Tidningen och demokratin: en utvikning

Min titel på föregående postning är möjligen missvisande: både bloggaren Svensson och en kommentator till min post tolkade mig som att jag ifrågasätter DN:s rätt att själva välja vilket material man ska publicera samt länka till. Visst har de en sådan rätt. En annan fråga är om de gör rätt. Och den frågan är enkel att svara på: nej, de gör fel, de bidrar till att inskränka en redan utsatt persons yttrandefrihet, samt till att inskränka det offentliga samtalet. Som Dyslesbisk påpekar följer DN inte sina egna riktlinjer i den här frågan. Jag citerar från tidningens hemsida:

Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Vår utgångspunkt är att människor, oavsett social bakgrund, ska ha möjlighet att delta i och förstå gemensamma angelägenheter. Vi verkar i en upplysningstradition som vill bidra till att svenskarna är ett läsande och tänkande folk. /.../ Vi slår vakt om objektivitet och en oberoende verksamhet på alla plan.

Men en sexarbetare tilltros tydligen inte möjlighet och förmåga att "delta i och förstå gemensamma angelägenheter". Ja, inte ens i angelägenheter som rör henne själv mer än huvuddelen av befolkningen. Hon är inte en del av det "läsande och tänkande" folket. Hon omfattas inte av objektiviteten. Det upplysta förnuftet, toleransen och frisinnet sträcker sig inte särskilt långt.
Inom bloggosfären är det många som inte har svårt att se det problematiska här. Att DN-ledningen inte gör det har förmodligen något med hemmablindhet att göra, en oförmåga att på allvar genomskåda och ifrågasätta det egna maktutövandet. DN har ett exceptionellt inflytande i Sverige, tidningen är en maktbas av stora mått, en arena med förmåga att som ingen annan tidning sätta dagordningen för det politiska samtalet (DN debatt). Det finns egentligen ingen aktör som på allvar kan utmana DN, och det är naturligtvis väldigt problematiskt.
I postningen nedan beskriver jag DN som en bastion för en vänsterintellektuell elit. En kommentator undrade vad tusan jag menade med det; man kan ju knappast kalla någon som ledarskribenten Peter Wolodarski för vänstersinnad. Nej, jag tänkte förstås på DN kultur och skribenter som, i dagsläget, Stefan Jonsson, Nina Björk, Lars Linder m fl. För mig som humanist är de viktiga, medan Wolodarski är en person jag med lätthet (och glädje) förbiser; för personen som skrev kommentaren, en statsvetare, är Wolodarski den viktige och kulturskribenterna var inga han associerade DN:s linje till. Tidningen har två olika maktbaser, och de har delvis olika linjer. Jag har sett Nina Björk argumentera i motsatt riktning mot samma nummers ledarskribent vid mer än ett tillfälle. Det är bra, hälsosamt, att en tidning på det sättet ger utrymme till fler perspektiv (problem vad gäller kultursektionens självständighet har annars varit ett standardtema för svenska dagstidningar under de sista decennierna). Men vad händer med de perspektiv som inte ryms inom något av de båda fälten? Finns det något utrymme utanför den kulturella hegemoni som DN-eliten ingår i, bortsett från Timbro, kvällstidningarnas och Schulmanklanens brutaliserade krönikekultur samt en medellös, delvis likaledes brutaliserad bloggosfär? Twinglytjänsten, varmed bloggare som anknyter till DN och SvD länkas till dessas nätupplagor, är ett sätt att öppna upp samtalet något, att bredda offentligheten. Men den dras ned av bloggare som egentligen inte har något att tillföra, som bara är ute efter att dra upp sina besökssiffror -- s. k. twinglyhoror. Det är verkligen ironiskt, att när DN censurerar bort en blogg som bedrivs av en "riktig hora", så tar de också bort någon som verkligen har såväl uttrycksförmåga som substans och möjligheten att på ett angeläget sätt komplettera de välkända, intrampade spåren.