Återanvändandet av de döda

DN förtäljer (inte på nätet) idag om en spännande doktorsavhandling i arkeologi. Det är Ing-Marie Back Danielsson som lägger fram tesen att mänskliga benrester återanvändes i tillverkning av svärd och keramik under järnåldern. Men det handlade, enligt henne, inte om någon enkel och respektlös nyttomaximeringsprincip utan också om en synsätt där de föremål i vilka resterna av de döda kommit till bruk blir besjälade (Per Mortensen, "Benrester återanvändes under järnåldern", under vinjetten "Avhandlingen").
Det vidrigaste och mest själlösa sättet att återanvända de döda torde väl vara det som utövades i Tredje rikets förintelseläger. Allt av värde togs om hand i Auschwitz för den tyska, ariska befolkningens fromma -- så var i alla fall tanken. Judar ansågs värdelösa; man såg till att beröva dem allt värde in i döden. Judar ansågs vara utsugare; man exploiterade dem i högre grad än vad någon trott möjligt. Back Danielsson säger att hon ser anledningen till att forskare tidigare missat återanvändningen av delar av järnålderns döda kroppar i den dominerande synen på människan som en odelbar helhet. Den synen gällde inte i dödslägren. Men ingenting var besjälat där. Förövarnas egen själlöshet speglades i hanterandet av mänskligt material.
Själva återanvändningstanken ligger förstås annars i tiden idag. Organdonationer. Planer på frystorkning av de döda kropparna som en miljövänlig begravningsmetod och ett sätt att låta de döda direkt få ingå i naturens kretslopp. Detta är återanvändning i livets tjänst -- en återanvändning som blir precis så själfull och värdig som vi låter den.
Jag vill gärna bli frystorkad, och hoppas att denna metod snart kan börja tas i bruk. Men jag avstår helst från det jag hörde en präst tala om på TV då metoden först började diskuteras offentligt: möjligheten att låta en växt spira ur den den dödes kvarlämnor. Visserligen är detta en tanke oändligt mer livsbejakande än idén med stenen över jorden över boxen med lite instängda benrester, men samtidigt känner jag ett inslag av prestationstvång här, ett prestationstvång som fortsätter till och med efter det att döden har inträffat. Tänk om resultatet inte blir någon blomstrande buske utan en torr och förvriden pinne, hur ska då inte detta kunna tolkas? Kanske som en spegelbild av mitt liv, som mina synders lön eller rentav som ett bevis på materialets (min) allmänna oduglighet? Tanken på att fortsätta som buske ger mig dessutom känslan av ett tvång att fortsätta producera, leverera, efter livets slut . Aldrig får man någon ro.