Vi är inte änglar utanför nätet

Det s k Flashbacksjälvmordet är svårt att smälta och hantera. Men det är två saker i diskussionen runt det hela som skaver lite extra hos mig.

För det första detdär med att självmord tydligen fortfarande är ett tabuiserat ämne inom "seriös" media. Vem är denna beröringsskräck bra för? Om man är rädd för copycat-fall borde man i konsekvensens namn inte heller rapportera om exempelvis dödsskjutningar i skolmiljö. Eller, för den delen, på arbetsplatser. Tabuet just omkring självmord är knappast något som gagnar självmordsbenägna, och naturligtvis inte heller de som har begått självmord. Såvida man inte anser att detta att ta sitt liv är en skam - en attityd knappast ägnad att hjälpa deprimerade människor som ofta är skuld- och skamtyngda så det räcker, som inte borde behöva känna att eventuella självmordstankar är något som gör dem än mer misslyckade än vad de redan tror sig vara. Vänner och anhöriga till självmördare är inte heller hjälpta av en hyssj-hyssjattityd.

För det andra detta att diskussionen om de hetsande kommentarerna, den elakhet som självmördaren drabbades av och som kan ha bidragit till att han verkligen tog steget, har fokuserat dels på att det handlar om ungdomar, dels på det faktum att elakheten uttrycktes på internet. Såväl elakheten som självmordsbenägenhet i stort behandlas som ett ungdomsproblem. Ja, det är ju också ett sätt för "vuxna" människor att skjuta problematiken ifrån sig. Det är inte bara unga människor som tar livet av sig, inte heller på spektakulära sätt. Det är inte heller bara unga människor som kan vara elaka, empatistörda och fantasilösa i sin attityd mot andra. Hur många har tagit livet av sig på grund av arbetsplatsmobbning, på grund av rigida myndighetsbeslut, på grund av att vården svikit och bemötandet varit okänsligt?
Hurdana är vi utanför nätet egentligen - är det så självklart att alla skulle skynda till hjälp om någon skulle börja iscensätta sitt självmord ute på torget, som det exempelvis hävdades i Studio Ett igår? Jag minns livligt hur skrämd jag blev av en artikel i Situation Stockholm förra sommaren. I en intervju med två stycken "förhandlare" som kallas in när någon hotar att kasta sig nedför en bro eller dylikt berättades det om hur vid ett tillfälle en hel skolklass hetsat en ung kvinna att hoppa till sin död. Ja, jag har inte tidningen kvar och detta blir hörsägen av hörsägen. Men handen på hjärtat - vi vet väl alla hur människor ibland kan bete sig? Jag förnekar inte detta med att anonymiteten och snabbheten på nätet lockar fram elakheten lite extra. Men den extrema dikotomi mellan tillvaron utanför och inne på nätet som nu ibland målas upp håller inte helt för verklighetens test. Och visst, unga människor som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande lika väl som mer erfarna individer, som inte fullt ut hunnit utveckla sina empatiska förmågor, tenderar förmodligen bete sig något mer hänsynslöst. Men vet vi egentligen vilken ålder de hänsynslösa kommentatorerna i fråga har? Och är det inte i vilket fall som helst mer rakt på sak att, hur naivt det än må verka, diskutera människors bristande mänsklighet i stort än att låta det här fallet tjäna som ursäkt för utökad internetövervakning, och/eller drabbas av allmän moralpanik över den sedeslösa ungdomen.

Uppdat.: Saken diskuterades - efter den upptrampade stigen - på Svt Debatt ikväll. Betecknande var att Aaron Israelsson sade sig ha påminnts om en händelse i den "fysiska verkligheten" när han läste självmordstråden på Flashback. Nämligen om hur ett mobbgäng på skolgården kastat sig över en kamrat och inte slutat sparka på honom ens när han sedan länge låg ner på marken.