Om sommarpratare, medelålderssymptom och frågan om individuell föräldraförsäkring

Jag vet att jag oåterkalleligen tagit klivet in i medelålderstillvaron när jag inser att JK Göran Lambertz är den sommarpratare jag hittills haft störst utbyte av. Trots att han spelade sådan musik som Lisa Nilssons Himlen runt hörnet och Roxettes Listen to Your Heart. När jag inte orkar reta mig på Ulf Lundells grabbighet utan istället är lite road av att han faktiskt låter som Mikael Persbrandts tolkning av Bruno K. Öijer i rollen som Ulf Lundell. När Lina Sjöberg, som har alla rätt i politiska övertygelser, sänker sig totalt i mina öron genom sitt barnsliga personangrepp då hon spelar en uppspeedad Manhattan Transferduett och leker att det handlar om en sexistisk kärleksaffär mellan Susanna Popova och Patriarkatet. Sedan må hon spela hur mycket Skunk Anansie och P J Harvey som helst. Det är bara att konstatera, tänker jag; den småaktiga präktigheten av idag varken ser ut eller låter som gamla Prusseluskan.
Tanken på Popova, hursomhelst, skapar en naturlig övergång till en annan samling sommarpratsutsändingar, nämligen de i Timbros Poddradio. Häromveckan lyssnade jag på Petra Östergrens bidrag däri, och blev, min beundran av denna kvinna till trots, besviken. För här lät hon inte som den oberoende själ jag sett henne som, utan litegrann som en typisk Timbrotrumpet. Men okej, det här handlar väl helt enkelt om att jag plötsligt inte var så enig med henne som jag vant mig vid att vara. Hon lät oroväckande lik just Susanna Popova när hon talade om det där med individualiserad föräldrasäkring. Det var "statlig styrning" hit och "misstroendeförklaring mot den enskilda kvinnans förmåga att välja det som är bäst för just henne" dit. Som om den föräldrapenning som nu finns vore något slags naturgivet faktum man inte ska ändra i, inte något som följt av ett politiskt beslut med, som alla andra beslut, vissa konsekvenser och viss bakgrund.
Jag tycker det är konstigt att individualistiskt inriktade feminister är så kritiska till tanken på en individualiserad föräldraförsäkring. Ironiskt nog hade Östergren precis innan detta tema kom upp kritiserat svensk feminism för att den inte förmår göra upp med kärleksmyten, och därför bidrar till att kvinnor låses fast i destruktiva parförhållanden. Ironin består i att den föräldraförsäkring vi nu har inte utgår från en syn på föräldrarna som individer med lika stort ansvar för föräldraskapet, utan styrs av ett partänkande, utgår ifrån tanken på föräldraparet som en slags naturlig, odelbar enhet. Alltså borde en individualistiskt orienterad feminist välkomna en reform som istället gör föräldrarna till två individer. En sådan reform skulle gå helt i linje med särbeskattningsreformen 1971, då gifta par upphörde att betraktas som en ekonomisk enhet (där mannen i standardfallet stod för inkomsterna) för att istället bli till två självständiga ekonomiska personer.
Man kan förstås beklaga sig över att ekonomiska faktorer i så hög grad styr föräldraskapet. Men så styr ju ekonomiska faktorer hela våra jävla liv. Att kämpa mot det måste vara något annat än att kämpa mot en potentiellt frigörande politisk reform, där kvinnan och mannen är jämbördiga individer. Hur naivt det än må låta: att kämpa mot de ekonomiska tvång vi lever under måste vara att kämpa mot kapitalismen, och mot det monetära systemets hållhake över alla livsområden. Inte mot försöken att skapa en motvikt mot detta via reformer. De reformer vi har infört må sedan vara bristfälliga -- hur suveränt hade det inte varit om det inte funnits något ekonomiskt tvång för någon av föräldrarna att gå till något arbete utanför hemmet överhuvudtaget under barnets första levnadsår? Jag vet, något sådant kan inte föreslås. Men kan man inte åtminstone sluta slå åt fel håll?

...och så till slut ett filmtips för i afton: Den amerikanske vännen, TV1 kl 23.45. Underbare Dennis Hopper, Samuel "Naked Kiss" Fuller i biroll, västtyska sjuttiotalsmiljöer, fin musik av Jürgen Knieper och härligt foto av Robby Müller.