärligt talat, han håller på sju dagar i veckan, kan inte låta bli, precis som bokens domare som till och med dör med byxorna nere). Hon har en "naturlig" stilmedvetenhet och är den typ av kvinna som "ler okynnigt över vinglaset" och ständigt "lägger på ny mascara" (boken är tyvärr full av dessa språkklichéer). Men hon lider av att inte kunna leva ut sin sexualitet. När hon en gång i total kåthet har analsex med sin man blir han äcklad av henne efteråt (för den här typen av sexualitet är i hans föreställningsvärld helt reserverad för hororna) och hon översköljs av skam.
Detta är ett sympatiskt inslag i Wennstams bok: hon visar på att kvinnor faktiskt kan vilja ha analsex, att en ung "oskyldig" tonårsflicka faktiskt kan bli så kåt att hon får orgasm redan av att få sina bröst smekta och byxorna lätt gnidna, men att horstigmat vilar tungt över kvinnors sexualitet. Även Sveland ägnar ett kapitel åt det här: att kvinnor fortfarande, in this day and age, inte får vara alltför pådrivande, alltför kåta och sexuellt aktiva. Ja, det är fortfarande ett problem. Men ingen av författarna förmår verkligen ta konsekvenserna av detta, de förmår inte ansluta sig till en feminism som på allvar är solidarisk med "de verkliga hororna" och inkluderar dessa i den feministiska kampen istället för att använda sig av dem som stumma symbolfigurer vilkas existens på något plan görs ansvarigt för kvinnors sexuella och andra problem överlag. (Båda de kvinnliga huvudpersonerna i Smuts och Bitterfittan har, för övrigt, det gemensamt att de går omkring och fryser. Båda drabbade av en särskild kärlekslöshet riktad mot kvinnor.)
Lindblom snarast reproducerar horstigmat själv i sina satiriska porträtt. Både Natta och Tito har en oromantisk och konsumistisk attityd gentemot sex, Natta med sitt sexchattande på nätet, Tito med sitt uppslag om våra bästa snabbisar, en idé till ett featureinslag i damtidningen, presenterat i pastellfärger. Den senares förhållningssätt gentemot sex är fullständigt glatt och oproblematisk, kemiskt fritt från känslor (men med stil) och därför lika monstruöst som det faktum att Tito aldrig har problem med sin nattsömn och alltid är nyduschad och fräsch. Satiren är stundvis rasande skickligt genomförd, men vilka grunder vilar de egentligen på?

Sex och tårar

Görs det filmer idag som inte är en eller annan form av kollektivsnyftare? Ibland undrar jag. Och särskilt just nu, efter att ha kollat in två av de filmer jag missat ur sista tidens utbud -- Shortbus och Babel. Visst är de två filmerna olika varandra, de har olika temperament och spelar i olika ligor budgets-, kvalitets- och ambitionsmässigt; samtidigt är de så lika. Babel innehåller en del politisk kritik, men ställer det storpolitiska skeendet på samma fot som individuellt sorgearbete och mellanmänsklig kommunikationsbrist. Shortbus ter sig nästan lika biblisk som Babel när det metafysiska strömavbrottet drabbar New York och filmens sexklubbsbesökare förenas i en gemensam sång med budskapet att "we all will get it in the end" (och det är inte bara orgasm som åsyftas).

Min skamliga njutning

Kultursidans obligatoriska sommarserie i Sydsvenskan har i år titeln Guilty Pleasures. Det handlar om sådant "man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt". Sådant "man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om". Mest läsvärt hittills har tveklöst Patrik Svenssons bidrag varit. Det handlar om skammen i att gilla John Lennon och andra medelklassrevolutionärer som nedvärderar de vinster den arbetarklass Patrik Svenssons föräldrar tillhör har gjort. Svensson pekar på att skammen inte alltid handlar om en oförmåga att passa in i medelklassen med dess influenser från överklassen; ibland är det faktiskt precis tvärtom. (Jag lackade ur lite när herr Svensson på själva kvinnodagen åttonde mars publicerade en stor artikel om könsfördelningen inom kulturjournalistiken, vilket jag med ungefärligen samma innehåll som Svensson skrivit om flera gånger på bloggen, och varje gång skickat länk till Sydis kulturredaktion. Men det där var inget att lasta herr Svensson för. Och nu kan jag väl erkänna att han "alltid" varit den sydisskribent jag gillat mest, ja han är en av Sveriges bästa kulturskribenter faktiskt. Skriver bra och har något att säga.)
Min skam, anyway, ligger bland annat i min förnuftsvidriga uppskattning av filmen Farlig förbindelse, den som ansvarar för myntandet av begreppet kaninkokerska ni vet. Glenn Close spelar en galen home-wrecker som förför yuppiefamiljefadern Michael Douglas under förespegling att hon som vuxen kvinna minsann skulle vara upplagd för lite kravlöst sex ingen behöver få veta något om, men sedan börjar bete sig som den mest uppmärksamhetskrävande toka världen någonsin sett. Som feminist borde jag verkligen inte gilla den här filmen. Men även om det var en tag sen sist nu (så det föreligger ett litet hopp om att jag växt ifrån den här olycksaliga böjelsen) har jag vid förmodligen sisådär ett dussintal tillfällen suttit som en hypnotiserad orm och avnjutit den framför videon. Sedan har jag förstås glömt bort den varje gång det varit dags att inför andra redogöra för vilka favoritfilmer jag har. Den dök upp i mitt medvetande när jag läste David Nessles bloggpost "Intresset ljuger inte" :

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person — högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.
Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till — inte bara under en period, utan år efter år.

De här visdomsorden påminde mig om min faktiska relation till Farlig förbindelse. "När jag uppdaterar min bloggprofil ska jag försöka minnas detta", skrev jag sturskt i en kommentar. Yeah right. Jag har såklart uppdaterat min bloggprofil sen dess, räknat upp nya favoritfilmer -- ingen Farlig förbindelse. När det väl är dags faller den bekvämt ur minnet. Jag vet inte vad som är mest pinsamt -- förnekelsen eller förtjusningen i en rulle jag måste medge är grovt sexistisk.
Jag har ju läst Susan Faludis Backlash. Jag vet att regissörens, Adrian Lynes, åsikter om yrkesarbetande kvinnor är, eller var i alla fall då Farlig förbindelse spelades in, av den karaktären att de får min näve att börja knyta sig per automatik. Jag känner till filmens tillkomsthistoria, att slutet skräddarsyddes för att passa en amerikansk publik som enligt testvisningar krävde den horaktiga och vansinniga kvinnans blod. Och visst kan jag försvara mig med att just slutet på filmen, där Lilla Präktiga Frun tuffar till sig och helt sonika skjuter ihjäl kaninkokarmonstret (yttrandes orden "Don't you ever come near my family again!") inte är vad som intresserar eller lockar mig med filmen; flera gånger har jag stängt av filmen i god tid före slutscenen. Visst kan jag rationalisera min uppskattning genom att hänvisa till det Edward Hopper-inspirerade fotot, eller det operamässigt teatrala. Jag kan också anföra att det inte så mycket är filmens könsmönster som talar till mig, utan snarare berättelsen om karriäristens behov av en kontrollerad tillvaro utan starka känslor och irrationella inslag (såsom det i form av Glenn Close). Men i slutändan är det ändå så att det jag upplever som så fascinerande i den scen där den häxliknande, svartklädda äktenskapsbryterskan smyger omkring i den äkte mannens trädgård, för att börja spy i rabatten när hon ser den mysiga lilla kärnfamiljsscenen genom fönstret, det handlar inte ens om att jag gör en feministisk motståndsläsning av filmen; det handlar förmodligen om något lika irrationellt som den galna, galna Glenn Close.

Vadå "oskuld"?

Det handlar inte bara om ett ord. Det finns, fortfarande, en attityd bakom. Alltså detta att sexdebuten kallas för att "förlora oskulden". Det är samma attityd som gör att Göteborgsposten i en artikel där man sympatiskt nog använder ordet sexarbetare om en av dessa skriver att hon är "söt som en oskyldig dotter". Att fotbollsfrun Malin Wollin i en krönika med titeln "ÄR DET DIN DOTTER SOM SKA SÄLJA SIN KROPP" förklarar att hennes "problem är egentligen inte att man jobbar som hora, att man jobbar med att suga av män i bilar med barnstolar och solskydd med Nalle Puh på" (nej visst, Malin, det verkar ju, eh, sannolikt att du inte ser det som ett problem). På ena sidan det nystrukna staketet finns det hela och rena, barnen och aftonsången. På andra sidan det smutsiga och fördärvade. Det som gör alla som kommer i kontakt med det skyldiga.

Spegeln, politikern och den kursande biografägaren

Som Malmöbo och filmoman har jag haft svårt att ens riktigt ta till mig detta att biografen Spegeln gått i konkurs. Visst klagar jag jämt på Malmöcinematekets repetativa utbud, visst har jag varit en alltför sällsynt gäst de senaste åren, men finnas där, det måste, i min värld, faktiskt en biograf som Spegeln; en biograf som tar filmmediet på allvar som konstnärligt uttrycksmedel och som strävar att ta sitt filmhistoriska ansvar. Tydligen menar emellertid kommunen allvar med att man, tillsammans med andra aktörer, vill driva verksamheten vidare. Suveränt. Mattias Nohrborg, Spegelns grundare, passar på att i ett inlägg på Sydsvenskans kultursida efterlysa ett tydligt filmpolitiskt ställningstagande från malmöpolitikerna i samma veva. Hans poäng, som han har helt rätt i, är att filmmediet sett utifrån en kulturpolitisk vinkel behandlas styvmoderligt i relation till uttrycksformer som litteratur, bildkonst och teater. En del negativa, personliga erfarenheter av den typ som ingen utomstående kan bedöma kommer också in i Nohrborgs artikel. Få saker kan reta upp lokalpolitruker som detta: enskilda lokala aktörers personliga klagomål på det lokala politiska etablissemanget. Visserligen fick Nohrborg medhåll från en ersättare i kulturnämnden, tillhörande oppositionen, men det svar han fick från kulturnämndens ordförande var, naturligtvis, en uppräkning av bevis på Malmös filmpolitiska godhet och det påföljande beskedet att kulturnämnden och Malmö stad, således, redan tar sitt filmpolitiska ansvar minsann.
Nå. Okej. Nämndsordföranden har inte helt fel. Från insatt (nej, inte s-politrukisk) källa har jag hört att Malmö är den kommun som satsar mest på filmmediet, och när man nu dessutom faktiskt sagt sig vara beredda att ta ett ansvar för Spegelns fortlevnad är det kanske inte mot Malmös politiker man ska rikta sin bön om ett större ekonomiskt engagemang för filmkonsten; snarare är detta en nationell fråga. Tänk om varje större ort vid sidan av konsthall, bibliotek och teater hade ett Filmens Hus, där film från hela världen och från olika tidsperioder kunde ses, där entusiaster kunde träffas osv...varför inte? Visserligen har vi filmomaner det bättre idag än kanske någonsin, film är inte nödvändigtvis bäst på bio utan kan med fördel avnjutas i hemmets intima miljö & på en rymlig skärm, och idag finns också för de som inte bor i större städer en rik distribution i form av internetaffärer som kan förse oss med dvd-utgåvor av filmer vi annars kanske aldrig fått möjlighet att se -- men det här är en lyx för de redan kunniga. För de/oss som vet vad vi ska leta efter och hur vi ska kunna hitta det. Och, inte att förglömma, som har råd att köpa det. Dessutom behövs förstås fortfarande bioduken och biografens sociala sammanhang. Vissa filmer är gjorda enkom för den stora duken och de stora salongerna, det ska inte glömmas. Jag delar i stort sett Nohrborgs filmpolitiska vision men har svårt att fullt ut sympatisera med honom i Sydsvenskans debatt. För när han besvarar kulturnämndens ordförande med att beskylla henne för politisk självgodhet, och med att ge henne rådet att vara "ödmjuk och lyhörd", då tycker jag han ska se sig i spegeln och försöka påminna sig vems fel det var att den här situationen uppkom. Hade du inte gapat över för mycket, d v s försökt ta över Astoriakedjan, som nu också gått i konkurs, så hade det varit business as usual på biografen Spegeln idag, Mattias.

Tyska slut

För ett par veckor sedan berättades det i nyhetssändingar om en mystiskt försvunnen sjö i Chile. Ingen vet riktigt vad som hänt, i mars låg sjön där som vanligt men två månader senare finns bara en nedsänkning i marken.
Nå, det är tydligen inte första gången en sjö rapporteras vara försvunnen. Ska man tro den östtyske regissören Ulrich Weiss byggde dennes film Miraculi (1991) på en tidningsnotis från sjuttiotalet om en sjö som försvunnit så snabbt som från en dag till nästa. Detta var i alla fall vad han sade till publiken vid en visning av filmen i Berlin våren 2000. Incidenten med sjön är dock blott ett av många bisarra inslag i filmberättelsen om en ung man som misslyckas med en småstöld och transformeras till en törnekroneförsedd jesusfigur med självpåtagen uppgift att kontrollera biljetter på spårvagnen. Eftersom Miraculi började spelas in året efter murens fall har sjön och dess försvinnande tolkats som en bild av DDR-systemets plötsliga och oväntade kollaps. Åren som följde på novemberhändelserna 1989 var förstås oerhört turbulenta för alla östtyskar. Oavsett om den här tiden genomlevdes i ett glädjerus eller innebar ett existensiellt trauma handlade det om att den mentala och geografiska karta de hade att orientera sig efter i snabb takt totalt ritades om. Weiss framhöll emellertid, till åhörarnas allmänna munterhet, att han skrivit ett utkast till filmen och lämnat in det för bedömning i den östtyska filmfabriken långt före 1989. Självklart fanns det inte en chans i helvetet att någon dramaturg på DEFA kunnat ta i en historia av Miraculis typ med tång ens. Den östtyska filmpolitiken var den mest fyrkantiga i hela östblocket. Men under tidsperioden från DDR-regimens framtvingade kursomläggning och fram till utförsäljningen av DEFA-fabriken 1992 kunde en mängd dittills omöjliga filmprojekt realiseras, Miraculi var ett sådant. Flera av de filmer som hade premiär under den här övergångstiden var kritiska betraktelser över DDR-systemet eller direkt relaterade till dess kaotiska förfall, och det är inte konstigt att Weiss film sågs som en av dessa. Oavsett tillkomsthistorien och regissörens egna uttalade intentioner låter den sig också läsas i det ljuset av en publik som söker bringa ordning i kaos. Men publiken till de sista årens DEFA-filmer var fåtalig. Den östtyska filmen hade ingen roll att spela i det nya Tyskland där allt kunde sägas öppet och där ett helt annat utbud började inta biograferna. Tyvärr innebar detta att intressanta filmer som Weiss, liksom sådana öppna men lågmälda uppgörelser med den gamla regimen och medlöperiet, såsom Peter Kahanes Die Architekten (1990) eller Egon Günthers Stein (1991), inte fått det genomslag de hade förtjänat.
Hynek Pallas framhöll i en bloggpost för ett tag sedan att den tyska filmen bättre än de östeuropeiska före detta östblocksländerna tagit itu med att skildra realsocialismen. Han menar också att humoristiskt ostalgiska skildringar i och med De andras liv, västtyske Florian Henckel von Donnersmarcks film som vann en Oscar i år, ersatts av en allvarligare blick på det förflutna, och att den speciella tyska situationen att öst införlivats med väst är en viktig faktor för denna den mer lyckade historiebehandlingen. Timothy Garton Ash säger något liknande i The New York Review of Books; det är den västtyska vanan att göra upp med det förflutna som gör sig gällande i behandlingen av DDR-historien. Och denna vana lägger ett raster av nazi-ikonografi och -symbolik över återgivningen av den andra moderna tyska diktaturen. Jag vet inte jag, om jag tycker nazi-stasi-parallellen i De andras liv är särskilt stark. Både Pallas och Ash bidrar hursomhelst fruktbart till diskussionen om De andras liv och arvet efter kommunismen, och vad gäller frågan om den tyska filmens/kulturens större och snabbare förmåga att göra upp med det förflutna i förhållande till de länder som till hundra procent befann sig bakom järnridån har jag ingen anledning att ifrågasätta deras resonemang. Men några frågetecken behöver sättas, några kompletterande perspektiv behöver, tycker jag, lyftas fram.
Ett sådant återfinns i Anna Funders kritik av filmen i majnumret av Sight & Sound ("Eyes Without A Face", s. 16-21). Funder, som skrivit den mycket läsvärda och extremt välformulerade boken Stasiland, ser filmen i ljuset dels av den skamlösa kamp för återupprättelse som idag förs av gamla Stasi-soldater på Berlins gator, och som innefattar sådant som (fortsatt) desinformation samt öppet hån av dem de tidigare förföljde, dels av hennes egna efterforskningar och möten med gamla Stasi-medlemmar, där någon ånger sällan eller aldrig uttryckts men där trots och förtrytelse över det nya Tysklands dom över deras gamla verksamhet varit desto vanligare. Omvändelsen av hvudpersonen Wiesler från en ond till en god man kritiseras även av Ash och Pallas för dess osannolika förenkling av totalitarismens problematik, men Funder för kritiken längre. Det är framför allt filmens postscript, dess bild av huvudpersonernas utveckling efter murens fall, som är Funders stötesten. Där framstår Wiesler som en grå, östtysk jedermann, en historiens förlorare som kånkar runt på en postsäck i, tror jag, de förfallna kvarteren i Prenzlauer Berg -- men en förlorare som får upprättelse genom den roman hans tidigare övervakningsobjekt tillägnat honom. Det här ser Funder som en skändlig bild. De gamla Stasi-medarbetarna, menar hon, är inte återföreningens förlorare utan tvärtom människor som fortsatt förstått att ordna det för sig. Där Ash ser filmen som riktad mot omvärlden, ett tyskt duktighetsbevis i Hollywoodkläder och med den populärkulturella bilden av Tredje riket och dess tydliga moraliska skiljelinjer mellan ont och gott som bakgrundsfond, ser Funder den snarare som ett symptom på en tysk motvilja mot att, än en gång, behöva konfrontera tysk ondska. Istället för att ge Stasimannen hjältestatus och en symbolisk syndaförlåtelse hade Funder velat se en film med en verklig hjälte, en av de oppositionella som jagades av Stasi, som protagonist.
Funders röst är nödvändig, den talar för Stasis offer. En del av dessa har tagit ställning mot filmen i Tyskland, men deras röster har dränkts av glädjetjuten efter Oscarsbeskedet. Men Funder är också någon som, bara delvis till följd av det inslag i östtyskt liv hon valt att titta närmare på, beskriver DDR-historien genom ett tämligen svartvitt raster av onda makthavare kontra goda oppositionella och förtryckta. Hennes bok är viktig och, som sagt, läsvärd, men den som intresserar sig för livet bakom muren gör klokast i att komplettera den med exempelvis historikern Mary Fulbrooks The People's State: East German Society From Hitler to Honecker, där siktet är ställt mot att försöka bidra till förståelsen av hur större delen av den östtyska befolkningen trots allt kunde leva och överleva i DDR-samhället under fyrtio år. Funder ger i sin kritik inte utrymme för de nyanser av grått mot grått som Pallas och Ash saknar i filmen. Men att sätta fokus på den bild filmen ger av det återförenade Tyskland, och det utifrån ett kritiskt perspektiv, menar jag är att sätta fingret på just de ömma punkter som behöver masseras. Själv reagerade jag på bilden av offret, pjäsförfattaren Dreymann, och dennes till synes problemlösa fortsatta karriär efter murens fall. När jag bodde i Berlin omkring millenieskiftet dominerades det intellektuella klimatet totalt av västtyskar, medan östtyskar, helt enkelt, diskriminerades på en mängd plan, från lägre pensioner och ersättningsnivåer till det sätt de öppet kunde beskrivas på -- att tio år efter avvecklandet av diktaturen i tyska radiokanaler få höra att östtyskar saknar förmåga till självständigt tänkande var inget någon ens reagerade över. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil -- så skriver Timothy Garton Ash. Men beskrivningen är, helt enkelt, lite för rosenrosa. Återföreningen har haft sina offer, och en hel del östtyska röster, helt andra än de gamla Stasi-officerarnas, har haft svårt att göra sig gällande till följd av västlig arrogans.
För att återanknyta till inledningen vill jag till slut åter påminna om Ulrich Weiss, den begåvade regissören som ett decennium före Miraculi, med filmen Dein unbekannter Bruder (1981), spelade på nazi-stasi-parallellen, den Ash beskriver som ett post-återföreningsfenomen, så framgångsrikt att partiet ingrep. Synen på DDR som hitlertysklands arvtagare var högst levande bland kritiska östtyskar, till exempel ansåg en del av dessa att den antifascistiska ungdomsorganisationen FDJ egentligen bara vara samma gamla Hitlerjugend i ny skepnad -- en åsikt Anna Funder för vidare i sin artikel, där hon hävdar att "man bara bytte färg på halsdukarna"; det har oppositionella östtyskar berättat för henne -- och även om vi varken behöver eller bör anta den synen på DDR:s historia ska vi inte heller glömma bort den och de människor som faktiskt uppbar den.

Om sommarpratare, medelålderssymptom och frågan om individuell föräldraförsäkring

Jag vet att jag oåterkalleligen tagit klivet in i medelålderstillvaron när jag inser att JK Göran Lambertz är den sommarpratare jag hittills haft störst utbyte av. Trots att han spelade sådan musik som Lisa Nilssons Himlen runt hörnet och Roxettes Listen to Your Heart. När jag inte orkar reta mig på Ulf Lundells grabbighet utan istället är lite road av att han faktiskt låter som Mikael Persbrandts tolkning av Bruno K. Öijer i rollen som Ulf Lundell. När Lina Sjöberg, som har alla rätt i politiska övertygelser, sänker sig totalt i mina öron genom sitt barnsliga personangrepp då hon spelar en uppspeedad Manhattan Transferduett och leker att det handlar om en sexistisk kärleksaffär mellan Susanna Popova och Patriarkatet. Sedan må hon spela hur mycket Skunk Anansie och P J Harvey som helst. Det är bara att konstatera, tänker jag; den småaktiga präktigheten av idag varken ser ut eller låter som gamla Prusseluskan.
Tanken på Popova, hursomhelst, skapar en naturlig övergång till en annan samling sommarpratsutsändingar, nämligen de i Timbros Poddradio. Häromveckan lyssnade jag på Petra Östergrens bidrag däri, och blev, min beundran av denna kvinna till trots, besviken. För här lät hon inte som den oberoende själ jag sett henne som, utan litegrann som en typisk Timbrotrumpet. Men okej, det här handlar väl helt enkelt om att jag plötsligt inte var så enig med henne som jag vant mig vid att vara. Hon lät oroväckande lik just Susanna Popova när hon talade om det där med individualiserad föräldrasäkring. Det var "statlig styrning" hit och "misstroendeförklaring mot den enskilda kvinnans förmåga att välja det som är bäst för just henne" dit. Som om den föräldrapenning som nu finns vore något slags naturgivet faktum man inte ska ändra i, inte något som följt av ett politiskt beslut med, som alla andra beslut, vissa konsekvenser och viss bakgrund.
Jag tycker det är konstigt att individualistiskt inriktade feminister är så kritiska till tanken på en individualiserad föräldraförsäkring. Ironiskt nog hade Östergren precis innan detta tema kom upp kritiserat svensk feminism för att den inte förmår göra upp med kärleksmyten, och därför bidrar till att kvinnor låses fast i destruktiva parförhållanden. Ironin består i att den föräldraförsäkring vi nu har inte utgår från en syn på föräldrarna som individer med lika stort ansvar för föräldraskapet, utan styrs av ett partänkande, utgår ifrån tanken på föräldraparet som en slags naturlig, odelbar enhet. Alltså borde en individualistiskt orienterad feminist välkomna en reform som istället gör föräldrarna till två individer. En sådan reform skulle gå helt i linje med särbeskattningsreformen 1971, då gifta par upphörde att betraktas som en ekonomisk enhet (där mannen i standardfallet stod för inkomsterna) för att istället bli till två självständiga ekonomiska personer.
Man kan förstås beklaga sig över att ekonomiska faktorer i så hög grad styr föräldraskapet. Men så styr ju ekonomiska faktorer hela våra jävla liv. Att kämpa mot det måste vara något annat än att kämpa mot en potentiellt frigörande politisk reform, där kvinnan och mannen är jämbördiga individer. Hur naivt det än må låta: att kämpa mot de ekonomiska tvång vi lever under måste vara att kämpa mot kapitalismen, och mot det monetära systemets hållhake över alla livsområden. Inte mot försöken att skapa en motvikt mot detta via reformer. De reformer vi har infört må sedan vara bristfälliga -- hur suveränt hade det inte varit om det inte funnits något ekonomiskt tvång för någon av föräldrarna att gå till något arbete utanför hemmet överhuvudtaget under barnets första levnadsår? Jag vet, något sådant kan inte föreslås. Men kan man inte åtminstone sluta slå åt fel håll?

...och så till slut ett filmtips för i afton: Den amerikanske vännen, TV1 kl 23.45. Underbare Dennis Hopper, Samuel "Naked Kiss" Fuller i biroll, västtyska sjuttiotalsmiljöer, fin musik av Jürgen Knieper och härligt foto av Robby Müller.

Helt rätt, Adaktusson!

Inte trodde jag att den dag skulle komma då jag skulle hylla Lars Adaktusson i en bloggpost. Men idag ser jag en krönika av mannen i Svenskans nätupplaga som förtjänar att lyftas fram. Den handlar om Sveriges, och världens, undfallenhet mot Kinas regim.

När Fredrik Reinfeldt i samband med det kinesiska presidentbesöket vägrar ta upp behandlingen av enskilda regimkritiker – eller fumlar runt i terminologin och talar om att ”vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter” – beror det på att svenska storbolagschefer ska ligga bra till hos dem som styr över världens största marknad.

Det är, nämligen, så att "ekonomiska realiteter är och förblir avgörande i relationerna till jordens största nation".
Och det är vidrigt, det är skamligt, det borde vara pinsamt för våra politiska ledare.

Om politisk värde-löshet skriver också Vänstra Stranden i en högst läsvärd text. Och om ekonomism och repression ur ett lite annat perspektiv skriver Kalle P, nu är utgångspunkten ett visst dominerande operativsystems framfart i vår digitala tillvaro. Kalle förklarar dessutom vad en Pangloss-liberal är. Läs.

Återanvändandet av de döda

DN förtäljer (inte på nätet) idag om en spännande doktorsavhandling i arkeologi. Det är Ing-Marie Back Danielsson som lägger fram tesen att mänskliga benrester återanvändes i tillverkning av svärd och keramik under järnåldern. Men det handlade, enligt henne, inte om någon enkel och respektlös nyttomaximeringsprincip utan också om en synsätt där de föremål i vilka resterna av de döda kommit till bruk blir besjälade (Per Mortensen, "Benrester återanvändes under järnåldern", under vinjetten "Avhandlingen").
Det vidrigaste och mest själlösa sättet att återanvända de döda torde väl vara det som utövades i Tredje rikets förintelseläger. Allt av värde togs om hand i Auschwitz för den tyska, ariska befolkningens fromma -- så var i alla fall tanken. Judar ansågs värdelösa; man såg till att beröva dem allt värde in i döden. Judar ansågs vara utsugare; man exploiterade dem i högre grad än vad någon trott möjligt. Back Danielsson säger att hon ser anledningen till att forskare tidigare missat återanvändningen av delar av järnålderns döda kroppar i den dominerande synen på människan som en odelbar helhet. Den synen gällde inte i dödslägren. Men ingenting var besjälat där. Förövarnas egen själlöshet speglades i hanterandet av mänskligt material.
Själva återanvändningstanken ligger förstås annars i tiden idag. Organdonationer. Planer på frystorkning av de döda kropparna som en miljövänlig begravningsmetod och ett sätt att låta de döda direkt få ingå i naturens kretslopp. Detta är återanvändning i livets tjänst -- en återanvändning som blir precis så själfull och värdig som vi låter den.
Jag vill gärna bli frystorkad, och hoppas att denna metod snart kan börja tas i bruk. Men jag avstår helst från det jag hörde en präst tala om på TV då metoden först började diskuteras offentligt: möjligheten att låta en växt spira ur den den dödes kvarlämnor. Visserligen är detta en tanke oändligt mer livsbejakande än idén med stenen över jorden över boxen med lite instängda benrester, men samtidigt känner jag ett inslag av prestationstvång här, ett prestationstvång som fortsätter till och med efter det att döden har inträffat. Tänk om resultatet inte blir någon blomstrande buske utan en torr och förvriden pinne, hur ska då inte detta kunna tolkas? Kanske som en spegelbild av mitt liv, som mina synders lön eller rentav som ett bevis på materialets (min) allmänna oduglighet? Tanken på att fortsätta som buske ger mig dessutom känslan av ett tvång att fortsätta producera, leverera, efter livets slut . Aldrig får man någon ro.

Skolgårdsramsor och annat snusk

Här kommer Rasken med den stora tasken
och Ida med sin stora slida

Så löd den vördnadslösa ramsan om rekordserien Raskens på min barndoms skolgård. TV och radio var de främsta källorna till glädje -- nästan alla delade populärkulturella upplevelser kunde dras i smutsen på ett eller annat sätt. Barn-TV-ikonerna Misse och Mojjes lilla välkomstsång till oss i publiken blev till något helt annat i mina försigkomna klasskamraters munnar:

Här kommer Misse
å Mojje
Vi gillar allt som skoj e'
Kom inte hit
här luktar SKIIIT!
I vår lilla vrå för två

Den snuskigaste omtolkningen av en känd sång var nog den av världshiten Guantanamera, en tolkning som dock förmodligen härstammar från en infantil full vuxen någonstans:

Guantanamera
Jag doppa' kuken i lera
Leran den tooorkaaa...
jag runka' allt va' jag oooorkaaaa.....

Det var förstås pojkarna som sprang runt och vrålade sånt här, medan vi flickor agerade ömsom fnissande, ömsom äcklad eller trött suckande publik. Av de här tre exemplen tror jag (av vad jag kan minnas) att det bara var det mittersta jag för min del kunde uppskatta. De andra låg liksom för långt bort från min erfarenhetshorisont. Men det fanns en snuskig vits som jag alltid brukade skratta åt mer eller mindre mot min vilja. Fan vet hur gammal den här vitsen är, den har i alla fall visat sig leva kvar i våra dagar. Den var nämligen en av de exempel på barnhumor som fick leksakstillverkaren Brio att ta sin hand ifrån boken Vad heter Usamas glömska bror? Var var det jag Laden, en samling skämt utgivna 2005, insamlade av barn från hela landet. Min grannpojk & klasskamrat D berättade den såhär, och med barnslig röst i rollen som "Arin":

- Vad heter du då min lilla vän?
- Arin...
-Men k:ået då?
- Ja, litegrann....

I boken heter det istället såhär:

- Vad heter du?
- Erstin.
- Men Kåt då?
- Ja. Lite ibland.

Ni märker skillnaden va? Det är inte bara namnet som ändrats, "min lilla vän" har fallit bort dessutom. Visst kan man fortfarande berätta den på så sätt att "Erstin" tydligt är ett ganska litet barn, men av att bara läsa vitsen framgår inte vilken åldersgrupp hon egentligen befinner sig i.
Det var inte precis de pedofilvibbar den här vitsen har i fel typ av öron som gjorde den så oemotståndlig för mig som elva-tolvåring. Det var väl den där totala perspektivomkastningen som gjorde det, något som är utmärkande för lyckad crazyhumor. Här handlar det alltså inte om den klassiska snuskgubben och den "oskyldiga" lilla flickan utan, liksom, om den omvända situationen.
Inte för att jag hade mer än vaga, barnsliga föreställningar om sådant som kåthet och vad snuskgubbar egentligen gör då det här begav sig. Visst blir också barn upphetsade, men som de flesta av oss är medvetna om skiljer sig den upphetsningen från det som kommer senare. Pojkarna i klassen kan knappast heller fullt ut ha greppat innebörden av alla sina vitsar. Men de låg uppenbarligen hela tiden steget före. Pojkar är och var, helt enkelt, mer förtrogna med snusk. Eller, man kan förstås uttrycka det annorlunda: de har inte en lika intim, och därmed också en mindre tabuladdad, relation till sina kroppar. Eller: de tillåts, på ett annat sätt, utforska och leva ut sin sexualitet.
Jag blev chockad när jag för några år sedan såg Patrice Chereaus film Son frère ("Hans bror"), i vilken en man mister sin bror och därpå bland annat säger: "Han var allt man kunde önska sig av en bror. Vi runkade tillsammans..." (formuleringen fritt ur mitt minne, innebörden oförändrad). Jag för min del kan inte ens fullt ut föreställa mig någon motsvarande situation med mitt likkönade syskon. Och nej, jag kan inte heller föreställa mig att få höra någon liknande replik kommande ur en kvinnas mun i en fransk film om denna kvinnas nyligen avlidna syster. Bröder som runkar ihop är kanske något typiskt för den katolska machokulturen, tänkte jag. Men under fyllesamtal med manliga vänner har det visat sig att erfarenheter av den där typen inte är helt ovanliga här i Svedala heller, om inte med bröder så med samkönade kompisar. Den manliga sexualiteten är inte sällan, verkar det som, på ett annat sätt än den kvinnliga kollektivt formad.
Hade det varit bättre om tanken på systrar som onanerar tillsammans inte tedde sig så främmande eller genant? Jag vet inte.
Hade det varit bättre om pojkar generat sig mer för att dela sin sexualitet med andra pojkar?
Inte vet jag.