bonjour tristesse: cinemateket i malmö vt -07

Med posten damp cinematekets vårprogram ner idag. Resignerat konstaterar jag att det är business as usual efter ett förhållandevis spännande höstprogram. Jag har inte kollat in stockholmsprogrammet eftersom jag är för avundsjuk, misstänker att det i all sin stinnhet rymmer pärlor vi malmöiter inte får ta del av -- vi bor i den avgjort minst spännande cinemateksstaden, men nå ja, kanske är det vårt eget fel -- malmöpubliken är ofta trög och otacksam...men skyll inte på mig, jag för min del har då alltid strävat efter att vara en fin & duktig cinemateksbesökare...
Vad har de att komma med här då? Den femtioelfte Antonioniserien och så Hitchcock, suck... Altman, ja han dog ju nyss, det är klart. Och så Sven Nykvist -- ja, det är klart att Nykvist måste hyllas, inget snack om det. Men herregud: KIESLOWSKI, för helvete... Jag är säker på att det inte är första gången för honom heller, denne den kanske mest överskattade av alla helgonförklarade manliga nittonhundratalsauteurer... En serie kallas för Filmform och sägs bestå av konstfilmsklassiker, det hade varit kul om det inte bara handlat om en föreställning bestående av fyra korta filmer. I det paketet ingår två av de tre kvinnliga regissörerna i programmet; Gunvor Nelson och miss Universum. Den tredje är Sofia Coppola vars intetsägande Virgin Suicides visas i önskeprogrammet "På begäran". De två återstående serierna är för det första fyra filmer valda av fyra olika danska regissörer -- och det är klart att regissörer ska få välja cinemateksfilmer, gärna mer sånt, synd bara att de med 50% Fassbinder valde så himla förutsägbart (Simon Staho överraskar dock genom att ambitiöst välja Shoah, vilken förstås måste ägnas två heldagsvisningar) -- för det andra vårens enda riktigt överraskande och spännande inslag, Yoshishige Yoshida x 2. Det fanns ju också en japansk nya vågen under sextiotalet, vid sidan av de olika europeiska och sydamerikanska, och att sprida kunskap om sådana från vår horisont sett "perifera" och okända fenomen, som dock varit mycket viktiga i filmhistorien, det ingår väl som ett av de viktigaste inslagen i Cinematekets uppdrag?
Skönt att få gnälla av sig. Men min kritik är också allvarligt menad: filmhistorien är större än något dussin manliga auteurer, och så länge vi fortsätter att reducera den så länge kommer det fortsätta vara svårt att få filmen att bli en respekterad konstform på jämnfot med litteratur, annan bildkonst osv. Som det är nu är den fortfarande "populärkultur" som då och då kan höja sig upp till esoteriska höjder med hjälp av en Stor Man.
Betyg för vårens cinemateksprogram i Malmö: två Charlottes av fem möjliga.
Fast det är klart att vi ska fira Altman och Nykvist.