Ordet antisemitism

Alla vet väl vad Svenska kommittén mot antisemitism jobbar med (eller snarare mot)? Ja just det, mot yttringar av fientlighet gentemot judar som grupp. När vi överhuvudtaget talar om antisemitism så är vi nog för det mesta överens om vad det är vi talar om. Vi talar inte om fientlighet mot alla som tillhör den semitiska språkgruppen - vi talar om fientlighet mot judar. Som grupp. Vi vet att den mest extrema formen av antisemitism - den som företräddes av Hitler och Tredje rikets utrotningspolitik - exklusivt riktade sig mot judar. Förvisso var det inte bara judar som Tredje riket ansträngde sig för att förinta. Deras industriella folkmord omfattade också romer. Men vi vet att det inte är fientlighet mot romer den som talar om antisemitism avser. Fientlighet mot romer kallas antiziganism och omfattar ett föreställningskomplex som skiljer sig från det föreställningskomplex som åtföljer fientligheten mot judar. Detta sistnämnda - som bland annat handlar om att det hatade objektet ses som en girigbuk, som maktfullkomlig, som översexuell, lojal endast mot den egna klanen och dess dolda agenda mm - gäller inte för övriga medlemmar av de folkgrupper som talar det vi kallar semitiska språk; det gäller judar och enbart judar. Att ett försök att ge hatet mot judar en vetenskaplig grund genom uppfinnandet av en "semitisk" ras som skulle stå i ett slags antitetiskt förhållande till den "ariska" nu givit oss beteckningen "antisemitism" för fientlighet mot judar, ja det är väl att beklaga men det förändrar inte det faktum att det är, återigen, just fientlighet mot judar som grupp som avses med ordet.
Ändå finns det en utbredd ryggmärgsreaktion som gör att när det talas om antisemitism inom arabvärlden så kommer påståendet "Araber kan väl inte vara antisemiter - de är ju själva semiter!" som ett brev på posten. Varför? Ibland kan det handla om den gamla vanliga oviljan att diskutera antisemitism - genom att istället fokusera på semantik eller genom att göra en annan grupp än den som avses till den förfördelade parten undgås i själva verket ämnet. Vad anledningen än är så gör reaktionen att diskussionen fastnar vid semantik.
Alltså: om någon säger "Antisemitismen ökar i Frankrike" så reagerar vi inte med att föreställa oss en ökande fientlighet som riktar sig mot araber, judar och etiopier. Detta är inte vad som avses, och vi vet vad som avses. Men om någon säger "Antisemitismen ökar inom arabvärlden", ja då reagerar alltså vissa av oss med förnekelse. Och ordet används plötsligt på ett helt annat sätt. Det är högst egendomligt.
Låt mig avsluta med att citera ur Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida:

Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper (semitiska språk) och rasliga och etniska klassificeringar. Den dåtida rasforskningen hade utifrån språkvetenskapens klassificeringar lanserat idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått biologiskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt nedbrytande verksamhet och konspiratoriska planer på herrvälde över den föregivna ”ariska rasen”.

Ordet antisemitism vann snabbt acceptans i breda kretsar, även bland dem som motsatte sig den antijudiska propagandan. Det används fortfarande i dag, både inom forskning och i dagligt tal, som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder ordet antisemitism är det dock viktigt att vara medveten om att det är missledande: antisemitism är en nonsensterm i den meningen att det inte finns och aldrig har funnits någon ”semitism” i förhållande till vilken man kan vara ”anti”. Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar. Det har inte och har aldrig haft med fientlighet mot individer och grupper som talar semitiska språk att göra. Således är det även fullt möjligt för individer som talar semitiska språk att hysa antisemitiska uppfattningar.

(Detta skrivet med anledning av denna bloggpost och diskussionen i kommentarsfältet till den.)

Mycket kan man skylla på FRA....

men hör Sverigedemokraternas opinionsframgångar dit? Det tror en SKOP-analytiker som uttalar sig i DN: - Det är mer borgerlig svaghet än oppositionens styrka som återspeglas i väljarbarometern. FRA-frågan och turerna kring riksdagens om- röstningar har minskat tilltron till de etablerade partierna, vilket i sin tur skapar utrymme för Sverigedemokraternas framgång.
Mja, jag tvivlar. SD var på g redan före FRA-debatten och det är ju inte precis som om de har utmärkt sig i den, tvärtom.
Däremot tror jag en ökande allmän otrygghetskänsla, som regeringen gör sitt bästa för att underblåsa med t ex de nya sjukskrivningsreglerna, hjälper till. Och SD mobiliserar enormt ute på nätet, samtidigt som etablerade medier blivit allt mer likriktade och gör lite för att återfå befolkningens förtroende. Vi har en offentlighet som präglas av hänsynslöshet, ytlighet och snabba slogans, vilket skapar ett klimat som passar SD perfekt även om de (fortfarande) inte är de etablerade mediernas mest välkomna gäster.

Skyller på FRA gör också ett gäng högerstudenter på Svenskans Brännpunkt. De reagerar mot den bild av en vänsterinriktad studentgeneration som gavs av företrädare för de rödgröna studentförbunden i söndags. Nä, det är inget fel på studenterna, menar dagens skribenter. "90-talisterna som nu är på väg in i den högre utbildningen ser världen som full av möjligheter och vill ta del av ­dessa både i privat- och yrkesliv. Fler vill starta företag och den egna karriären är viktig. Det är inte oss unga det är fel på, det är politikerna och deras val som är problemet." Och återigen tas FRA upp som ett exempel på hur snett regeringen ("40-talisterna", kallas de här) hamnar i förhållande till Ungdomen. Det är ju en oerhört intressant bild av den friska och i grunden högerinriktade ungdomen som ges i artikeln. Man tänker sig att de tänker sig i grunden vänsterinriktade personer som ett gäng håglösa melankoliker utan intresse för den egna karriären - riktigt sjuka typer alltså. Jag kan inte låta bli att tänka på ryska filmbolaget Mosfilm och deras gamla sovjetlogo - ett friskt och kraftfullt övermänniskopar i arbetarochbonde-attire som höjer hammare och skära mot skyn. Jag tycker att högerungdomens självbild påminner om den. Fast det är förstås inte hammare och skära som lyfts mot skyn. Hellre sedlar kanske, eller speglar. Och det är inte arbetarochbondemundering som gäller utan kritstrecksrandigt. (Dessutom får vi förstås döpa om hela företaget till Måsfilm.) Men det var inte detta jag ville ta upp egentligen, utan hur FRA görs till en slags generalfråga som ska kunna lösa och förklara det mesta i vårt politiska liv just nu. Och som överskuggar allt annat. På ett sätt är det bra - FRA är en viktig fråga av grundläggande demokratisk vikt. Men det är lätt att den får oss att glömma allt det andra det finns anledning att lasta regeringen för - sådant som skiljer höger från vänster och som förmodligen spelar minst lika stor eller större roll för den gängse studentens, eller medborgarens, allmänna politiska världsbild.

Men nu blir det semester! I en vecka sisådär. Eller två. Kanske t o m 3. Läs under tiden: Antigayretorik, Blogge (försök bortse från den uppskruvade retoriken om du är vänsterläsare, koncentrera dig på grundargumentationen), Catti, Opassande.
Och deltag i de mindre seriösa enkätundersökningarna t h!

2 x 2

Jag kör maximalt twinglyhoreri idag. För det finns både två stycken Brännpunktsartiklar i SvD & två stycken kulturartiklar i DN som jag bara måste kommentera. Vi börjar med Brännpunkt och oppositionens gemensamma utspel inom mediepolitiken.
Det är de kulturpolitiska talesmännen (som av en händelse (nej, inte alls - kultur är ju nåt för käringar) är alla tre kvinnor) för de tre rödgröna som författat en gemensam debattartikel. Jag saxar in favoritdelar av deras budskap:

•Förhindra inte att public service­bolagen får stabila och långsiktiga ekonomiska förutsättningar att vara just de breda och folkliga massmedier som tittarna och lyssnarna vill ha. Det innebär att uppräkningen av avgiften måste kunna vara högre än de två procent som kulturministern nu låst sig vid – om kostnadsökningar och skenande inflation motiverar det. Annars stryper staten i smyg public service.
Att säkerställa en bred och folklig public service innebär också att SVT måste få möjligheter att köpa in stora idrotts- och kulturevenemang.
Regeringen bör därför säga absolut nej till utredarens förslag att halvera SVT:s möjligheter att sända sponsrade program såsom OS eller VM. Annars kapar regeringen bakvägen SVT:s möjligheter att kombinera det nyhetsförmedlande och grans­kande med det breda och folk­liga.
/---/
•Behåll det presstöd som möjliggör en mångfald inom tidningsvärlden. Visserligen ogillar vi ofta vad som skrivs i borgerliga ledarkommentarer i till exempel Stockholms näst största morgontidning.
Men vi är beredda att kämpa hårt för att det ska finnas mer än en röst också bland storstadstidningarna. Den borgerliga regeringen är här allt för EU-­foglig istället för att stå upp för värnandet av en mångfald också bland storstadstidningarna i Sverige.
•Riv upp FRA-lagen. Grundproblemet utifrån ett mediepolitiskt perspektiv är här att skydda journalisternas källor, något som är själva grunden i den rätt till information som är demokratins förutsättning.
Vad gör FRA om man i jakten på terrorister även fångar upp material som till exempel handlar om jakten på terrorister från forskare, journalister eller politiker?
Det är ingen självklarhet att de värden vi bygger vårt öppna samhälle på är immuna mot nötning eller undergrävande. Friheten på medieområdet är en demokratisk kärnfråga som ständigt måste hållas levande och aldrig får tas för given.

Mittpunkten av de tre jag valt ut är förstås tacksam att kommentera. Nog är det höjden av avslöjande ironi att just Svenska Dagbladet är bidragsberoende. Inte så att Svenskan alltid är en bidragsfientlig tidning - Carl Otto Werkelid på kultursidan är en ofta klok och balanserad försvarare av immateriella värdens rätt till materiellt understöd - men vi vet ju alla hur det kan låta ibland på dess ledarsida och hos krönikör Skytte. Nå, det är väl som med Linda Skugge: man kan håna och sparka mot andras bidrag hur mycket som helst, men när det kommer till kritan så både söker och nyttjar man dylika för glatta livet. Själv är ju viktigast. Tycker vissa.
I anslutning till detta blir det logiskt att länka till Slavenka Draculics artikel i DN, ett eftermäle till den oberoende kroatiska tidningen Feral Tribune, som överlevt flera repressiva regimer för att nu till följd av bristande ekonomi ha lagts ner. Draculic anger två skäl för dess slutliga död:

Det första är ekonomiskt. Någon smart person i regeringen fann till sist det effektivaste - och mest diskreta - sättet att göra slut på odjuret. Inte ens en tidning som sålts i 20.000 exemplar i veckan och fått fler internationella utmärkelser än landets övriga press sammantagen kan överleva utan annonser. Och FT fick inga! Statsägda företag förstod bättre än att annonsera i FT, och de privata, som naturligtvis ville stå på god fot med den politiska toppen, fick allt annat än finstämda signaler om att även de borde undvika det.
Det andra skälet till att FT dog är vi, dess läsare, och det civila samhället över lag. Det har att göra med bristen på ansvar för det gemensamma samhällsintresset. Under den vilda kapitalism och barbariska diktatur som utgör den så kallade fria marknaden har tanken att vi behöver FT för att den försvarar våra gemensamma, inte enskilda politikers privata intressen inte hållits levande nog. Vi är alla ansvariga, FT dog av försumlighet i våra armar.

Jag är glad att de tre oppositionspartierna slår vakt om det gemensamma samhällsintresset. Jag bara hoppas att det finns tillräckligt med väljare som också gör det, i dessa högerlibertarianismens dagar.

För det tredje har generalsekreteraren för Majblommans Riksförbund skrivit ett senkommet svar på Mats Odell idiotiska förslag om att motverka fattigdom genom att lära svenska folket finanskunskap. Egentligen har redan satiriska Badlands Hyena levererat det bästa svaret. Men Lena Holm, som majblommegeneralen heter, är också klok när hon skriver:

Finansminister Mats Odell skriver i Svenska Dagbladet 24/6 att ”många hushåll har svårt att få pengarna att räcka till. Ekonomiska bekymmer beror dock inte alltid på dåliga inkomster. Tvärtom. Det handlar om att köpa saker på kredit istället för att spara, att inte planera för oförutsedda utgifter och att inte i tillräcklig utsträckning ha kontroll över vad pengarna går till.”
Han vill därför satsa på privatekonomisk folkbildning.
Jag tycker att detta ger en bild av en aningslöshet som borde vara främmande för en regering år 2008.
/---/
Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig.
Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.

Ja, det är dyrt att vara fattig. Och tråkigt. Framför allt tråkigt, tycker jag. Att aldrig kunna resa någonstans. Aldrig kunna bjuda sina vänner på något annat än nödtorftighet. Aldrig kunna förgylla sina höstkvällar med en förkovrande kvällskurs. Sällan kunna gå på bio och framför allt aldrig kunna spontanköpa något vackert. De där SMS-lånen är förödande, det är sant, och visst är det bra att varna mot dem. Men det gäller kanske att förstå varför man tar till dem överhuvudtaget. Handlar det alltid mest om ungdomligt oförstånd eller allmän dumhet? Nej, jag har aldrig tagit till dem för egen del. Men nog har jag känt att det har legat nära, ibland. Och hade jag haft ett barn som jag aldrig kunnat göra glad med någon speciell leksak så hade jag kanske till slut gått i fällan.

För det fjärde vill jag hurra lite för Ulrika Kärnborgs intervjuserie "Tankar som kan förändra världen". Kärnborg tillhör vanligtvis inte mina favoritskribenter precis. Tycker hon ofta är slarvig och inte precis omdömesgill. Men här gör hon nåt briljant, genom en så enkel sak som att rent konkret lyfta fram tre inflytelserika kvinnliga tänkare (idag har turen kommit till Martha Nussbaum) utan att ens kommentera deras kön. Istället för att bara klaga på att viktigt tänkande oftast förknippas med män så visar Kärnborg rent praktiskt att så inte behöver vara fallet. Hon går in och anlägger fröet till en mottradition. Själv fastnar jag ofta i klagandet. Men det är klart, det är ju möjligt, ja rent av troligt, att klagandet hjälper till att inspirera den här typen av action.

På tiden

Sydsvenskans filmkritiker Jan Aghed har läst franska filmtidskriften Positif. Den innehåller en återgivning av den entusiastiska recension som Michelangelo Antonioni skrev av den tyska antisemitiska propagandafilmen Jud Süss år 1940. Tidskriften tar även upp den sedermera neorealistiska ikoniserade regissören Roberto Rosselinis medlöperi med den italienska fascismen.
Aghed beskriver upptäckten av Antonionis underskrift under hyllningsskriften till Jud Süss som "chockerande". Men saken har ju varit känd länge. Jag har skrivit om den här och här. Visste Aghed verkligen inte om detta sedan tidigare? Hur det än må vara med den saken är det på tiden att en inflytelserik filmtidskrift och en svensk kultursida tar sig an historien, om än som i Sydsvenskans fall tämligen kortfattat.

Ps. För övrigt var Antonioni en av manusförfattarna bakom Una pilota ritorna, en av de tre propagandafilmer i fascismens tjänst som Rosselini spelade in och som Aghed tar upp.

"Bidragsberoendet"

Ett inslag i Rapport igårafton förtäljde om en rapport sammanställd av Swedbank. Det handlade om det ökade bidragsberoendet i Sverige - och storsatsningar mot detta bidragsberoende utlovades från både höger och vänster. Swedbanks representant talade i inslaget visserligen om fattigdom och utsatthet, men fokus i reportaget låg alltså på hur många som får bidrag och fenomenet gick under rubrikbeteckningen bidragsberoende.
Vad är det då för fel att använda det ordet? Är man fattig, klarar man inte att betala hyra och mat så blir man ju beroende av ekonomiska bidrag. Förvisso, men när problemet beskrivs med den övergripande termen bidragsberoende istället för fattigdom så framkallar man på en gång en bild av personer som utgör en belastning för samhället och en bild av ett slags individuell problematik. "Bidragsberoende", det låter som en försvagande sjukdom i klass med narkomani och alkoholism. "Åh, ge mig mitt bidrag goe herrn, jag klarar mig inte utan det!" säger den darrande farbrorn med mössan i hand till den rödbrusige alliansväljaren som anser att problemet lättast åtgärdas med rehab i form av indragna pengar. Så botas den veke, så kan han börja fungera som en initiativtagande achiever (människans naturtillstånd, enligt den kärva men inte sällan själv sedan barnsben rätt välbärgade alliansväljaren).
Det är som med ordet utanförskap. Helt utan att man märkt hur det egentligen gick till så lever man i ett språk som bottnar i en problemformulering som bottnar i en världsbild som bottnar i ett ställningstagande för den som har snarare än den som icke har.

Uppdatering: Dagens Arena skriver också om rapporten, fast på ett helt annat sätt.

Tyska indianer

En mycket läsvärd artikel i Aftonbladet om Hollywoodindianer uppmärksammar nätsidan Fake Indians (vilken för övrigt leder vidare till några bildgallerier på faktiska indianer man kan se på film (i allmänhet i biroller)). Jag kommer att tänka på den serbiske hedersindianen Gojko Mitić, en annan Fake Indian fast förknippad med DEFA (så hette den östtyska filmindustrin) istället för Hollywood. Här är han i inledningen till Chingachgook, die grosse Schlange från 1967 (Mitić är den tjusige manlige kontrahenten i klippets romantiska scen):



När man talar om att de s. k. Indianerfilme, västernhistorier med indianer som huvudpersoner och offer för en imperialistisk vit nybyggarkultur, var en populär genre i DDR (en liten exkurs i ämnet finns här för tyskläsande) så skrattar folk på sig av löje. Tysktalande indianer som rider runt i Harzgebirge, på Kuba eller i någon sovjetisk trakt, det är ju nästan för bra för att vara sant! Och visst, jag skrattar också. Men tänk om den (öst)tyska varianten inte är mycket overkligare än den hollywoodska?
Det blir lite extra skruvat (eller blir det det egentligen?) med den östtyska approprationen av västerngenren för egna politiska syften. Men den tyska fascinationen för indianer är av djupgående art, och inskränker sig inte alls till det östra Tyskland. Äventyrsförfattaren Karl May bär stor skuld i det hela. Hans fiktiva alter ego Old Shatterhand samt den fiktiva Apachehövdingen Winnetou har blivit arketyper i det kollektiva tyska medvetandet. När DEFA inledde sin Indianerfilmtrend på sextiotalet gjordes det som ett svar på de populära västtyska Karl May-filmatiseringarna. Men indianer var i viss mån närvarande också under sjuttio- och åttiotalets s. k. "nya tyska film". En klar fascination för indianer ser man inte minst hos Werner Herzog. Och maverickfilmaren Herbert Achternbusch föreställde ofta själv indian i sina improvisatoriska lågbudgetfilmer. Som i Der Komantsche (1980) t ex, där han spelar en bayersk comancheindian i koma, vars drömmar spelas in och visas på TV.
Indianer har kunnat fylla en mängd funktioner i tyskt själsliv. Folkmorden på indianer lyfts gärna fram i skuldavlastande syfte; de utgör det ultimata beviset på att "de andra har minsann också gjort fel". Och "de andra", det är rentav de där denazificerande andravärldskrigssegrarna det. För östtyskar lämpar sig indianer väl för identifikation i flera avseenden: under DDR:s livstid tedde de sig lika sårbara i förhållande till den Vite Mannens värld som den reellt existerande socialismen i förhållande till den expanderande kapitalismen. Västtyskar, som i den östtyska retoriken sågs som bärare av både det nazistiska arvet, den gamla kolonialismen och den amerikanska neoimperialismen, kunde fylla rollen av giriga vitingar som "go east" istället för west. Men den romantiske indianen, den ädle vilden, kunde ändå samtidigt fungera som symbolisk bärare av protestkulturer i både väst och öst. Långt före det att vi i Sverige fått våra asfaltindianer, som riktat sina pilar mot stadsjeepar, hade Förbundsrepubliken sina Stadtindianer. Om de inte alltid var så sympatiska var den ansats till alternativkultur som fanns i DDR desto mer behjärtansvärd. Att just Gojko Mitić, i en av sina få filmroller efter murens fall, spelade oppositionell i filmatiseringen av populära romanen/pjäsen Helden wie wir (1999), ter sig fullständigt logiskt. Liksom att det är Mitić i rollen av indianhjälte som huvudpersonen i en annan återföreningskomedi, Sonnenallee (också 1999), ser framför sig under ett på hemgjord väg framkallat drogrus. I Sonnenallee ser vi västliga turister åka runt i bussar och nedlåtande begapa de stackars inmurade östborna som vore de exotiska indianer i ett reservat. Och efter murens fall ter sig parallellen mellan Ossin och de nordamerikanska indianstammarna än mer hållbar. Som det står i en uppsats om Sonnenallee jag hittade på nätet: "the lot of the native Indian underdog can now be compared to the lot of the Ossis who have also, since unification, been struggling to defend their sense of dignity and cultural identity against the superior power of the Wessi colonizers. And like the Indians living in reservations today, selling souvenirs of their extinct culture to whites, there is a growing demand for memorabilia of the extinct East German state, manifest in GDR theme parks and consumer goods – not just by nostalgic East Germans but also by West German entrepreneurs and consumers."
Så vad har då hänt med Gojko Mitić idag? Ja, han var under lång tid förvisad till just en slags theme park - han spelade en ledande roll vid "Karl May-festspelen" som ägt rum varje år sedan 1952 i orten Bad Segeber. Men det tröttnade Mitić på sommaren 2006. Den sista uppgiften i tyska wikipedia anger att han övergått till att spela Chief Bromden i en scenuppsättning av Gökboet på stadsteatern i östtyska staden Schwerin.

Ännu några schatteringar

För några veckor sedan skrev Madeleine Leijonhufvud årets konstigaste Kommentar i Svenska Dagbladet. I glädjeyra över att Danmark då tyckts berett att anta vår sexköpslag (något som i själva verket uteslutits redan tre dagar före det att Leijonhufvuds artikel gått i tryck - p g a det i övrigt vidriga partiet Dansk Folkepartis motstånd) slår artikelförfattaren nästan knut på sig själv för att få Sverige att framstå som ett sexualpolitiskt paradis:

Här i Sverige finns också röster, bland annat i bloggvärlden, om att ”sexarbete” ska ses som ett näringsfång värt respekt. Men vad vi framför allt har lyckats med här i Sverige – och det måste vara unikt, historiskt och geografiskt – är att flytta fokus i könshandeln till kunderna. Den (i regel) manlige könsköparen har fått ett ansikte.
Därmed undgår kvinnor som hamnar i prostitution här i landet mycket av det fördömande som annars alltid följt, både från andra kvinnor och från män. Vi odlar inte längre myten om madonnor och horor. ­Ordet hora (”luder” på danska) är på god väg att mista sin betydelse och används nog snart inte ens som skällsord ungar emellan.

Man undrar vilken verklighet hon ser framför sig egentligen. Har den manlige könsköparen fått ett ansikte? Jag för min del ser en skuggfigur snarare än en människa av kött och blod. Odlar vi inte längre myten om madonnor och horor? Är ordet "hora" på god väg att mista sin betydelse? Det vore, som Johan Lundberg skriver på Axessbloggen, intressant att få ta del av de fakta som hon baserar sina påståenden på.

Helt annorlunda låter den debattartikel av Anna Hulusjö och Jonna Abelsson som återfinns i dagens Göteborgspost. De båda författarna är socialsekreterare på prostitutionsgruppen, & författare till den nyligen utförda studien I sexualitetens gränstrakter - en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster (Isabella har f ö kommenterat studien här). Deras ärende är att utifrån den komplexa verklighet de funnit att ungdomars sexhandlande utgör försöka göra också vårt sätt att se på sexhandel något mer komplex.

Synliggör könshandeln som inte passar mallen

uppmanar de oss. Det är nämligen så att

Polariserade föreställningar om sexualitet, kön och prostitution kan många gånger hindra oss från att se hela den komplexa bilden av ungdomar som säljer sex. Vi ser det som vi är förprogrammerade att se: mannen som förövare eller köpare och kvinnan som offer eller säljare.

Samtidigt är Hulusjö/Abelsson noga med att distansera sig från den lika förenklade bild som i allt väsentligt ter sig som ett negativ till ovanstående. De skriver:

Få debatter är så svartvita som prostitutionsdebatten. Är "horor" lyckliga eller är de olyckliga? Är sexsäljare i själva verket driftiga affärskvinnor/affärsmän eller är de offer för sexualbrott och återupprepningstvång?
Kanske beror bristen på nyanser på att prostitution, i mångt och mycket, fortfarande är ett skuggfenomen omgärdat av starka mytbildningar?
/---/
Prostitutionsdebatten präglas av binära oppositioner, språkliga motsatspar, så som frivillighet/tvång, köpare/säljare, förövare/offer och man/kvinna.

Längre upp i artikeln har de markerat sin egen position genom att skriva:

Nordiska enkätstudier av ungdomar som säljer sexuella tjänster visar entydigt att gruppen killar som uppger att de har tagit emot ersättning för sexuella tjänster är större än gruppen tjejer. Dessa forskningsresultat används då och då av ivriga debattörer och prostitutionslobbyister i försök att underminera eller dementera teorier kring och syn på prostitution som ett strukturellt problem och ett utslag av en rådande könsmaktsordning. Dessa personer menar att eftersom det är fler killar än tjejer som uppger att de säljer sex så kan prostitution följaktligen inte ses som ett könsmaktsfenomen.

Man förstår att de inte köper detta försök att kasta bort könsmaktsbegreppet; så följer också ett resonemang om tillförligheten i dessa siffror som för in möjligheten att tjejer kanske oftare tiger om utförda sexuella tjänster på grund av - själva horstigmat. Alltså som ett resultat av könsmaktsordningen. Att kvinnor/tjejer som utför sexuella tjänster tolkas på ett annat sätt än män/killar som gör detsamma är i själva verket ett av de sätt som denna ordning manifesterar sig på.

Samma handling: sexuell tjänst mot ersättning, tolkas på vitt olika sätt beroende på vilket kön den som utförde handlingen har. Tal om killars sexsäljande färgas av en syn på mäns sexualitet som aktiv, potent och kontrollerande. Medan tal om tjejers sexsäljande färgas av en syn på kvinnors sexualitet som passiv, underordnad och kontrollerad.
/---/
Samtal om och dekonstruktion av dessa stereotypa föreställningar skulle kunna leda till möjligheten att se att destruktivitet, äventyrlighet, utsatthet och identitetssökande kan existera i olika kombinationer som förklaringsmodell för både killars och tjejers sexsäljande.
Så hur hänger då könsmakt och prostitution ihop? Teorier kring könsmaktsordning ger inte en heltäckande förklaring till varför prostitution existerar, men är ovärderliga för att förstå hur vi förstår och hanterar prostitutionsfenomenet och dess olika uttryck.

Helt klart tillför dessa båda kvinnor ytterligare några schatteringar i en mer nyanserad bild av prostitution. Samtidigt kan man som Isabella notera att även de använder begreppet offer/förövare i sin beskrivning av hur rollerna inom sexhandeln kan skifta (Isabella hänför sig till en radiointervju, men samma språkbruk används i dagens artikel). Den enda förändring de åstadkommer här är alltså justeringen att rollerna "offer" resp. "förövare" kan spelas av en och samma person vid olika tillfällen ("Den som en gång var offer, hjälplös, försvarslös och utelämnad, kan den också vara förövare, den som kontrollerar, styr och agerar? Hur förstår man de ungdomar som i vår enkät uppger att de både givit och tagit emot ersättning för sexuella tjänster?"). Jag hade också önskat att de varit mer specifika i sin beskrivning av den onyanserade så kallade "prostitionslobbyn" - det är nämligen lätt gjort att man i sin iver att vara nyanserad själv ägnar sig åt att måla upp skuggbilder som man sedan positionerar sig gentemot.

What's the big idea?

Samtliga som försvarat FRA-lagen i media har hävdat att den är missförstådd. Så gör även herr Reinfeldt idag. Man undrar när den Stora Förklaringen ska komma, den som skingrar dimmorna. För inte kan det väl vara detta: "försvarsunderrättelsetjänst riktar sig inte mot enskilda individer, utan mot utrikes företeelser av mer diffus art inom ramen för vår säkerhetspolitik." Jag fattar inte riktigt hur dessa diffusa företeelser kan iakttas och förmedlas utan att några individer är involverade. Finns det en slags spöktrafik ute i kabelnätet som saknar både avsändare och mottagare? Onekligen fantasieggande.

Via Opassande ser jag att det finns dels en namninsamling som heter Brev som brev och som handlar om bevarande av brevhemligheten, dels en rent fysisk namninsamling mot FRA-lagen där man enkelt kan skriva ut formulär, samla in namnunderskrifter & sedan skicka in. En fantastisk grej är också att det rentav finns ett FRApedia. Och en av de saker FRApedia berättar om är dagens demonstration här i Malmö. Timbuktu är konferencier! Samling 17.00 på Gustav, utanför Burger King!

Uppdatering: Läs också Claes Krantz, Badlands Hyena.

Är våldtäkt ett långsamt verkande mord?

Å ena sidan, å andra sidan. Min kluvenhet är stark när jag läser Slavenka Drakulics artikel om våldtäkt som krigsförbrytelse. Eller, som rubriken lyder, "(v)åldtäkt som folkmord". För våldtäkt är, avslutar Drakulic sin text med att hävda, "ett slags långsamt verkande mord". Och systematiska massvåldtäkter blir ju då ett slags långsamt verkande folkmord.
Drakulic skriver att "(u)nge­fär 30 000 offer för sexuellt våld i Bosnien har faktiskt inte fått erkänd status som krigsoffer", och jag delar hennes indignation. Jag påminns om de bittra orden i den anonymt författade EN KVINNA I BERLIN. EN SANN BERÄTTELSE. Dagboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945:

Jag tänker nu ofta på vilket väsen jag brukade göra kring genomresande soldater på permission, hur jag skämde bort dem och med vilken respekt jag bemötte dem. Ändå kom de till en del från Paris eller Oslo, städer som låg betydligt längre ifrån fronten än det ständigt bombarderade Berlin. Eller de kom rentav från den djupaste fred, från Prag eller Luxemburg. Till och med om de kom från fronten verkade de fram till 1943 så propra och välnärda som knappast någon är idag. Och de berättade gärna historier där de själva framstod i god dager. Vi däremot kommer vackert att få hålla mun, kommer att få låtsas som om vi, just vi, hade sluppit undan. Annars kommer ingen man att vilja ta i oss längre. (s. 138)

I föreställningen om massvåldtäkter som folkmord ryms också den ibland medvetet uttänkta kalkylen att fiendens kvinnor (för det är ju så, att fienden är en man medan kvinnan är mannens territorium) minsann ska föda fiendens barn; intet, inte sådden på åkrarna och inte livsfröna i kvinnornas magar, ska längre höra fienden till. Och en ultrarasistisk regim som den nationalsocialistiska var naturligtvis väldigt medvetet om detta hot mot "folkstammen". Ett av den döende NSDAP-förvaltningens sista dekret gick ut på att alla kvinnor som blivit gravida efter att ha våldtagits av en rysk soldat automatiskt och direkt skulle få göra abort - ett dekret som dock mer eller mindre drunknade i den allmänna villervalla som rådde under krigets slutskede.

Drakulic går inte fullt ut in i den här föreställningsvärlden. Men hon gör det till viss del, då hon skriver:

sexuellt våld är ett extremt effektivt vapen under etnisk rensning. Det skambelägger inte bara de våldtagna kvinnorna, utan förödmjukar också deras män som varit oförmögna att skydda dem. Därför våldtogs kvinnor ofta medvetet mitt framför ögonen på sina män. Sexuellt våld kan förstöra ett helt samhälle, eftersom stigmat stannar kvar - inte glömt, inte förlåtet.

Och så här lyder slutklämmen:

Förra veckan antog FN:s säkerhetsråd en resolution som slår fast att våldtäkt kan vara ett krigsbrott och ett inslag i folkmord. /----/ (D)et är en historisk resolution eftersom sexuellt våld slutligen erkänns som ett krigsbrott och därför kan bestraffas. Ingen man kan längre försvara sig med påståendet att han skulle ha kunnat döda en kvinna som han "bara" våldtagit, eftersom våldtäkt är ett slags långsamt verkande mord.

Alltså, jag har inte läst denna resolution och jag vänder mig inte emot att systematiska våldtäkter liksom andra grova systematiska övergrepp behandlas som krigsbrott, som brott mot mänskligheten. Men jag undrar över den syn på våldtäkt som förmedlas i Drakulics text - en syn som på ett plan reproducerar förövarens.
En syn som säger att våldtäkt alstrar ett stigma som aldrig kan suddas ut. Att en våldtagen kvinna är i grunden förstörd - och att hon inte ens är det primära föremålet för attacken, utan hennes man; hennes folk.
Jag har aldrig blivit våldtagen och det vore mig fjärran att tala om för våldtagna kvinnor vad de ska känna. Det kanske är så att många våldtagna kvinnor verkligen upplever att de utsatts för "ett långsamt verkande mord" - och vem är jag i så fall att säga att de har fel? Ändå vill jag opponera mot att denna syn förmedlas den våldtagna kvinnan av hennes omgivning. Mot att man säger henne att hon är förstörd i grunden och att hon nu är bärare av ett outplånligt stigma.
Enkelt uttryckt: det verkar vara ett lite destruktivt sätt att bemöta någon som utsatts för ett övergrepp. Och jag tror inte heller att samhället i stort mår bra av att våldtäkter som företeelse vidhängs en så stor ballast av negativ mystik. Vare sig den förmedlas i en rättssal, en tidningsartikel eller av omgivningens outtalade attityder.