Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut.
Så skriver Johan Lundberg på Axess-bloggen.
Karlen har missat att det är just brist på ömsesidighet som karakteriserar akterna i berättelserna inom prata-om-det-ramen.
"...en narrativt tillrättalagd berättelse.." No shit Sherlock. Alla självbiografiska berättelser är narrativt tillrättalagda på ett eller annat sätt. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget återge självupplevda händelser på något annat sätt.
Vad anser han är alternativet - om man nu vill skapa större lyhördhet inom sexuella relationer? Tja, antingen hålla käften och stanna hemma från krogen, tydligen. (Ett råd som lär vara särskilt riktat mot kvinnor.) Eller, tydligen, leta upp den gamle "partnern", någon vissa av berättarna har skäl att vara direkt rädd för och andra berättare har anledning att tro inte precis skulle vara dialogvilliga. Ska deras samtal i så fall vara öppna för alla att läsa eller ska de sitta för sig själva undagömda nånstans och bearbeta privat och utan chans att detta bli det folkbildningsprojekt det har viss möjlighet till?
Men syftet är naturligtvis att skapa intryck av att berättelserna helt enkelt är otillförlitliga. I välbekant ordning. (Till övervägande delen men inte enbart) kvinnor berättar om erfarenheter av (till övervägande delen) män som begår allt från engångsvåldtäkter till regelrätt långvarig misshandel, via att ha sex med en sovande (verkar nästan populärt, det där) till bara tjatighet och att komma med patetiska lögner för få tillträde till en kvinnas lägenhet om natten och där vara inställd på att ha sex med nån vars eventuella entusiasm, eller brist på, för det hela man är tämligen likgiltig för.
Konservativa vänner av mansordning brukar tycka den här typen av berättelser är som små irriterade myggbett att försöka klia bort.
Men det var ju det där med den frånvarande ömsesidigheten och behovet av att prata (ett behov som smälter bort i passionens hetta men inte om denna hetta bara är ensidig), Johan Lundberg. Att du inte har det behovet betyder inte att människan bredvid dig inte heller kan ha det.
Några osorterade reflektioner angånde kvällens debatt:
- att det på ett sätt är olyckligt att detta kommit fram p g a Assangeaffären, men samtidigt underbart om "prata-om-det"-grejen kommer visa sig vara det starkaste resultatet av den
- att det är underbart att även män deltar men jag inte kan komma ifrån en smygande misstanke att dessa skänker en legitimitet och ökad tilltro åt "prata-om-det" - till skillnad från om det "bara" vore kvinnor som, det vet ju alla, älskar att göra sig till offer och bedriva egenterapi och vara alltför subjektivt besvärliga, själv- och känslofixerade, skvallriga, och allt det där.
Hen, förresten. Ett bra ord. Men är det egentligen bra att använda i detta sammanhang? Även om män också råkar ut för tjatsex från kvinnors håll, tafsande osv, så är ändå könsmönstret tämligen tydligt och att som vissa gör maskera könstillhörigheten på de konkret involverade skulle också kunna lägga en dimridå över detta mönster.
Själv-skuldbeläggningen från utsattas sida - och då talar jag om hårt utsatta - är för övrigt deprimerande tydlig. Läs till exempel Sofia Mirjamsdotters starka berättelse på Dagens Arena. (Och en vidrig, alltför vanlig typ av, kommentar.)
Kampanjens syfte kan knappast vara, och är inte, att öka skuldbeläggningen.
Uppdat.: det var sent igår när jag skrev och jag har ändrat lite språkligt för att bli tydligare.
Uppdat. 2: Niklas H på samma tema.
I Svenskan sägs det rentav vara revolution på gång! Inte illa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar