Vi har sett de där filmerna, TV-serierna och dokumentärerna till förbannelse. Där klimax är fällandet av domen i rättegångssalen, mördarens död eller infångande, upphittandet av just det bevisstycke som krävs för att identifiera gärningsmannen och därmed ta bort det onda. Ibland får vi följa minspelet hos de anhöriga till offret som de väntar på domen - och deras tårfyllda omfamningar då den anklagade förklaras skyldig. Den skyldige döms till döden eller skjuts till allmän lättnad ihjäl under polisjakten; är domen fängelse handlar det ibland om ett straff som är flera människoliv långt. Det är en sagologik där det sista ledet ibland saknas. Det är inte alltid hjälten får sin belöning i form av en prinsessa, ett kungarike och ett lyckligt liv - ibland räcker det med att monstret dödas, det är lycka nog. Något ont kommer in i en oskyldig miljö och det är bara att ta bort det onda, ta ut det ur den oskyldiga världen, så blir allt bra igen. Sådan är dödsstraffsdramaturgin.
I Sverige har vi inte dödsstraff. Ibland talas det om hur den yngre generationen skulle vilja att vi hade det - ändå finns inget synbart politiskt parti, inte ens Sverigedemokraterna nu längre, som förespråkar det. Men precis som dödsstraffsdramaturgin lever i våra TV-kanaler visar den sig ibland i tankemönster och praxis. Till exempel när det är tal om att utvisa invandrare som begår brott - oavsett hur länge de levt i Sverige. Bort med det onda, ut ur vår oskyldiga miljö! Eller när åklagare Sven-Erik Alhem (fp) beklagar sig över att en krigsförbrytare som Jackie Arklöv får bedriva universitetsstudier på distans. Inte ska en tung kriminell få göra något givande! Vi ska låta honom leva men inte ett liv som är värt att leva. Den dömde ska vara som en skugga i Hades.
Nu har jag förstås liksom väl de allra flesta stor förståelse för att de som direkt eller indirekt drabbats av Arklövs handlingar, och som kanske inte själva kommer i åtnjutande av samma typ av förkovran, kan vara förbannade på att Arklöv får studera. Men vi har nu en gång valt att inte låta enskildas hämndbegär styra kriminalpolitiken, och om vi gör avkall på detta börjar vi då inte frångå själva fundamentet för att ha en reglerad rättsskipning överhuvudtaget? Detta handlar, märk väl, inte om att Arklöv skulle släppas fri utan bara precis om hurdant livet som dömd ska få lov att te sig. När en potentiellt farlig och brottsdömd människa väl så långt möjligt oskadliggjorts för sin omgivning, ska den här människan relegeras till en tillvaro där varje ögonblick ska vara straff och smärta - eller till ett icke-liv, ett liv för levande döda? I det här fallet framstår också en annan aspekt ovanligt tydligt: enligt det TV-reportage jag sett om saken studerar Arklöv socialpsykologi, i synnerhet just den typ av omänskliga beteende under krig som han själv gjort sig skyldig till. Tänk om han i kraft av sitt eget handlande kan ge insikter i ämnet som skulle kunna vara till allmän mänsklig nytta - vad ska vi göra då?
torsdag, november 23, 2006
dödsstraffsdramaturgi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar