Tyska indianer

En mycket läsvärd artikel i Aftonbladet om Hollywoodindianer uppmärksammar nätsidan Fake Indians (vilken för övrigt leder vidare till några bildgallerier på faktiska indianer man kan se på film (i allmänhet i biroller)). Jag kommer att tänka på den serbiske hedersindianen Gojko Mitić, en annan Fake Indian fast förknippad med DEFA (så hette den östtyska filmindustrin) istället för Hollywood. Här är han i inledningen till Chingachgook, die grosse Schlange från 1967 (Mitić är den tjusige manlige kontrahenten i klippets romantiska scen):



När man talar om att de s. k. Indianerfilme, västernhistorier med indianer som huvudpersoner och offer för en imperialistisk vit nybyggarkultur, var en populär genre i DDR (en liten exkurs i ämnet finns här för tyskläsande) så skrattar folk på sig av löje. Tysktalande indianer som rider runt i Harzgebirge, på Kuba eller i någon sovjetisk trakt, det är ju nästan för bra för att vara sant! Och visst, jag skrattar också. Men tänk om den (öst)tyska varianten inte är mycket overkligare än den hollywoodska?
Det blir lite extra skruvat (eller blir det det egentligen?) med den östtyska approprationen av västerngenren för egna politiska syften. Men den tyska fascinationen för indianer är av djupgående art, och inskränker sig inte alls till det östra Tyskland. Äventyrsförfattaren Karl May bär stor skuld i det hela. Hans fiktiva alter ego Old Shatterhand samt den fiktiva Apachehövdingen Winnetou har blivit arketyper i det kollektiva tyska medvetandet. När DEFA inledde sin Indianerfilmtrend på sextiotalet gjordes det som ett svar på de populära västtyska Karl May-filmatiseringarna. Men indianer var i viss mån närvarande också under sjuttio- och åttiotalets s. k. "nya tyska film". En klar fascination för indianer ser man inte minst hos Werner Herzog. Och maverickfilmaren Herbert Achternbusch föreställde ofta själv indian i sina improvisatoriska lågbudgetfilmer. Som i Der Komantsche (1980) t ex, där han spelar en bayersk comancheindian i koma, vars drömmar spelas in och visas på TV.
Indianer har kunnat fylla en mängd funktioner i tyskt själsliv. Folkmorden på indianer lyfts gärna fram i skuldavlastande syfte; de utgör det ultimata beviset på att "de andra har minsann också gjort fel". Och "de andra", det är rentav de där denazificerande andravärldskrigssegrarna det. För östtyskar lämpar sig indianer väl för identifikation i flera avseenden: under DDR:s livstid tedde de sig lika sårbara i förhållande till den Vite Mannens värld som den reellt existerande socialismen i förhållande till den expanderande kapitalismen. Västtyskar, som i den östtyska retoriken sågs som bärare av både det nazistiska arvet, den gamla kolonialismen och den amerikanska neoimperialismen, kunde fylla rollen av giriga vitingar som "go east" istället för west. Men den romantiske indianen, den ädle vilden, kunde ändå samtidigt fungera som symbolisk bärare av protestkulturer i både väst och öst. Långt före det att vi i Sverige fått våra asfaltindianer, som riktat sina pilar mot stadsjeepar, hade Förbundsrepubliken sina Stadtindianer. Om de inte alltid var så sympatiska var den ansats till alternativkultur som fanns i DDR desto mer behjärtansvärd. Att just Gojko Mitić, i en av sina få filmroller efter murens fall, spelade oppositionell i filmatiseringen av populära romanen/pjäsen Helden wie wir (1999), ter sig fullständigt logiskt. Liksom att det är Mitić i rollen av indianhjälte som huvudpersonen i en annan återföreningskomedi, Sonnenallee (också 1999), ser framför sig under ett på hemgjord väg framkallat drogrus. I Sonnenallee ser vi västliga turister åka runt i bussar och nedlåtande begapa de stackars inmurade östborna som vore de exotiska indianer i ett reservat. Och efter murens fall ter sig parallellen mellan Ossin och de nordamerikanska indianstammarna än mer hållbar. Som det står i en uppsats om Sonnenallee jag hittade på nätet: "the lot of the native Indian underdog can now be compared to the lot of the Ossis who have also, since unification, been struggling to defend their sense of dignity and cultural identity against the superior power of the Wessi colonizers. And like the Indians living in reservations today, selling souvenirs of their extinct culture to whites, there is a growing demand for memorabilia of the extinct East German state, manifest in GDR theme parks and consumer goods – not just by nostalgic East Germans but also by West German entrepreneurs and consumers."
Så vad har då hänt med Gojko Mitić idag? Ja, han var under lång tid förvisad till just en slags theme park - han spelade en ledande roll vid "Karl May-festspelen" som ägt rum varje år sedan 1952 i orten Bad Segeber. Men det tröttnade Mitić på sommaren 2006. Den sista uppgiften i tyska wikipedia anger att han övergått till att spela Chief Bromden i en scenuppsättning av Gökboet på stadsteatern i östtyska staden Schwerin.