sista kontrollen

Detta ämne är inget kul. Det är deprimerande och det ger noll gensvar (i alla fall har det gjort så hittills). Men jag tycker att man ska försöka fullfölja det man påbörjat. Två gånger tidigare har jag genomfört Kamfertexts lilla undersökning av könsfördelningen inom medias kulturdebatt och -analys -- första delen här, andra här.
Senast såg ju saker & ting lite ljusare ut än vad de gjorde vid första kontrollen. Men nu är det väl back to normal då. Under januari månad har Sydsvenskans kultursida i sin nätversion haft i genomsnitt 5 artiklar skrivna av kvinnliga skribenter att erbjuda mot 12, 5 skrivna av män. Ungefär som vid första kollen alltså. Göteborgsposten hade ett dagssnitt på 7 artiklar av kvinnor mot 10 av män -- men då är det alltså så att GP:s kultursida på nätet innehåller en del intervjuer och annat journalistiskt material som kan kallas mer "lättviktigt" vid sidan av litteraturrecensioner och analytiska reflektioner.
Tänkandet sköts av män. Det riktiga tänkandet. Kan man förledas att tro. 6 understreckare i Svenskan var författade av kvinnor mot 22 av män denna januarimånad. 1 essä av 8 i DN bär kvinnlig signatur. Män har stått för 23 inslag i P1:s OBS, kvinnor för 14.
Därmed inte sagt att inte Svenskans understreckare skulle vara läsvärda, för det är de. Inte heller att OBS inte skulle vara lyssnansvärt. Det är det. En del människor ser nog inte detta som ett problem överhuvudtaget. Feminister ska jämt komma & tvinga sig på med sitt kvoteringssnack, tänker de kanske. Andra ser det som ett problem men verkar vara rätt hjälplösa inför den "naturliga" ordning som gör att självsäkra och -hävdande män tar så gott som all j-a plats.
Men herregud. Ingen tror väl idag på fullt allvar att kvinnor är dummare? Att kvinnor inte kan skriva? Så varför inte på allvar börja rucka på den ordning som gör att vi med få undantag hålls kvar i kulturens knatteliga. Vi är många kvinnor som tänker, läser, iakttar, skriver och talar -- vi vill bli lästa, sedda, lyssnade på och uppfattade. Släpp in oss på riktigt nån gång.

tantsporten nr 1

Har sömnproblem just nu så det är inte mycket bevänt med mig om dagarna. Tur då att det är EM i konståkning, min favoritsport vid sidan om fotboll (att titta på alltså, inte utöva), och att nästan allt visas på Eurosport. Jag sitter fastklistrad i soffan med en påse kolor varje dag.
Gillar man konståkning är man en äkta Tant. Jag försöker bära min tantighet med stolthet, men ärligt talat, jag har en del problem. Inför bekanta brukar jag tala om min förkärlek för tantsporten nr 1 som "min perversion". Det känns mycket coolare att prata om sin kärlek till det spanska och det portugisiska fotbollslaget. Då handlar det om en manlig arbetarklassport gone chic -- konståkning däremot är så kärringaktigt att det inte ens är bögigt. Det är tingeltangel på is: fladdrande glittriga maskeraddräkter med matador- eller faraomotiv, Händel med pålagda beats och melodramatiskt armvevande. Detta sitter jag alltså och tittar på med full emotionell inlevelse. Någon meta-attityd varken vill eller kan jag få till. Jag kan inte ens aspirera på att försöka dekonstruera min tantighet genom att virka eller sticka en grytlapp med subversiva porrmotiv under betraktandet (jag behärskar som modern tant inget av dessa hantverk).
Fast helt utan queera inslag är ändå inte konståkningen. Till exempel så förekommer det att damen lyfter herren inom den mest smaklösa av de olika grenarna, isdansen. Detta har jag dock flera gånger hört kommenteras med visst missnöje av tanterna vid tv-micken, samma tanter som ogillar par där damen är längre till växten än herren (vilken därför får bära "platåskridskor" eftersom en sådan brist måste åtgärdas enligt regelverket) eller som syrligt kommenterar en kvinnlig åkares val av byxdress till tango (det borde förstås varit klänning). Men inom herråkningen finns det alltid en eller annan som kommer undan med att öppet bete sig fruntimmersaktigt på isen. Jag minns Ilya Klimkin föreställa svanen i Svansjön till exempel -- ett oerhört vackert och gripande program, men den känslige Klimkin var tyvärr så nervös att han flera gånger föll omkull. Amerikanske Johnny Weir, som inte bara är bögig utan också avvikande i sitt hemland genom sin kärlek till Ryssland, gjorde en annan svan förra året när han åkte till Camille Saint-Saëns. Hur bra som helst.
Jag hörde en gång ett radioinslag med Ebba Witt-Brattström där hon talade om sin förkärlek för operan Rigoletto på grund av dess manlige huvudpersons känsloindränkta arior - det är något speciellt med att höra män uttrycka starka känslor på ett sätt de sällan ges utrymme för, menade hon. Jag förstår vad hon menade även om jag inte finner just Rigoletto vara någon särskilt intressant opera. Jag kan uppleva samma fenomen då och då när jag tittar på manlig konståkning. Det kan vara en stark upplevelse att se en sombert svartklädd ung man (inte alla dräkter är grälla) mjukt sväva runt på isen ackompanjerat av den melankoliska, romantiska valsmusiken till filmen In the Mood For Love.
Eller är det bara jag som är gumsjuk?

mysko rapportering

Jag har sett två inslag på SVT om mordet på Hrant Dink i Turkiet, jag har läst 3-4 artiklar i svensk press om detsamma. Genomgående har det undanglidande språkbruket i fråga om folkmordet på armenier -- den fråga som lett fram till Dinks död -- varit. Man skulle av svenska mediers rapportering kunna tro att det är osäkert om något folkmord verkligen ägt rum. Att det hela, på hardcorepostmodernt vis, bara handlar om olika berättelser som kommer i konflikt med varandra. Följande citat ur en artikel i Svd är typiskt: "Hrant Dink ville få turkarna att lyssna till armeniernas historieskrivning om det osmanska rikets sönderfall när armenierna gjordes till syndabockar och utsattes för det som många ser som 1900-talets första stora folkmord." Hm, "armeniernas historieskrivning", "många ser som".... På TV talades det obestämt om "massakrer" och "beskyllning om folkmord". Wtf? Varför?

några ord om en tillfällig nedläggning

I förrgår skakades bloggosfären av en mindre skandal: plötsligt var Isabellas blogg Att arbeta som eskort nedlagd av WordPress. Sent på kvällen låg bloggen uppe igen. WordPress bad om ursäkt till dess ägare och tillkännagav att det hela varit ett rent misstag. Som kommentarerna till detta inlägg visar låg det dock ett aktivt försök att släcka ner bloggen bakom -- någon har påstått att den skulle förespråka människohandel....
Isabella, som egentligen heter något annat, har vigt sin blogg åt frågor om prostitution (d v s sexsäljande) och människohandel. Hon berättar om sitt arbete som eskort och bedriver opinionsarbete mot sexköpslagen, samtidigt som hon kämpar mot människohandel -- d v s ofrivillig prostitution. Att denne någon varit oförmögen att uppfatta detta, eller blivit så upprörd över att det finns en annan åsikt om sexköpslagen än den sanktionerade att han/hon medvetet farit med lögn, det är betecknande för det svenska debattklimatet i denna fråga. WordPress insåg snabbt att det inte fanns någon grund för nedläggningen, och det hedrar dem. Men hur kan det komma sig att någon, förmodligen en person som anser sig stå för goda, humanistiska värden, agerar så uppenbart odemokratiskt? Förmodligen handlar det om det starka genomslag den svenskorwellianska synen på all prostitution som människohandel har haft.
Händelsen fick mig att reflektera lite över bloggosfärens funktioner och över hur känsligt det är för yttre påtryckningar. Mr Brown skrev nyligen ett inlägg om bloggandets särskilda funktion i auktoritära samhällen. Han har naturligtvis en stark poäng när han betonar "vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad". I Sverige finns det för det mesta ingen särskild orsak till att de politiska bloggarnas innehåll annat än rent språkligt (och möjligen skvallermängdsmässigt) skulle skilja sig särskilt mycket från innehållet i de olika formerna av "gammelmedia". Bloggosfären blir i den bemärkelsen mindre viktig. Men sexköpsfrågan är ett undantag. Här spelar bloggosfären en stark roll. I bloggosfären har Isabella och hennes kollegor ett utrymme där de, på egna villkor och under den pseudonym lagstifitningen och horstigmat nödvändiggör, kan argumentera för sin sak.
Isabella är visserligen en aktiv debattör som också publicerar sig i pressen. Men det är inte alla media som släpper fram en anonym skribent. Dessutom gäller oftast en särskild ordning för hur sexsäljare porträtteras i media -- de underställs olika auktoriteter och blir till belägg för dessa auktoriteters teser. Även om sexsäljaren själv tillåts formulera ett inlägg då & då sker detta alltså inom en starkt begränsande ram. Inom bloggosfären finns inte denna ram.
Den som gav sig på Isabellas blogg insåg förmodligen att den har en alldeles särskild sprängkraft. Där bjuds regelbundet andra sexsäljare in som gästskribenter. Dessutom fungerar den som en slags uppsamlingscentral, där den sexköpsdebatten i svenska media fångas upp, belyses och kommenteras. Skulle hennes blogg stängas ner så krymper vårt demokratiska utrymme.
Uppdatering: Isabella har nu lagt ut ett inlägg som närmare beskriver hur det hela gick till och hur kommunikationen mellan henne och den person som låg bakom nedsläckningen såg ut. Personen i fråga upplever sig ha blivit missuppfattad. Att döma av den mailkonversation mellan henne och Isabella som återges är det mer korrekt att säga att hon anklagar bloggen för att befrämja människohandel, inte för att, som jag skrivit ovan, förespråka den.
Även detta är dock ytterst tveksamt. I Sverige betraktas det som en Sanning Ingen Får Ifrågasätta att existensen av sexhandel automagiskt medför slavhandel. Även detta borde naturligtvis granskas och öppet kunna diskuteras.

film & filmkritik....

”Du har det bra, du som är filmvetare – det måste vara härligt att få sitta och titta på film hela dagarna!”. Den som yttrar en sådan mening menar inte något illa, men omedvetet uttrycker hon en uppfattning om studiet av film som något lättsamt och inte särskilt krävande, något som står i närmast antitetisk relation till intellektuellt arbete. En närbesläktad situation upplever filmvetaren när hon ställs inför den intellektuella som uttryckligen meddelar att film för henne, det är och ska vara avkoppling och ett nöje – den intellektuella som snobbar med att inte ha sett någon Bergmanfilm, med att ha En värsting till syster med Whoopie Goldberg som favoritfilm – men som har en helt annan attityd gentemot skönlitteraturen.

Litteraturen har en särställning i vår kultur. Det skrivna ordet inger respekt – det är kopplat till intellektet, till tankearbete och kreativ fantasi, medan film tenderar att förknippas med lättja, konsumtion och ibland överväldigande primitiva känslor. Filmmediet är dessutom på ett annat sätt avhängigt av ekonomiska resurser, vilket ytterligare sänker dess så att säga andliga värde. Jag vill påstå att denna hävdvunna hierarkiska ordning fortfarande gäller. Och den påverkar förstås filmkritikens status, utformning och utrymme.

Postmodernismens försök att upplösa den kulturella hierarkin har naturligtvis haft viss effekt. Idag kan vilken kultursida som helst behandla populära genrer som skräckfilm eller action på ett seriöst sätt. Samtidigt har jag en känsla av att det försök till integration av så kallad nöjes- och kulturjournalistik som gjorts i postmodernistisk anda resulterat i att filmen låsts fast i ett populärkulturfack – fast nu med positiva istället för negativa förtecken. Problemet med det är att ”film” klumpas ihop och filmer som är mycket olika både till utseende och syfte behandlas på ett och samma sätt. Medan det inte borde vara någon principiell skillnad exempelvis mellan att recensera en film av bröderna Dardenne och att recensera en diktsamling av Thomas Tranströmer – i båda fallen borde det krävas tillräckliga förkunskaper och goda arbetsvillkor. Men idag, när tabloidisering regerar, drabbas filmkritiken särskilt hårt. Dagens Nyheter införde nyligen betygsättning på filmer, och därmed finns det inte längre någon stor dagstidning i Sverige som inte har en filmkritik som är anpassad för annonsmarknaden.

När litteraturvetaren Magnus Eriksson i Obs! 16/1 talade sig varm för en klassisk kritikerprofil som Jan Aghed hyllade han en typ av kritiker som i dagsläget är mycket sällsynt – den specialiserade filmkritikern som fullt ut kan ägna sig åt sitt filmkritikervärv, och som gör detta med entusiasm och ambition. Nyare kritiker ägnar sig i allmänhet åt mycket annat vid sidan av att recensera film, de få som försöker koncentrera sig på sitt filmskrivande för en osäker frilanstillvaro. Eriksson uttalade en hård dom över dagens yngre filmkritikerkår, och även om jag tycker han överdrev har han rätt i att vi lever i en mediakultur där filmhistoriska kunskaper och cineastisk passion inte smäller särskilt högt. Men framtiden är öppen. Dagens filmklimat, där biografen verkar bli allt mindre viktig medan dvd-spelaren hemma i vardagsrummet öppnat för helt nya filmvanor, borde kunna medföra en förändring av filmkritiken i positiv riktning – om viljan finns. Dvd-utgivningen innebär, oavsett vilken teknisk form den kommer att anta i framtiden, inte bara möjligheter till ett mer intimt sätt att se på film utan också en bättre tillgång till delar av filmhistorien. Därmed ökar också behovet av ett seriöst offentligt samtal omkring film.

Jag efterlyser alltså en mer differentierad filmkritik och filmjournalistik. Jag är medveten om att en sådan utveckling kan bidra till att ytterligare cementera kulturella hierarkier, och det är i och för sig inte önskvärt – all film förtjänar kunnig och seriös kritik. Men den stora variation som finns inom filmen måste väl någon gång tas i beaktande. Varken den så kallat smala eller den så kallat breda filmen kommer riktigt till sin rätt så som situationen nu är. Är det rimligt att den senaste Wallanderfilmen recenseras på samma premisser som, till exempel, De andras liv? Att det mest verkar vara tur om t ex barn- och ungdomsfilm recenseras av personer som är kunniga på just det området? Alternativet är förstås att det skapas arenor för filmanalys utanför kritiken. Där är vi inte heller idag – specialiserade tidskrifter som når bortom den akademiska världen lyser i stort sett med sin frånvaro.

Jag genomförde förrförra året en liten studie i svensk filmkritik av idag (publicerad i Solskenslandet, red. Hedling/Wallengren), och hade då kontakt med några kritiker som nappade på möjligheten att fritt ge uttryck för synpunkter på verksamheten. Ett återkommande klagomål var just detta att kritiken så ofta av nöd blir lite av hastverk – i värsta fall har recensenten bara två timmar på sig att författa något mellan pressvisning och tidningsdeadline. Och att man saknar möjligheten att fördjupa sig i längre, mer djuplodande resonemang om vissa filmer. Det vore väl något för kulturredaktioner på radion, tidningarna och varför inte också SVT att fundera över.

jag borde äta upp min icke-existerande hatt...

...apropå detta att Mona Sahlin, tio år för sent, faktiskt ser ut att kunna bli sossarnas partiledare och statsministerkandidat. Jag hade nämligen kunnat svära på att hennes möjligheter dödades i mediejakten då när den begav sig. Ibland är det kul att ha haft fel.
Men lite orolig är jag allt. Att någon av hennes motståndare, som politiska kommentatorer så hemlighetsfullt talar om (vad är det som gör att vissa, vilka de nu kan vara, är så inriktade på att stoppa just henne?) ska slänga upp en joker och media på nytt hamnar i trans. Jag minns så väl hur det var då, under den där icke-affären. Hur okända och bekanta bröstade sig med metamediasmarta strömlinjeformade analyser av allt från Sahlins klädsel till hennes tårar. Hur Göran Skytte höll ett polisiärt förhör med henne i sin "talkshow" - bland annat lyftes den väldigt viktiga frågan om huruvida inte Monas make faktiskt vid ett tillfälle varit sjukskriven utan att de facto vara sjuk (och nej, det var inte någon långtidssjukskrivning det handlade om).
Att Ulrica Messing, som jag hörde i nån nyhetssändning, låtit meddela att hon egentligen är intresserad av uppdraget men inte vill utsätta sig och familjen för granskningen borde, som det heter, stämma till eftertanke.

fruntimmer, fruntimmer

"Men det finns ju inte så många kvinnliga filmregissörer" har man ju fått höra när man beklagar sig över det klena inslaget av fruntimmer i exempelvis cinemateksutbudet. Nej, jag ska inte påstå att det finns lika många kvinnliga som manliga filmskapare att välja mellan. Men väl att det nog finns/har funnits fler fruntimmer på det här området (också) än vad de flesta förmodligen tror. Här några namn:

Vera Chytilova, Lizzie Borden, Jane Campion, Helke Sander, Lina Wertmüller, Agnès Jaoui, Vibeke Lökkeberg, Marilou Diaz-Abaya, Joyce Wieland, Larissa Shepitko, Aparna Sen, Jackie Raynal, Marziyeh Meshkini, Michelle Citron, Lana Gogoberidze, Vivienne Dick, Abigail Child, Annette K. Olesen, Lotte Reiniger, Kathryn Bigelow, Agnès Varda, Iris Gusner, Suzanne Osten, Susan Seidelman, Claire Denis, Diane Kurys, Carolee Schneeman, Jill Godmilow, Amy Heckerling, Maria Luisa Bemberg, Tahmineh Milani, Patricia Rozema, Mai Zetterling, Helma Sanders-Brahms, Maya Deren, Wanda Jakubowska, Helle Ryslinge, Colline Serreau, Sarah Maldoror, Claudia Schillinger, Pascale Ferran, Su Friedrich, Sara Gomez, Gillian Armstrong, Erica Beckman, Barbara Hammer, Christine Edzard, Dorothy Arzner, Mimi Leder, Marianne Ahrne, Monika Treut, May Spils, Gunnel Lindbom, Anna Hoffman-Uddgren, Ulrike Ottinger, Mathilde Landeta, Lynne Ramsay, Suzanne Bier, Marianela Alas, Samira Makhmalbaf, Patty Jenkins, Leontine Sagan, Penny Marshall, Laleen Jayamanne, Alice Guy, Mary Ellen Bute, Leslie Thornton, Lisa Cholodenko, Marta Meszaros, Nora Ephron, Lucia Murat, Marjorie Keller, Nadine Trintignant, Kimberly Peirce, Pernille Fischer Christensen, Ula Stöckl, Jytte Rex, Julie Taymor, Julie Dash, Mary Harron, Lisa Ohlin, Germaine Dulac, Agnieszka Holland, Natalya Bondarchuk, Catherine Breillat, Margaretha von Trotta, Mira Nair, Evelyn Schmidt, Liliana Cavani, Chantal Akerman, Ingemo Engström, Kira Muratova, Rakhshan Bani-Etemaa

Där några namn. Omkring hundra sådär. Det är regissörer från olika tidsperioder och olika världsdelar som jobbat i vitt skilda genrer och stilar. Something for everybody. Något kan vara felstavat; jag kan ha råkat upprepa något. Förhoppningsvis väcks någons nyfikenhet, någon driftig människa kanske kan få inspiration till ett festivals- eller filmklubbsprogram, en artikel eller ja, vad fan som helst. En internetresurs kanske, i stil med den här eller den här. Visst, jag vet att alla tänker på jämställdhet nuförtiden. Det finns framför allt universitetsstudier för sånt där. Och ibland tänker jag: feminism är bara en karriärsväg idag. Det händer ju ingenting. Jag måste ju ha fel, eller hur? Snälla, säg att jag har fel.

bonjour tristesse: cinemateket i malmö vt -07

Med posten damp cinematekets vårprogram ner idag. Resignerat konstaterar jag att det är business as usual efter ett förhållandevis spännande höstprogram. Jag har inte kollat in stockholmsprogrammet eftersom jag är för avundsjuk, misstänker att det i all sin stinnhet rymmer pärlor vi malmöiter inte får ta del av -- vi bor i den avgjort minst spännande cinemateksstaden, men nå ja, kanske är det vårt eget fel -- malmöpubliken är ofta trög och otacksam...men skyll inte på mig, jag för min del har då alltid strävat efter att vara en fin & duktig cinemateksbesökare...
Vad har de att komma med här då? Den femtioelfte Antonioniserien och så Hitchcock, suck... Altman, ja han dog ju nyss, det är klart. Och så Sven Nykvist -- ja, det är klart att Nykvist måste hyllas, inget snack om det. Men herregud: KIESLOWSKI, för helvete... Jag är säker på att det inte är första gången för honom heller, denne den kanske mest överskattade av alla helgonförklarade manliga nittonhundratalsauteurer... En serie kallas för Filmform och sägs bestå av konstfilmsklassiker, det hade varit kul om det inte bara handlat om en föreställning bestående av fyra korta filmer. I det paketet ingår två av de tre kvinnliga regissörerna i programmet; Gunvor Nelson och miss Universum. Den tredje är Sofia Coppola vars intetsägande Virgin Suicides visas i önskeprogrammet "På begäran". De två återstående serierna är för det första fyra filmer valda av fyra olika danska regissörer -- och det är klart att regissörer ska få välja cinemateksfilmer, gärna mer sånt, synd bara att de med 50% Fassbinder valde så himla förutsägbart (Simon Staho överraskar dock genom att ambitiöst välja Shoah, vilken förstås måste ägnas två heldagsvisningar) -- för det andra vårens enda riktigt överraskande och spännande inslag, Yoshishige Yoshida x 2. Det fanns ju också en japansk nya vågen under sextiotalet, vid sidan av de olika europeiska och sydamerikanska, och att sprida kunskap om sådana från vår horisont sett "perifera" och okända fenomen, som dock varit mycket viktiga i filmhistorien, det ingår väl som ett av de viktigaste inslagen i Cinematekets uppdrag?
Skönt att få gnälla av sig. Men min kritik är också allvarligt menad: filmhistorien är större än något dussin manliga auteurer, och så länge vi fortsätter att reducera den så länge kommer det fortsätta vara svårt att få filmen att bli en respekterad konstform på jämnfot med litteratur, annan bildkonst osv. Som det är nu är den fortfarande "populärkultur" som då och då kan höja sig upp till esoteriska höjder med hjälp av en Stor Man.
Betyg för vårens cinemateksprogram i Malmö: två Charlottes av fem möjliga.
Fast det är klart att vi ska fira Altman och Nykvist.

hört det förut

Gårdagens DN innehåller bl a en notis om en ny tysk film som "bryter tabun". Det handlar om Dani Levys Mein Führer, enligt uppgift från BBC:s nätupplaga "den första inhemska filmen som smädar den tyske diktatorn". Suck. Snart sagt varenda jäkla tyska film på temat Tredje riket som kommer ut marknadsförs i de termerna, en aningslös journalistkår hakar på, och si! det råder minnesförlust inte ifråga om den historiska perioden som sådan men om den tyska filmhistorien rörande densamma.
Volker Schlöndorffs Der neunte Tag från 2004 (en film som vad jag vet inte gått på svenska biografer men visades på Stockholms filmfestival) påstods till exempel vara den första tyska spelfilm som innehåller scener från ett koncentrationsläger - när detta förekom redan i Eugen Yorks Morituri från 1947, en film som alltså spelades in redan innan dess att någon av de båda tyska efterkrigsrepublikerna bildats. Der Untergang, den med Bruno Ganz som Hitler, målades också upp som ett stort genombrott i tyskarnas umgänge med sitt förflutna, ett beträdande av tidigare förbjuden mark. Men G W Pabst, som efter att ha gjort sig känd för sina stumfilmer med Louise Brooks gjorde sig till medlöpare under nazismen, spelade redan 1955 in Der letzte Akt som behandlar samma skeende och gestaltar i stort sett samma persongalleri inklusive Hitler. Visserligen spelades denna film in i Österrike - men det rör sig om samma språkområde, en delad historia, en regissör som är djupt insyltad i den tyska filmhistorien och en känd tysk författare bakom manus, Erich Maria Remarque. Och vad gäller detta med att smäda diktatorn i en komedi, ja, vi har ju i alla fall Ulli Lommels fars Adolf und Marlene från 1977, där tyrannen springer benen av sig efter filmstjärnan men bara lyckas tråka ut henne. (Visst låter det lite småkul? Det är de underbara fassbinderskådisarna Kurt Raab och Margit Carstensen som spelar huvudrollerna.) Nu blev den filmen väl inte precis någon internationell framgång (vilket Der letzte Akt f ö var) men har vi redan glömt den smålöjliga och småroliga Schtonk! från tidigt nittiotal, den var väl hyggligt framgångsrik också här i Sverige? Visserligen förekommer ju inte H i egen låg person i denna komedi om den lönsamma fabrikationen av hans dagböcker, men upphovsmannen bakom falsifikationen i filmen börjar efterhand tala med den välbekanta österrikisk accenten och på ett larvigt sätt uppfatta sig intagen av Diktatorns ande (där försökte jag mig på ett torrt skämt, ordet Schtonk! som är filmens titel härrör nämligen från den rotvälska Adenoid Hynkel talar i Chaplins film - vilket förstås ytterligare understryker filmens intention att smäda den tyske diktatorn tillsammans med dem som fortfarande är besatta av honom).
Nå, detta sagt - visst har filmer om Tredje riket ibland förorsakat animerad tysk debatt. Vilket ju är bra, på sätt och vis. Vi får hoppas att Levy gjort en bra och riktigt rolig film, oavsett om den visar sig vara kontroversiell eller inte.