Jag vill återknyta till min förrförra post som handlade om Rachel Wottons anförande vid en internationell konferens för sexarbetare i Hongkong 2006. Avslutningen på anförandet är nämligen tillämpbart på det som nu händer i Norge, där den socialdemokratiska majoriteten vill införa en likadan sexköpslag som den vi har i Sverige.
Det är betecknande att de i den norska regeringen som sökte förhindra kriminaliseringen är sådana som lyssnat på sexsäljares röster och organisationer, medan svenska "experters" röster verkar ha varit viktigare för den majoritet som ställer sig bakom den (för en blick på norska mediers bild av hur lagen tillkommit, se Isabellas listning av senaste månadens artiklar angånde sexköp, många av dem är norska och speglar den norska debatten). Wottons slutkläm:
En hållning som bygger på kunskap – till skillnad från en reflexmässig tillflykt till myter och ett moralisk utdömande av sexbranschen – är vad som krävs för att de behov av mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet som finns hos sexarbetare över hela världen fullt ut ska kunna erkännas.
/.../
Jag brukar säga att jag aldrig skulle få för mig att utarbeta regler för tandläkare som de ska åtfölja eftersom jag själv inte är någon tandläkare. Jag ber att sexarbetare ska visas samma respekt. Inom branschen finns en uppsjö av praktiskt förvärvad kunskap om de behov som finns och om den problematik branschen har att tampas med; denna kunskap bör respekteras och konsulteras. Sexarbetare är de som frågor angående tillhandahållandet av sexuella tjänster först och främst angår. Kom ihåg: tala inte om oss utan med oss. (Remember: nothing about us, without us.)
Det borde ju vara självklart. Varför är det inte det? Därför att sexarbetares röster, tycks det mig, ständigt dränks ut av andra människors tal om vad som är bäst för "samhället" och för "alla kvinnor". Kan man inte någon gång vända på perspektivet? Alla människors rätt att bli hörda kanske också är vad som är bäst för "samhället", till och med för "alla kvinnor"?
onsdag, maj 02, 2007
vissa blir ju liksom inte tillfrågade
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det är märkligt att en människosyn där vi inte ens betraktas som människor utan bara som en stereotyp och fördomsfull bild från filmer får härska i ett modernt demokratiskt samhälle.
Snacka om att vi är längst ner på samhällets stege...
Och var har humanismen tagit vägen i vårt samhälle?
I nästa vecka kommer jag faktiskt träffa Rachel från Australien. Hon kommer vara på besök i Sverige då och jag gläder mig enormt över att få tillfälle att träffa henne när jag åker till Stockholm då.
Oj, vad häftigt!
Det hade varit kul att se den där teaterföreställningen & lyssna på debatt, men pank som jag alltid är får jag snällt stanna här, räknar med att du berättar om det hela på din blogg. :)
Skicka en kommentar