tantsporten nr 1

Har sömnproblem just nu så det är inte mycket bevänt med mig om dagarna. Tur då att det är EM i konståkning, min favoritsport vid sidan om fotboll (att titta på alltså, inte utöva), och att nästan allt visas på Eurosport. Jag sitter fastklistrad i soffan med en påse kolor varje dag.
Gillar man konståkning är man en äkta Tant. Jag försöker bära min tantighet med stolthet, men ärligt talat, jag har en del problem. Inför bekanta brukar jag tala om min förkärlek för tantsporten nr 1 som "min perversion". Det känns mycket coolare att prata om sin kärlek till det spanska och det portugisiska fotbollslaget. Då handlar det om en manlig arbetarklassport gone chic -- konståkning däremot är så kärringaktigt att det inte ens är bögigt. Det är tingeltangel på is: fladdrande glittriga maskeraddräkter med matador- eller faraomotiv, Händel med pålagda beats och melodramatiskt armvevande. Detta sitter jag alltså och tittar på med full emotionell inlevelse. Någon meta-attityd varken vill eller kan jag få till. Jag kan inte ens aspirera på att försöka dekonstruera min tantighet genom att virka eller sticka en grytlapp med subversiva porrmotiv under betraktandet (jag behärskar som modern tant inget av dessa hantverk).
Fast helt utan queera inslag är ändå inte konståkningen. Till exempel så förekommer det att damen lyfter herren inom den mest smaklösa av de olika grenarna, isdansen. Detta har jag dock flera gånger hört kommenteras med visst missnöje av tanterna vid tv-micken, samma tanter som ogillar par där damen är längre till växten än herren (vilken därför får bära "platåskridskor" eftersom en sådan brist måste åtgärdas enligt regelverket) eller som syrligt kommenterar en kvinnlig åkares val av byxdress till tango (det borde förstås varit klänning). Men inom herråkningen finns det alltid en eller annan som kommer undan med att öppet bete sig fruntimmersaktigt på isen. Jag minns Ilya Klimkin föreställa svanen i Svansjön till exempel -- ett oerhört vackert och gripande program, men den känslige Klimkin var tyvärr så nervös att han flera gånger föll omkull. Amerikanske Johnny Weir, som inte bara är bögig utan också avvikande i sitt hemland genom sin kärlek till Ryssland, gjorde en annan svan förra året när han åkte till Camille Saint-Saëns. Hur bra som helst.
Jag hörde en gång ett radioinslag med Ebba Witt-Brattström där hon talade om sin förkärlek för operan Rigoletto på grund av dess manlige huvudpersons känsloindränkta arior - det är något speciellt med att höra män uttrycka starka känslor på ett sätt de sällan ges utrymme för, menade hon. Jag förstår vad hon menade även om jag inte finner just Rigoletto vara någon särskilt intressant opera. Jag kan uppleva samma fenomen då och då när jag tittar på manlig konståkning. Det kan vara en stark upplevelse att se en sombert svartklädd ung man (inte alla dräkter är grälla) mjukt sväva runt på isen ackompanjerat av den melankoliska, romantiska valsmusiken till filmen In the Mood For Love.
Eller är det bara jag som är gumsjuk?