torsdag, september 17, 2009

Vid mitt overkliga köksbord

Det är en fascinerande verklighetsbeskrivning Göran Hägglund levererar. En där "folk" trakasseras av "kulturvänstern" och den politiska makten, av den enda anledningen att de är vanliga.
Ja, Hägglund kör alltså på i "verklighetens folk"-spåret, nu utvidgat till att omfatta attacker också mot den rödgröna oppositionen (som han kallar den "politiska makten" trots att det är han, inte Sahlin & co, som befinner sig i regeringsställning). Reclaim the streets, "konstnärer", kultursidesskribenter och Yvonne Ruwaida m fl utgör i den hägglundska världen en förtryckande överhet som bara precis inte vill lämna den vanliga människan ifred.
Alltså, säga vad man vill om Reclaim the streets. Jag kan nog hålla med om att i just deras fall, liksom när det gäller en del konstnärer som inkluderar omgivningen i sin konst, kan man verkligen tala om att de inte lämnar folk ifred (fast varför detta icke-ifred-lämnade folk nödvändigtvis skulle vara att betrakta som "vanligt" och absolut inte kunna inkludera ex människor som tillhör "kulturvänstern" är ju s a s lite märkligt tänkt). Men nej, de tillhör verkligen inte "överheten". Konstnärer, kultursidesskribenter, forskare inom humaniora och annat löst normifrågasättande folk kan ha hög kulturell status (men inte i allas ögon), de kan ha en offentlig plattform att verka ifrån och en viss form av (begränsad) makt, men ska man verkligen kalla dem för "överheten"? Och är de verkligen en förtryckande kraft i samhället? Hägglund skulle minst sagt behöva skärpa sina analytiska verktyg.
Men i alla fall. Det är lustigt att Hägglund åberopar sig av köksbordet som den verklighetens arena där det viktiga i tillvaron dryftas:

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Lustigt därför att Gudrun Schyman, denna gamla vänsterdrake i kulturtantdräkt, på sin tid också alltid brukade hänvisa till köksborden som viktiga politiska platser. Även hon brukade ge plånboksfrågorna en särskild plats i köksbordsdiskussionerna; i övrigt var hon mer inne på att försöka lyssna av (nej, inte avlyssna) än att förutsätta sig veta vad de där "vanliga" talar om. Själv sitter jag inte sällan vid mitt köksbord och ondgör mig över just sådana som Göran Hägglund. Men jag antar att jag är exkluderad från "verklighetens" skara och att mitt köksbord därför är att betrakta som overkligt.
Många har säkert inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som Hägglund kommer med. Men många har tagit sig tid och ska man säga något positivt om herr Hägglund får man ge honom det att han tycks locka fram det bästa hos en hel del bloggare: t ex Huvudrubrik, Cold Lazarus, Badlands Hyena, Latexnuckan, Dvärghundspossens dagbok, Maria Jinx Larsson, awickedone's Blog m fl.

7 kommentarer:

stefan hallgren sa...

KD försöker dra igång lite culture war a la USA inför valet, antar jag. Man kan notera att det var radikalvänstern som började med det på 60-talet, men numera har det alltså plockats upp av de radikalkonservativa, som i likhet med de gamla kommunisterna vill skrota det socialliberala samhället med keynesianism, trygghetssystem och allt. Ty alla som inte är bättre förtjänta ska låglönearbeta i sitt anletes svett, och sedan ska de sitta vid köksbordet och undra hur i helvete de ska kunna betala alla sina räkningar. Livet ska inte vara lätt och lindrigt, det ska vara en skärseld, en påminnelse om var man kan hamna om man inte har den rätta TRON.

Charlotte W sa...

Haha, very well put, Stefan. :)

stefan hallgren sa...

Visst har även jag ofta retat mig på kultureliten f.ö., men jag tycker att det är väldigt billigt och genomskinligt på något sätt att försöka dra igång något korståg mot dem när man själv sitter i ansvarig regeringsställning och faktiskt påverkar människors livssituation på riktigt med sina egna ideologiskt motiverade beslut. Det är sånt här icke-demokratiska regimer brukar syssla med, kampanjer mot vissa grupper för att avleda uppmärksamheten och ansvaret från vad de själva sysslar med.

Charlotte W sa...

Jag retar mig på vissa former av kulturelitism, men tycker ofta man talar om "kulturelit" på ett alltför ospecifikt sätt. Det blir liksom en allmänt vag fiendebild som nästan alla kan vredgas mot om du fattar vad jag menar.

stefan hallgren sa...

Yup, det blir en slags hat-schablon som ställs ut som åskledare för det "vanliga" folkets missnöje. "Var inte arga på oss för att vi inte kunde förutsäga att den ekonomiska högkonjunkturen skulle övergå till lågkonjunktur, det har ju aldrig hänt förut, nej var arga på DOM."

För min del förknippar jag begreppet kulturelit huvudsakligen med gamla 68-maoister typ, jag vet inte om det finns så många kvar som inte har gjort avbön. Det skulle väl i så fall vara några som häckar på samma tidning som GH föredrar att skriva i. Den eviga lekstugan för radikaler.

Charlotte W sa...

Aha, 68-maoister. Ja det finns väl en & annan sån på DN.
Själv får jag bara upp Horace Engdahl för mitt inre när jag tänker "kulturelit".

Anonym sa...

Movie: Raajneeti
Year: 2010
Director: Prakash Jha
Cast: Nana Patekar, Ajay Devgan, Ranbir Kapoor, Katrina Kaif & Manoj Bajpai
Music Director: Pritam

[url=http://www.bollywood-latest.com/2010/05/raajneeti-mp3-songs/]RaajNeeti Mp3 Songs[/url]

[url=http://www.bollywood-latest.com/]Bollywood Blog[/url]

[url=http://www.bollywood-latest.com/]Bollywood News[/url]