FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Mansbefrielse spetsad med kvinnohat

Följande text var publicerad i Kvällsposten 5/12, men finns inte på nätet varför jag återger den här. Redaktörn på Kvp Kultur har stramat och snyggat upp en och annan mening, men innehållet är oförändrat i den här originalversionen.

"Det vanärade könet – ett nödvändigt manifest för mannen." Så kan titeln på Ralf Bönts Das entehrte Geschlecht – ein notwendiges Manifest für den Mann översättas. Ja, vi har alltså att göra med en slags tysk motsvarighet till Pär Ström. Bönt är dock till skillnad från Ström en etablerad och respekterad författare i sitt hemland. Så har hans bok också recenserats vördnadsfullt i intellektuella flaggskeppet Die Zeit, där författaren även publicerat en lång anslutande opinionsartikel om män och faderskap.

Manifestet förespråkar punkter som är både rimliga och lätta att sympatisera med. Män ska inte behöva vara fångade i ett karriärstvång, utan tillåtas vara något och respekteras utanför arbetslivet. De ska tillåtas ta sin hälsa på allvar (i Tyskland är mäns genomsnittliga livslängd sex år kortare än kvinnors). De ska respekteras även för sin sexualitet. Tyvärr resonerar dock Bönt styckevis som om vi kvinnor inte bara vore friare från begränsande sociala tvång, utan också mer eller mindre bar skuld till männens.

Jag skulle önska att Bönt skrivit den bok som Jonathan Widder beskriver i sin recension i DieZeit. En bok som beskriver båda kön som förtryckta, som håller en sansad ton och inte är generellt fientlig mot feminismen. Men det är som om Widder och jag läst två olika böcker. När jag tittar på det tyska mottagandet av boken tycks det också gå en tydlig skiljelinje mellan uppskattande män och kritiska kvinnor. Mixen mellan kloka påpekanden om mannens situation och hätska anklagelser mot kvinnor gör boken oerhört frustrerande för en kvinnlig läsare. Nog är Bönt öppet kritisk mot feminismen alltid, en rörelse som han menar i allt väsentligt har segrat och kommit att vändas mot mannen. Men kritiken glider regelbundet över till att gälla kvinnor generellt – utom då vissa kvinnor kan ställas mot andra ("unga kvinnor är trötta på feminism").

Kvinnor, påstår Bönt, hånar sjuka män och kallar dessa för hypokondriker. De skvallrar med varandra om intima ting vilket gör män utsatta. De intresserar sig inte för mäns kroppar och sexualitet. Alltså nog för att Tyskland är ett mer polariserat land vad gäller könsroller men Bönts beskrivningar påminner mer om huskorsen i gamla serier som Lilla Fridolf än om levande människor.

Precis som hos Pär Ström saknas empati med och försök till att se saker ur det andra könets perspektiv. Men här finns också patriarkala anspråk på att veta vad som är bäst inte bara för män utan också för kvinnor. Beskrivningen av hur båda kön uppnår störst sexuell njutning, exempelvis, är både förmäten och löjeväckande. Men visst vill jag sympatisera med Bönts paroll att "penisen är inget vapen". Det är bara det att han i sin iver att anklaga kvinnor glömmer bort att det faktiskt händer alltför ofta att den används så. Han kanske i stället borde rikta orden till, säg, krigsherrarna i Kongo-Kinshasa.

Jag hoppas att fenomen som Ralf Bönt och Pär Ström är tecken på en stapplande manlig frigörelse som bara befinner sig i sin första fas. Och att den framöver lyckas skaka av sig kvinnohatet och det irrationella skuldbeläggandet av feminismen.

Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

"Äreräddningen"

Karin Olsson i Expressen och Henrik Bachner i Dagens Nyheter har tröskat igenom de väsentligaste skälen till att tidskriften Filters och Aftonbladets försök till äreräddning av Donald Boströms famösa "organstöldsartikel" i Aftonbladet inte ska godtas. Men det finns hur mycket som helst att säga om saken.

Filters reportage gör gällande att "Israelvänner" – vad nu detta egentligen är – läst in saker i artikeln som egentligen inte står där. Anklagelser om systematiskt dödande, med militärens medverkan, i syfte att skörda organ. En kollektiv skuldbeläggning av judar. Och nu påstås (de sedan länge kända) missförhållandena på rättsmedicinska institutet Abu Kabir ge Boström rätt i hans oskyldiga "frågeställande".

Där agerade chefsobducenten Yehuda Hiss och kollegor till honom på ett kriminellt sätt. Hiss fick till slut sparken från sin tjänst – knappast, vilket Filters läsare förleds att tro, till följd av Donald Boström och hans artikel utan efter åratal av upprepade skandaler. Men i ingressen till Åsa Linderborgs triumfskri på Aftonbladets kultursida är det "Israel", alltså själva landet, som ägnat sig åt organstölder ("Svensk press vägrade rapportera att Aftonbladet hade rätt om Israels organskördar från mördade palestinier"). Likadant med OiśinCantwells artikel. "Aftonbladet hade rätt – Israel stal de dödas organ" trumpetar rubriken. Ingressen spär på med "Stjäl Israel organ av palestinier som armén dödat?" och i artikeln får vi veta att "Israel tagit organ från döda kroppar i en utsträckning som vare sig Donald Boström eller någon annan kunnat föreställa sig".
 Nu precis som då, 2009 då artikeln publicerades, placerar Aftonbladet artikelinnehållet i kontexten av den israelisk-palestinska konflikten och gör det till anti-israeliskt bränsle. Det är således inte (bara) artikelns kritiker som läser in det de vill se, i artikeln liksom i det stoff artikeln skildrar.

Boström talar i Filter om en värld utanför Sverige där hans artikel tagits på allvar. Al-Jazeera är en kanal som nämns. Och förvisso – Boström intervjuades iAl-Jazeera i ett balanserat inslag. Om man bortser från de textskyltar som rullade på skärmen. På dem sägs a) att den israeliska armén anklagas för att stjäla organ ("Israeli troops killed Palestinians then took out body parts"), och b) att detta är länkat till organskandalen i USA (New Jersey-historien som åtminstone en rabbin ska ha varit involverad i och som enligt Boström och Linderborg absolut inte ska kopplas samman med de döda palestinierna).

En annan omvärldsreaktion var ju den iranska. Efter Boströmhistorien hävdade regimens röst utåt, Press TV, till exempel att Israel fört bort 25 000 ukrainska barn och bestulit dem på deras organ. Visst är det sant, som Filters Madelen Engstrand Andersson skriver, att det förekom övertoner i det massiva svenska fördömandet av Boströms organartikel. Men det ska ställas mot den här typen av officiellt sanktionerade extrema antisemitism – en antisemitism som inte kommer från någon enstaka individ utan från en nationell men internationellt omspännande kanal. Vilket för övrigt ju även Al-Jazeera, med sin "feltolkning" av artikeln, är.

Men även på närmare håll och i dag förekommer det felläsare. Pinsamt nog för Filter rentav i en påannonsering för deras eget arrangemang med bland annat diskussion om Boströmreportaget. "Först på plats är författaren och journalisten Donald Boström som 2009 skrev artikeln i Aftonbladet om organstölder från obduktionsavdelningen på sjukhuset Abu Kabir i Israel och en handel uppmärksammades som ledde hela vägen till rika judar i New York" står det där. Bara en mycket naiv människa kan bli förvånad över att det är den här typen av tankekedjor som artikeln/artiklarna ger upphov till.

...och Aron Flams sketch på temat blir faktiskt bara roligare och roligare. 

Riksteatern sprider rasistisk lögn

Made in India – Notes From A Baby Farm är på intet sätt bra teater. Humorn är krystad. Spelet stolpigt. Avsaknaden av en fungerande dramaturgi smärtsamt påtaglig. Men framför allt är det Amrita Pandes närvaro och sätt att agera som stör. Pande är sociolog och har doktorerat på surrogatmödraskap i Indien. Pjäsen bygger på hennes arbete och hon ingår alltså själv som en del av pjäsen. Genomgående figurerar hon som experten, som guidar oss genom problematiken och de människor som är involverade. Vi får höra delar av intervjuer som hon genomfört där blivande föräldrar likväl som surrogatmödrar kommer till tals, men allt ackompanjeras naturligtvis av Pandes kommentarer. Mest störande är dock hur hon tar på sig andras roller och spelar dels den doktor som leder verksamheten på den undersökta kliniken, dels en av surrogatmödrarna. Som doktorn är Pande arrogant, auktoritär och påfallande egenkär; som surrogatmoder barnslig, lite komisk och med starkare indisk brytning. Som sig själv ger hon, i kontrast, ett balanserat, eftertänksamt, intellektuellt och sympatiskt intryck. På så sätt placerar Pande sig själv på ett tydligt överordnat plan i förhållande till de figurer som är hennes ämne. Delvis ligger förstås detta i sakens natur; det är i alla fall väldigt svårt att undvika. Men här görs det så påfallande klumpigt och stötande.
Visst är ämnet annars behjärtansvärt. Eller rättare sagt viktigt. Pande har kloka synpunkter. Ett starkt inslag är de broderier som surrogatmödrarna bidragit med och som hängs upp längs väggarna i lokalen under pausen. Vackra, skickliga broderier med motiv som injektioner i livmodern, ägg, mobiltelefoner...
Sedan kommer det mot slutet. Pande håller ett litet föredrag om sin forskning, med en internationell överblick över hur surrogatmödraskap hanteras i olika länder. "Israel uppmuntrar surrogatmödraskap. Det är ett led i kampen att stärka den judiska befolkningens andel. Endast judar får lov att använda sig av tekniken."
Tja, det är samma typ av tongångar som i Judith Butlers föreläsning på Nobelmuseet förra året ("lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen"). Och lika lite som på Nobelmuseet var det här någon som ifrågasatte påståendet, i stället hörs indignerade suckar som talar om att detta bara var vad stora delar av publiken förväntade sig av förbrytarstaten Israel. Själv ville jag ha ordentligt på fötterna och föredrog att gå hem och kolla upp saken i stället för att konfrontera Pande under den avslutande frågestunden. Och, naturligtvis, källorna jag hittat är samstämmiga. Lagstiftningen i Israel angående surrogatmödraskap är inte så himla liberal, men nu öppnas det upp för möjligheter att även homosexuella ska kunna ta del av tekniken. Och vad gäller religiös/etnisk tillhörighet – naturligtvis finns ingen sådan begränsing. Det hade verkligen förvånat mig om så vore fallet. En sådan begränsning hade knappast kunnat vara laglig i Israel. Men eftersom religionen har en framträdande roll i landet är det så att

Since the Israeli population consists of multi-ethnic and multi-religious groups, including Jews, Moslems, Christians and others, the attitude of the various religions was considered. According to Judaism, the religion of the child is determined by the religion of the mother. Therefore, the surrogate mother should be of the same religion of the CC, although if all the parties are not Jewish, the Committee may allow an interreligious agreement following consultion with the clergyman from the Committee.

Den typ av påstående som Pande sprider passar in i en rasistisk, demoniserande syn på Israel där den judiska befolkningen ser sig som övermänniskor, undertrycker andra och för en raspolitik som för tankarna till Tredje riket. Det är modern antisemitism i dess prydno. Och att den sprids från teaterscener runt om i landet, med föregivet vetenskapligt stöd och Riksteatern i ryggen, är allvarligt.

(Föreställning: Made in India – Notes From A Baby Farm på Moriska Paviljongen i Malmö 19/10 2012)

Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Malmö och våld

Det brukar inte vara någon bra kombination. Man tänker på Sevedsplan, hatbrott, Mangs, kvinnomisshandel med dödlig utgång, brinnande bilar, polisiära övergrepp, mc-gäng, krogmaffiosos och sånt. Men det finns ett positivt undantag – wrestling. Jag skrev om det i gårdagens Kvällsposten.

Hatbrott däremot, som sagt, ingår i den stora negativa geggan. Ett av de senaste exemplen är sprängladdningen vid judiska församlingen. Som bekant har vi en kommunledning som inte precis lyckas motarbeta antisemitism utan snarare förvärrar den. Återigen ser vi ett exempel på detta i den kyla och nonchalans och det konspiratoriska tänkande som uttrycks då vår politiska ledning ställs inför oro och frågor från judiskt håll.
Det konspiratoriska tänkandet kommer från folkpartisten Björn Lagerbäck, som är uppenbart olämplig för sitt uppdrag att vara samordnare för det Dialogforum som ska arbeta för större tolerans i staden. "Det kan finnas en dold agenda som gör att man aldrig kommer att erkänna att Malmö stad gör positiva saker", säger han. Vad skulle det vara för dold agenda? Från vilket håll, och varför? Är Lagerbäck så okunnig om antisemitism att han är omedveten om att föreställningar om "dolda agendor" och makt utanför offentlighetens ljus ingår i den antisemitiska tanketraditionen? Vad är han för person att leda en verksamhet som kommit till just på grund av en ökning av attacker mot judar? Det hela är fullständigt grönköpingskt, men med sorgkant.
I rättvisans namn ska dock sägas att vänsterns kommunalråd Hanna Thomé ändå visar en beredskap att vilja ta tag i frågan. Skam vore det annars, eftersom hon har ansvar för diskrimineringsfrågor.
Vi vanliga malmöbor kan också göra vårt, till exempel genom att gå med i den kippavandring som anordnas den 20:e oktober. Samling utanför synagogan klockan 11.45. Arrangör Sofia Nerbrand har på arrangemangets facebooksida gjort klart att de som försöker använda sig av den här frågan för att slå ner på någon annan minoritet – tyvärr finns ju de som använder sig av den ökande antisemitismen för att i sin tur spä på hatet mot muslimer, som om det funnes något antirasistiskt i detta – inte är välkomna.

Tacka vet jag porr

Femtio nyanser om honom är, menar jag, en väldigt förljugen och dessutom illa skriven bok. Liksom Ann Heberlein har jag svårt att se bokens jag som en feministisk förebild. Att betrakta boken som en gestaltning av feministisk kamp finner jag obegripligt, närmast absurt.
Heberlein tar upp två saker jag också borde ha nämnt. För det första översättningen. För det andra, om än bara antydningsvis, drömmen om flykten undan samtidens krav. "Drömmen om den dominante hannen tycks vara sorgligt aktuell för 2010-talets dubbelarbetande kvinnor", skriver Heberlein. Ja att bli ägd av en man som tar kontroll över alla aspekter av ens liv kan vara ett sätt att undkomma en arbetsmarknad som blir alltmer absurt krävande och svår att kombinera med livet utanför – det som kvinnor fortfarande tar så stort ansvar för. Det är intressant att Anastasia vid flera tillfällen liknar det slavkontrakt Christian Grey vill binda henne till vid en slags anställning. Det är som en form av arbetsbeskrivning i en alternativ, tryggt skyddad sfär – vilket säger en del om existensvillkor och mänskliga mellanhavanden i dag.
En annan intressant sak jag hade velat ta upp men inte fick plats med är hur författarinnan beskriver huvudpersonens undermedvetna respektive "inre gudinna". Den sistnämnda vill bara ha sex hela tiden och hoppar jämfota av förtjusning inför samtliga möjligheter och skamliga förslag som presenteras för Anastasia. Den förstnämnda är som en inversion av det undermedvetna som Freud en gång uppfann åt oss, och som jag trodde fortfarande var vad som gällde. Här finns det inget bråte och inga undantryckta, socialt oaccaptabla impulser utan tvärtom – Anastasia Steeles undermedvetna är en sträng glasögonprydd nucka som hytter med näven åt alla dumheter och allt som den inre gudinnan bejakar. I själva verket är väl detta undermedvetna snarare att betrakta som ett överjag. Men inversionen är intressant. Handlar det om okunskap från författarinnans sida eller om ett medvetet grepp eller bara precis om att Freud liksom inte är Freud längre? Det hela speglar den värderingsglidning som gör att sexualiteten här visserligen fortfarande, liksom i en av de romanen som utgör undertexten till Femtio nyanser..., nämligen Jane Eyre, är något mörkt och hotfullt och förknippat med ett instabilt psyke – men inte farligare än att det gökas friskt hela boken igenom, och hjältinnan njuter och förlorar sig själv i den ena jordskredsorgasmen efter den andra. Sexualiteten föregår och är ändå lättare att hantera än kärleken – det verkligt farliga (även om inget egentligen blir farligt på riktigt i boken eftersom den saknar djup). Den romantiska kärleken, detta öppet och officiellt deklarerade levnadsideal, är monstret, inte könet.
I alla fall inte kvinnans kön. Här finns en intressant kommentar till detta.    

Det ska fan vara kulturskribent

Vi har varit under attack på sistone. Vi anses ju inte tillhöra verklighetens folk. Vi vill ta ifrån folk deras livsglädje, säger Blondinbella (vars offentliga persona inte ger mig någon större livsglädje) i en intervju i Neo. I en artikel som inte borde ha tagits på allvar av någon överhuvudtaget, men ändå förorsakade debatt, anklagades vi för att skriva sämre än alla andra och använda ett främmande språk. Som exempel anfördes ord – till exempel "normalitet" – som skribenten Lars Melin menade vara omöjliga för gemene läsare att inte bara förstå utan att ens ta reda på betydelsen av via lexikon (en snabb kontroll gav honom naturligtvis fel i alla exempel). Det är som att en slags massiv missunnsam normopati (ja tugga på det ordet du Melin) stegrar sig inför kultursidornas möjligheter till något friare uttryckssätt, friare reflektioner och glimtar mot något som inte så enkelt låter sig inskränkas till olika materiella nyttoaspekter och vardagsrutiner. NEJ MEN FAN VAD KONSTIGT DU SKRIVER DIN KONSTIGA JÄVEL VARFÖR KAN DU INTE BARA VARA SOM ALLA ANDRA OCH INTE HÅLLA PÅ ATT SKRIVA EN MASSA JOBBIGA KONSTIGHETER.
Samme skribent (Melin alltså) for i en påföljande artikel ut mot all kulturbyråkrati och hävdade att ingen vet vad man egentligen sysslar med i exempelvis kulturnämnder, men att de i alla fall är tillhåll för fisförnäma fjantar som pratar konstigt. Det tycks klart att för vissa blir saker konstiga om man sätter prefixet "kultur" framför dem. Nå, jag har ju själv suttit i en kulturnämnd i ungefär ett års tid och kan försäkra Lars Melin om att vi varken pratade konstigt i den eller egentligen gjorde något som väsentligen skiljer sig fram annat arbete i någon annan politisk nämnd. Det finns en del att välja mellan. Faktum är att det finns offentliga protokoll som visar vad man gör i en kulturnämnd. Så är det nog med en del annan kulturbyråkrati också.
Den senaste attacken mot oss kulturprefixare, kulturskribenter återigen, kommer från Fredrik Segerfeldt som på slasksajten Newsmill öser ut ett sällan skådat förakt, vilket denna gång utlösts av att en och annan kulturskribent (jag vet inte vem, för det bryr han sig inte om att tala om) har yttrat åsikten att nedmonteringen av kultursidor är ett hot mot demokratin.


"Alla vet att den tekniska utvecklingen håller på att vända hela medielandskapet upp och ned. Människor vill inte längre betala för en papperstidning, och då måste redaktionerna anpassa sig. Men många kulturskribenter tycks ha en inneboende motvilja mot förändring, en reaktionär inställning som räds framtiden.
Det är ett vanligt historiskt fenomen. Ordet sabotör kommer från franskans ”sabot”, som betyder träsko. När maskiner introducerades i den franska textilindustrin på 1800-talet kände sig många arbetare hotade, eftersom de var rädda för att förlora jobbet. Därför slängde de in sina träskor i maskinerna för att förstöra dem. På så sätt trodde sabotörerna att allt skulle bli som förr. I Storbritannien kallades motsvarigheten ludditer.
Kulturskribenter är vår tids ludditer. Motståndet mot utvecklingen handlar i grunden inte om någon oro för demokratin, för att det kvalificerade samtalet skulle vara hotat eller för att det kitt som håller ihop samhället håller på att upplösas. I stället är det nog egenintresset som talar. De vill fortsätta kunna leva som de gör."

En rädsla för att förlora sin inkomst blir här till något löjeväckande. Men Segerfeldt har inte förstått att det knappt går att försörja sig som kulturskribent. De flesta kan det inte. Jag kan det inte. De arvoden som betalas ut till frilansande kulturskribenter är oftast direkt skamliga. På en stor tidning som Svenska Dagbladet kanske det fortfarande är möjligt att få anständigt betalt för exempelvis en bokrecension. Men för de flesta av oss täcker betalningen inte den tid vi lägger ner på läsning, bedömning och författande. Själv känner jag mig nästan dum som överhuvudtaget håller på med det. Jag vill inte "fortsätta kunna leva som jag gör". Jag skulle vilja ha det mycket bättre. Men jo, jag tycker att det är en viktig verksamhet oaktat de usla villkoren. De flesta yrkesgrupper – lärare, journalister, läkare, sjuksköterskor, fiskare, bibliotekarier etc etc – tycker att de sysslar med något de skulle slåss för om verksamheten skakas i sina grundvalar. Vi har sett detta från exempelvis fiskarnas håll åtskilliga gånger. De blir inte förlöjligade för det. Men när kulturskribenter talar för sin egen verksamhet, då görs det gärna till något suspekt. Vi ska inte komma här och tro att vi har något värde och något att ge. 
Vad gäller Svenska Dagbladet så är egentligen inte kulturen det hårdast åtgångna området – vad jag förstått ska hela sportredaktionen läggas ned.  Det som händer med tidningen återspeglar, precis som Segerfeldt säger, det problem pappersmedia överhuvudtaget står inför. Hur problemet ska hanteras är en svår fråga. Om medier med initierad bevakning av omvärlden, inklusive kulturen, och stor räckvidd börjar försvinna kan man mycket väl tala om ett demokratiproblem. Om bara kulturområdet skulle försvinna skulle vi fortfarande kunna leva i en demokrati. Naturligtvis. Och visst skulle vi kunna ha kultursidor som var författade på barnspråk och aldrig tog upp något som kräver eftertanke eller som färre än en bred majoritet av befolkningen redan känner till, så som herr Melin tycks önska. Men vad skulle det då vara för inkrökt liten skitvärld vi skulle leva i. 

Omdömet

Min uppfattning om Peter Fröberg Idlings debutroman Sång till den storm som ska komma skilde sig rätt radikalt från den gängse. Nu är jag inte så osäker på min egen omdömesförmåga (detta är kanske det enda område där jag har hyfsat bra självförtroende) att den här saken får mig att skaka i mina grundvalar. Men det kändes ganska skönt att inte vara helt ensam om att hysa en avvikande uppfattning (och det finns åtminstone någon till utanför nätet...).
Uppdatering: Margareta Flygt i Smålandsposten var inte heller förtjust.

Värdet av en bok kan annars enklare och på ett mer entydigt sätt avgöras då det handlar om ett fackverk som använder sig av tveksamma, rentav felaktiga källor. Torbjörn Jerlerup har granskat Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man och funnit att så är fallet där. Förläggare och författare slår ifrån sig. Sedan visar det sig att de båda, var och en för sig, i självförsvar hänvisar till en källa som alla med ett minimum av kritisk tankeförmåga intakt kan se är mer än tveksam, ja direkt förkastlig. Detta sker helt öppet. Låter det absurt? Ja, det är det också. Och ska läggas till Karlssons redan tidigare uppvisade totala brist på omdöme.

Uppdatering: Här kan ni se ett exempel på den typ av material som finns på den sida Karlsson åberopar som sanningsvittne angående sionismen. Det är lite som att åberopa en grupp råfundamentalistiska kristna kvinnor som anser sig skola tiga i församlingen som sanningsvittnen angående feminismens grundtexter.  Men tyvärr finns det många som inte tänker längre än näsan räcker, och tror att "jaja, kommer det från judiskt håll så är det väl ok – då kan det ju inte vara antisemitiskt!" Den typ av små, extremistiska sekter som True Torah är en av används gärna som exempel på "goda judar" av svenska och andra antisionister, som ett slags alibi som ska bevisa det anti-antisemitiska uppsåtet. Bakom det döljer sig en otrolig intellektuell slapphet. Man bryr sig inte om att ta närmare reda på vad de egentligen står för.

Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.

Fält utan slut

Min recension av Nguyen Ngoc Tus novellsamling publicerades i Kristianstadsbladet för några dagar sedan. Man kan i samma tidning också läsa en intervju med översättaren Tobias Theander.

Djuren

Följande recension av Jenny Diskis bok Allt jag inte vet om djur (Alfabeta) publicerades i Kristianstadsbladet 19/6. Finns inte på nätet.

När jag hade en hund kunde jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat (ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig, hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra, högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?

I Diskis djupt personliga essäbok om vår relation till djur är just detta med det oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av vår egen art". Det hopplösa oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan betvingas.

Bäst är författarinnan när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur. Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på nerverna.

Att alla med egna djur lär ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen av Allt jag inte vet om djur komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det -- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande" eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de flesta mänskliga skådespelare.

Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Fotbollsälvor

Fotboll, den stora ångest- och smärtregleraren, är vad som gäller i dag. Äntligen första matchen i fotbolls-em.
FLM spinner vidare på temat och ställer upp regissörslandslag. Temat är outtömligt. I min strävan att ge borderlinediagnosen ett mer attraktivt ansikte har jag satt ihop ett borderlinelag, bestående av kända personer som, ibland till följd av vad som tycks moget övervägande, ibland kanske i viss mån till följd av önsketänkande, tillskrivits diagnosen. Men jag lägger till ytterligare en person som jag inte sett förknippas med borderline men som jag tycker verkar vara en självskriven kandidat: den yngre Iggy Pop. Han hade självskadebeteendet, aggressiviteten, de dramatiska gesterna, drogerna. På äldre dagar har han blivit lugnare men fortsatt produktiv - på det sättet är han, antar jag, en "bra förebild". (Det är ju också så att många borderlinare, dock inte undertecknad, lugnar ner sig med åren.) Jag tycker att den förtvivlade intensititet man kan höra i exempelvis den här låten talar sitt tydliga språk (fast kanske drivs jag av önsketänkande när jag vill göra honom till "en av oss"):

Anyways. Ett borderlinelag spelar naturligtvis på anfall. Försvaret är desto svagare, men det kompenseras av den uppfinningsrika aggressiviteten i främsta linjen. Första anfallsspelare i mitt lag är Britney "You want a piece of me?" Spears. Hon assisteras av en kedja bestående av Iggy "Open up and bleed" Pop, Amy "Rehab" Winehouse och och Janis "Kozmic Blues" Joplin.
Mittkedjan består av stabilt instabila borderlinarna Kurt "Rape Me" Cobain, Sylvia "Lady Lazarus" Plath och Courtney "Asking for it" Love.
På backlinjen har vi de tunga spelarna. Marilyn "Misfit" Monroe kanske inte är så lång men har en rejäl kroppsbyggnad. Och Jim "Lizard King" Morrison som vi alla vet en överkropp många flickrum besmyckats med. Längst ut till höger har vi, i all sin kungligt imponerande längd, Lady "Heart on my sleeve" Di.
Så vem ska då stå i mål? Enkelt. Naturligtvis Ian "Love tore me apart" Curtis. Hans dymaniska förmåga att använda armar och ben är vida känd.
Men, undrar man kanske, vem i hela friden ska det här laget spela mot? Tja. De kan förstås turnera mot andra diagnoser. Men mest troligt är kanske att de helt enkelt spelar mot sig själva.

Skamstaden

Jag lyckades missa den debatt om antisemitism i Malmö som hölls på Moriskan förra veckan, såsom jag brukar missa så mycket man inte borde missa. Jag hade verkligen velat gå, men efter att ha läst Rakel Chukris artikel om debatten såg jag inte precis fram emot att höra de inspelade delarna i radioprogrammet Konflikt.
Nu har jag förmått mig lyssna och kan bara säga att jag skäms över att bo i en stad där den politiske ledaren, Ilmar Reepalu, efter att gång på gång uttryckt sig antisemitiskt, inte bara framhärdar i sitt självmedlidsamma dravel om hur han i själva verket är en missförstådd antirasist utan också lyckas riva ner kraftfulla applådåskor med det. Över att medvetandenivån här i Malmö är så låg. Över att man aldrig kan tala om antisemitism utan att fenomenet ifrågasätts. Över de ständigt frammanade bilderna av döda barn i Gaza, som alltid vägs mot och befinns tyngre än judars rätt till trygghet och frihet från trakasserier oavsett om de nu känner en samhörighet med Israel som land eller inte -- i en debatt som ska handla om antisemitism i Malmö. Över att Mellanösternkonflikten inte bara ständigt blir allt överskuggande och Israel på något försåtligt sätt blir den fiende alla (utom den lilla klick vars röster skulle vara centrala men i grund och botten inte anses vara värda att höras) i alla fall när kvällen är slut kan sluta sig samman i avsky mot, som sinnebilden för dagens ondska. Utan också över att denna konflikt (vilket förvärrar saken ytterligare) får framställas på ett felaktigt sätt (en man påstår oemotsagd att det aldrig förekommit några massakrer på judar från arabiskt håll). Och jag skäms över min egen passivitet, jag känner att jag borde vara aktiv i att jobba för att motverka den nyväxande antisemitismen på ett sätt jag nu inte är.
Det finns förstås en del positivt att lyfta fram, inte minst snubbarna i "Unga muslimer mot antisemitism". Men. Inte ens den gladaste optimist lär kunna påstå att vi kommit långt sedan den nya antisemitismen i Malmö började uppmärksammas. Rundgången rullar i stort sett vidare. Den som bland annat också yttrar sig i att Dror Feiler anmäler sig att delta i debatten som den "gode juden" som alltid är beredd att förneka förekomsten av antisemitism i Sverige och i stället misstänkliggöra de judar som har mage att beklaga sig. Det är bland annat debattörer som han som möjliggör att medvetandet om förekomsten av antisemitism i dag, och förmågan att skilja mellan denna och "Mellanösternfrågan", ligger på så låg nivå.

Observations from a borderland

När jag fick min borderlinediagnos var jag inte riktigt medveten om hur stort stigma just denna diagnos kan innebära. Jag visste förstås att den kunde förknippas med "omöjliga patienter", sådana som betraktades med bävan och ogillande av psykoanalytiker och psykiatrisk vårdpersonal -- men trodde att detta var något på utdöende, en gammaldags och dömande attityd som givit vika för dagens mer robust pragmatiska inställning till detta med diagnoser och de egenheter som hänger samman med dem. Jag visste förstås dessutom att det är en lite skitigare diagnos än de som just nu är på modet, och jag var naturligtvis medveten om att den faktiskt innebär problem inte bara för mig själv utan ibland också för personer i min omgivning; problem som kan bli blodiga, såriga och skrämmande.
Men med "blodiga" menar jag inte något som har med mordlystnad och ond bråd död att göra, nej jag använder ordet metaforiskt. I tv-serien Criminal Minds, som jag har en olycklig förkärlek för, är den blodighet som hänger samman med borderline däremot högst reell. I minst två avsnitt sägs gärningsmannen för dagen lida av borderlinestörning och därför sakna förmåga att sätta sig in i andras lidande. Jag har inte tagit detta så mycket på allvar, men ändå noterat saken med viss frustration. Som ett missförstånd man hoppas inte har någon praktisk betydelse, men sätter sig i beredskap för att kunna hantera om det skulle visa sig ha det. Om det skulle visa sig att någon verkligen tror att man som borderlinare också är en psykopat och potentiell mördare.
Några vänners chockade reaktion när jag berättade om min diagnos började emellertid få mig att förstå att det finns en utbredd, negativ syn på borderline som hänger ihop med föreställningar om en manipulativ, närmast illasinnad attityd till omvärlden. Och när jag nyligen läste boken Hotande närhet -- om borderlinerelationer av författarparet Thomas Silfving/Gunilla Nilsson ångrade jag definitivt att jag varit öppen med att jag har en borderlinestörning. En så negativ och faktiskt direkt föraktfull bild av det hela hade jag inte förväntat mig möta i dag. Men den här boken inte bara finns utan har rent av getts ut i tre utgåvor av vilka den senaste kommit i år.
Nu är katten ute ur säcken ändå. Och egentligen tycker jag ju att man bör kunna vara öppen med sådana här saker och att jag inte förtjänar bli bemött på ett särskilt sätt, framför allt inte på ett sämre sätt än andra på grund av min diagnos.
Just detta lär hända om de jag träffar på läst Silfving/Nilssons bok. Framför allt skulle väl knappast någon som läser boken och inte ifrågasätter den vilja ha en närmare relation med mig. Nej, och jag är inte den enda borderlinare på nätet som oförsiktigt nog läst och som reagerat på det sätt den bygger upp till. "Om jag precis fått veta att min kärlek hade diagnosen IPS (= emotionellt instabil personlighetsstörning = borderline, min anm.) och gått till biblioteket för att låna böcker i ämnet och fått denna bok i min hand skulle jag troligen göra slut", skriver bloggen DIAGNOSTICERAD. Hen citerar stycken ur boken och avslutar: "Jag vet att jag inte borde ha läst boken och att jag i efterhand inte ska ta så allvarligt på det jag läst, men det är svårt att glömma. Boken genomsyras av en 'mellan raderna text' om att du som anhörig, som läser skulle göra bäst i att lägga benen på ryggen." 
Jag känner precis som bloggaren i fråga. Det är svårt att komma ifrån känslan av att ha fått just vissa av de katastrofkänslor man kan ha som borderlinare bekräftade av läsningen: att vara någon ingen kan stå ut med (någon man inte ens själv står ut med), någon ingen kan älska, någon som inte kan något och som varken kan bli bättre eller ens förtjänar behandling. 
Jag skulle dock vilja påstå att avståndstagandet och uppmanandet till avståndstagande inte står att läsa mellan raderna utan uttrycks tämligen rätt på. 

De flesta partner till borderlinepersoner kan nog (...) intyga att det inte finns något enkelt sätt att avsluta ett borderlineförhållande. Det är ju bland annat vid verkliga och/eller fantiserade separationer som problematiken gör sig påmind. Och det med kraft. En kulinarisk liknelse är passande: Det är som mozzarella på en läcker pizzabit. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten blir oststrängen bara tunnare och längre, utan att nödvändigtvis brista. Till dig som anhörig är vårt råd mycket enkelt: Använd kniv och gaffel.

Genomgående används nedvärderande ord för att beskriva borderlinepersoners beteende och inre. Om så kallat "inåtagerande" borderlinare heter det inte att de, till exempel, verkar osjälvständiga och behövande, utan "hjälplösa och inställsamma". Borderlinare i det stora hela är inte djupt osäkra utan har narcissistiska krav på omgivningen (för dem är det bara "jag, jag och jag som gäller"). De blir inte förblindade och översvämmade av sina egna rädslor och föreställningar om omvärlden utan saknar empati och agerar därför ut mot andra "utan hyfs". Som tur är för mig och andra som får komma i åtnjutande av faktisk behandling mot borderlineproblematik finns det kompetenta psykologer, psykiatriker och annan vårdpersonal som har andra sätt att se på saken, som menar att brist på empati inte har med borderline att göra, och som bemöter oss med samma respekt som de bemöter andra. Dessa författare däremot, som sysslar med klinisk verksamhet, går till och med så långt som till att ge rådet att i vissa fall avvisa borderlinare som verkar för jobbiga med orden "kom tillbaka när du mognat lite". Pliktskyldigt nämner de mot slutet DBT-terapi som effektiv mot denna problematik, men de känner uppenbarligen inte till MBT och andra nya terapiformer som är utformade för att passa borderlinare och deras sätt att fungera (ungefär som den traditionella psykoanalysen utformats för att passa vissa former av neuroser som var utbredda vid en viss tid och plats). En kompetent och ansvarsfull behandlare borde hänvisa en "omogen" borderlinepatient till någon behandling som passar henne, eller råda henne att försöka finna någon sådan, snarare än att köra iväg henne och lämna henne ensam med sina rakblad, sin sprit eller vad hon nu kan ta sin tillflykt till.
Dessutom gör författarna klart att borderlinare saknar kompetens. Till allt. 

Människor i borderlinepersoners närhet märker ofta en hisnande diskrepans mellan borderlinepersonens självuppfattning och hur de upplevs av omgivningen inom vissa "kompetensområden". När borderlinepersoner med plötslig frenesi verkar ta sin an en uppgift på ett kompetent sätt och uppträder påtagligt självsäkert, och anhöriga gång på gång ser att de inte ens klarar av de mest elementära vardagsgöromål utan allvarlig ångest och påfrestning eller påtaglig energiförlust, kan man tala om ett slags pseudokompetens (...). Ett annat intressant och tankeväckande fenomen i detta sammanhang är att i borderlinepersonens värld får ingenting vara vad det är. För att dölja sin brist på färdigheter och relationskompetens -- och i stället för att låta människor och ting vara -- kan borderlinepersonen på det mest "charmerande" och övertygande vis se till att sakernas, tankarnas och känslornas naturlighet försvinner och liksom sugs upp av hennes tankeströmmars obevekliga automatiksorl. Hur många gånger har du som anhörig inte suttit och inom dig konstaterat att "hon kan ju faktiskt inte det här", men inte vågat yppa det av rädsla för det vilda raseri (eller någon annan fullständigt oproportionerlig konsekvens) som då blir följden (....).

 Trots en del pliktskyldiga ord om hur det finns en unik person "bakom diagnosen" etc, så hamras budskapet om den hopplösa och mindervärdiga borderlinepersonligheten in. 

Stora ord som lojalitet, kärlek, empati, sorg, möte, andligt, viktigt, utbränd, relation, ömsesidighet, respekt, tillit, förtroende, terapi/terapeut, ödmjukhet, kränkthet, ansvar och omtanke betyder för en borderline ungefär detsamma som klirr, knirr, sprutt och fnirr.

Det är inga små hävdanden som görs här om en sammanlagt rätt stor grupp människor. Det är möjligt att, som hävdas i ett par kommentarer till bloggen DIAGNOSTICERAD, en del anhöriga kan uppleva att de får upprättelse efter jobbiga konflikter med borderlinestörda under läsningen av denna bok. Men de borde rimligen kunna stödjas också med hjälp av litteratur som inte förnedrar de borderlinedrabbade.
Jag kan bara hoppas att boken inte används i undervisning av exempelvis psykologstuderande eller i olika terapiutbildningar. Dess attityd är helt förödande. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att kalla den farlig.
Att den dessvärre fått genomslag visas inte bara av de tre upplagorna utan också av att författarna använts som experter i Idag-artiklar i Svenska Dagbladet, där hårresande och för mig (som alltså är borderlinare) extrema berättelser om rättsprocesser och direkt psykisk misshandel tas upp. Den gången gick Anna Kåver (som arbetat mycket med borderlineproblematik) in med kritik mot det perspektiv som framfördes. En kritik paret Silfving/Nilsson uppenbarligen inte tagit till sig av.

Thomas Silfving tycks, såvida det inte finns två med samma namn, också ha arbetat för företaget Landmark Education, som beskrivits som en sekt och anklagats för att ha drivit människor in i psykos. Silfving bemöter detta här. För mig kastar detta ytterligare tvivel över hans kompetens och omdömesförmåga.       

Uppdatering: Angående detta med att vara öppen med sin diagnos och längtan efter att bli accepterad och förstådd vill jag citera två stycken ur Kiera van Gelders vackra och välformulerade text "Inhabited by a Cry: Living with Borderline Personality Disorder" i antologin Borderline Personality Disorder. Meeting the Challenges to Successful Treatment:

I have to admit that I'm nervous. By identifying myself as a person with BPD, I run the risk of losing my credibility. Who, I have to wonder, would hire a person admitting to being a borderline? And more importently, who would willingly enter into a relationship with him or her? Like many people with BPD, I'm excruciatingly sensitive to other people's perception of me. At times, a negative word or look can drastically redefine how I feel about myself. It even has a physical effect, like being hit with a soccer ball in the solar plexus. With this kind of vulnerability, it seems almost masochistic to publicly associate oneself with a disorder that has such negative associations. But here's the catch: enduring human connection and mastery comes only after facing oneself and sharing that self with others.

To be alone with this condition is almost unendurable, and that is the real tragedy of borderline personality disorder. Our symptoms -- the cry, the desperate clawing for a savior or a fix, the consequences and remorse of being unable to manage our reactions -- only shame and isolate us more. In showing my face as a person with BPD, I run the risk of more shame and isolation. This compounded impact of the illness perpetuates the deep sense of ugliness so many of us feel. How do people with BPD live with the disorder when we are still unable to share it with the world?
How do we have faith that we can get better if those who survive this ordeal disappear and the success of their recovery is measured in the distance between themselves and the borderline label? 

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Osund romantik

I ett oerhört intressant inslag i dagens Kulturnytt diskuteras den S/M-pornografiska boken Fifty shades of gray. Ella Peterson, som läst boken, berättar att hon möttes av menande blickar och förslaget att dölja omslaget under ett annat, löst, då hon införskaffade den. Men, säger hon sedan, egentligen ter sig de pornografiska inslagen i Fifty shades... inte som särskilt förbjudna eller tabubelagda i dag. Lite smisk är vardagsmat. Vad som verkligen upplevdes som pinsamt, fel och direkt skadligt under läsningen var i stället romantiken. I den uttrycktes det där välbekanta önskescenariot i vilket en kvinnas kärlek räddar och förändrar en känslomässigt handikappad man.
Att detta kunde slå an en sträng hos läserskan, det var något hon skämdes över och instinktivt ville dölja. Peterson upplevde sig osolidarisk gentemot sina medsystrar och mot feminismen genom att ofrivilligt bli medbrottslig till scenariet. Modigt av henne att "erkänna" detta då, kan man tycka. Och jag förstår henne, det vill säga hennes motvilja mot den här destruktiva typen av romantisk fantasi. I realiteten -- det är nog Peterson och jag överens om -- är mr. Rochester-typen mera av en banal skitstövel än ett spännande romantiskt subjekt, och den som under ett helt liv håller på och fjäskar för honom med sin kärlek gör bara sig själv illa.
Men jag kan inte stanna där. För det första kan man förstås gå vidare och fundera över ifall romantik överhuvudtaget blivit till något pinsamt och närmast tabubelagt i dag. Det hävdades under en diskussion om Colin Nutleys teateruppsättning av Noël Coward-pjäsen Kort möte som jag ramlade in i under tv-zappande. Jag tror det ligger något i det. Sexualitetens monster har blivit ganska tamt, och hanterandet av kroppar ter sig som något enklare och mindre farofyllt än den överväldigande kärlekspassionen. Visserligen knäböjer vi fortfarande inför tvåsamhetens manifestationer men det är just främst i formella riter romantiken visar fram sig: restaurangbesöket på Valentindagen, införskaffandet av förlovningsringar, frieriet. Även otrohet hanteras inom fastlagda ramar: genom affärsverksamhet särskilt riktad till den som vill ha "lite spänning i tillvaron". Kärlek och förälskelse som något vilt, överväldigande och ofta smärtsamt, en "revolution för två" (i vissa fall tyvärr bara för en) som innebär beroende och utsatthet, tycks inte helt vara in style.
Romantik är ju också något feminint kodat, något rosa och skört. Som uttryck för svaghet är den något som lätt kan patologiseras. Kvinnlig känslobesatthet är ett genomgående tema inom kulturen -- om "skönheten och odjuret" brukar ta sig gestalten av en kärlekskrank kvinna besatt av en okänslig, ibland sadistisk, man så är det kvinnans känslor som intresserar, förundrar och görs till föremål för olika analyser och konstnärliga framställningar. Man kan tänka på bilden av den stackars galna Adèle Hugo, som med trasiga kläder och oseende blick i Francois Truffauts film irrar runt på gatorna i Barbados, dit hon följt föremålet för sin lidelse, löjtnant Pinson. Denne däremot framstår i filmen som enbart en ogenomtränglig yta -- en arrogant tennsoldat, någon eller något som handlar på ett sätt som ingen egentligen gillar men som är så välbekant och passivt accepterat att motiven inte efterfrågas och patologiseras på samma sätt som den begärande kvinnans.
Myten om "skönheten och odjuret" togs upp av den jungianska läkaren Rigmor Robért i gårdagens TV3 Dokumentär, som jag ramlade in i ungefär halvvägs. Den handlade om kvinnor som faller för våldsamma kriminella män, män som sitter i fängelse -- ett ämne som ständigt väcker samma fascination. Det som verkligen fascinerar är inte de som skriver brev fulla av perversa sexuella fantasier, utan de som blir förälskade och börjar uppvakta dessa män. Här vreds det lite på motivet, och de män som kom till tals kunde se sig som den underlägsna parten i förhållandet -- någon som inte har rörelsefrihet, ingen kontroll över vad den kvinnliga parten gör om dagarna, och någon som bara kan träffa henne under förnedrande former (i sina fångkläder, under särskilda villkor etc). Kvinnans intresse försvinner dessutom ofta då mannen släpps ut i frihet.
Det är sällan som uppmärksamhet riktas mot mäns intresse för våldsamma kvinnliga kriminella/fångar. Dessa är förvisso färre än våldsamma manliga dito -- men det är fel att beskriva fenomenet som att det handlade om ett begär enbart heterosexuella kvinnor är galna nog att hysa. Men så är det ju också sällan manliga känslor av hopplös kärlek (eller manliga känslor över huvud taget!) blir föremål för samma skrutinering som kvinnors. Även män kan ju bli så hårt drabbade att de förgås, även män kan förälska sig i fel person och behandlas illa, och även de kan bli besatta av sitt objekt. De sistnämnda ses ibland som anonyma stalkers i olika mördarjaktsserier och filmer. Men det brukar då vara det lidande kvinnliga objektet för besattheten som är i fokus. Naturligtvis finns det också berättelser om besatta män -- jag kommer att tänka på filmatiseringen av Of Human Bondage med Leslie Howard från 1934, eller professor Rath i Der blaue Engel. Men i den förstnämnda patologiseras även det kvinnliga objektet, och hon bestraffas med döden vilket kurerar mannen från hans besatthet, och i sistnämnda ligger trots allt fokus på Marlene Dietrich och hennes sångnummer.

Hur som helst, även Rigmor Robért tog alltså upp myten om skönheten som kan tämja odjuret, kyssa grodan etc, som en farlig historia. Frågan är vad vi ska göra med den. Den är så seglivad och tar sig uttryck bland annat i populära  historier om flickor och vampyrer. Var kommer den ifrån? Är den självgenererande, kan man få stopp på den genom att strypa tillförseln av berättelser på temat? Jag kan inte tänka mig att det i längden fungerar att skambelägga och tabuisera den här typen av fantasier. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot odjuret, och då inte det i sagan utan det som förblir en skitstövel. Hur banal han är ter sig måste även han ha ett inre som skulle kunna belysas -- och patologiseras.
Uppdatering: Läs angående detta även Eva Ströms text om en stereotypt "kvinnlig" ungdomserfarenhet som något nedvärderat och/eller tabuiserat.

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Så mycket på en gång

Det är lite för mycket. Följetongen Reepalu. En obehaglig recension av Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man. Åsa Linderborgs fortsatta lögner i Aftonbladet. Den högt respekterade freds- och konfliktforskaren som nu visar upp en ovanligt rå antisemitism. Och så den usla dikten av Grass. Vad gäller den sistnämnda och diskussionen omkring den så kan man notera att flera kulturskribenter uppvisar en påfallande ointresse för texttolkning i just detta fall. Den indignerade kören med sitt "Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit!" beklagar att den sakfråga Grass ville kommentera, vapenskramlet mellan Israel och Iran, kommit i skymundan. Till dem skulle jag vilja säga: men sätt i gång och diskutera den frågan då! Ni är skribenter med spalter till ert förfogande. Gunnar Bergdahl har en hel kultursida. Ingenting hindrar honom från att fylla den med texter om den hotade freden. Eller är det i själva verket mer engagerande att stämma upp i den ovan nämnda kören?

Och så, ändå, den senaste förvecklingen i fallet Reepalu, Malmös alldeles egna lilla despot. Han har ju fått påhälsning av ett särskilt sändebud från USA. Jag vet inte om jag tycker det var så lyckat. Det lär späda på den antisemitiska föreställningen om Ilmar som en korsfäst Israelkritiker (för tankegången brukar vara att judar styr USA som i sin tur styrs av den store juden Israel). Kanske är det inte så fruktbart att försöka tänka i strategiska termer av vad som eventuellt skulle kunna gå hem i de stugor där antisemitismen redan bor. Men jag har redan erfarit att en person i min närhet, som ogillat Reepalus agerande och uttalanden tidigare, svängt och börjat försvara honom efter att, som han tyckte, ha sett USA agera världspolis ännu en gång. Och jag misstänker att detta utlöser många reflexartade reaktioner på temat amerikansk övermakt.
Reepalus egen respons är, hur som helst, nästan bara komisk vid det här laget. Ännu en gång känner han sig sviken och missförstådd. Vilket kors han bär!

Många tolkar hans envetet antisemitiska uttalanden som en flört med Malmös muslimska befolkning. Jag tror faktiskt inte det är så. Hans anti-israeliska hållning verkar fullt genuin och affektfylld och att den spiller över på judar som kollektiv må han vara omedveten om själv men framstår som väldigt tydligt för oss andra. Jag tycker också att han verkat vara genuint omedveten om de problem med antisemitism som finns, och det går inte ihop med att kyligt kalkylerande spela på antisemitiska strängar. Ilmar är så uppenbart okunnig om hur antisemitism gestaltar sig i dag och vem som står för den (att det inte ska betraktas som ett specifikt muslimskt problem är han, menar jag, för övrigt själv ett exempel på) att en sådan beräkning från hans sida verkar utesluten. Jag tror att föreställningen om en sådan beräkning hänger samman med en slags naiv föreställning om att han själv helt enkelt inte skulle kunna vara antisemit (som här). "Inte kan väl en högt uppsatt sossepolitiker som är vid sina sinnens fulla bruk vara det?" kanske den underliggande tanken är. Många har över huvud taget svårt att tänka sig att det kan finnas antisemitism mitt i den svenska majoritetsnormaliteten. Men antisemiterna finns mitt ibland oss. De är inte överväldigande många men de finns och till och med grannen som verkar så trevlig och varken är muslim eller vansinnig kan vara en av dem.

Vad gäller frågan om var Ilmar har sitt stöd så gavs en intressant bild av det i ett reportage i P1 nyligen. Bilden var långt i från statistiskt säkerställd men enligt den är vår ledare i alla fall mer populär i nybyggda rikemansområdet Västra hamnen än i fattiga Almgården. Detta kan tyckas inte vara riktigt som det borde vara i fråga om en sossepolitruk, men egentligen är det ganska logiskt. Ilmar får mycket beröm för alla de satsningar på staden som gjorts under hans styre, men jag tror faktiskt de hänger ihop med de sociala problem som vi nu på ett helsjukt sätt och ur en särskild aspekt får se skildrade i tv-serien Malmöpolisen. Vad jag menar är helt enkelt att inga satsningar gjorts på redan fattiga och så kallade problemområden, och dessa har, förutom ett visst medieintresse vad gäller Rosengård, fått stå i skuggan medan Malmö har satts på kartan. Vissa av satsningarna kommer förvisso indirekt hela staden till del, men inte alla, och i första hand har samtliga riktat sig mot stadens över- och mellanskikt. Eller nej förresten, i första hand har de riktat sig till välbärgade människor utanför Malmö som man vill/velat ska flytta hit i stället för den trista, fattiga och jobbiga massa som faktiskt bor/bodde här (eller som kommer hit tack vare den ebo-lagstiftning Reepalu vill få bort). Not: Bo01/Västra hamnen/Turning Torso.
Men nu vandrade jag bort från ämnet och detta borde väl egentligen ha tagits upp i ett separat inlägg.

Den platta världen

Tänk om Lena Adelsohn-Liljeroth aldrig hade skurit i den där tårtan. Då hade det blivit platt intet av Makode Lindes konstverk. Konstnärens plågade skrin, som tvivelsutan var en oundgänglig del av det enligt min mening mycket lyckade konstverket, uppgavs ju först när någon skar i tårtan.
Reaktionerna på konstverket är förvånande. De flesta debattörer som kräver ministerns avgång tycks bara kunna se i en dimension -- för dem är en stereotyp en stereotyp en stereotyp, det finns inte någon ytterligare nivå på vilken man kan använda en stereotyp på ett medvetet sätt och tvinga fram reflektioner över den. Att Makode Linde är svart är förvisso verkligen ingen garanti för att konstverket måste vara antirasistiskt, som många av dess försvarare å andra sidan tycks mena. Man får se på verket i sig, och att då att tolka det hela som bara en tanklös "kul grej" och/eller ha en slags fundamentalistisk syn på vad som får framställas utan att ta hänsyn till helhet är så deprimerande fantasi- och tankefattigt.
Egendomligast hittills är kanske (precis som i Play-debatten) Stefan Jonsson i DN. Jonsson ser inte Lindes verk som rasistiskt, men kräver ändå Adelsohn-Liljeroths avgång. Det går inte ihop, givet att det första (konstverket) faktiskt förutsätter det andra (ministerns medverkan). Men knostigare ändå hur Jonsson förvandlar en tårta som föreställer en kropp till en manifestation av en faktisk kropp. Likt en troende under nattvarden förlänar han i sin text det ätbara konstverket en slags helighet att visa vördnad för och inte vidröra -- det är på ett plan den svarta kroppen som de vita deltagarna i ceremonin vanhelgar. Omvänt förvandlas den faktiska personen Adelsohn-Liljeroth till en dehumaniserad symbol för förtrycket i den grad att Jonsson gör henne till en potentiell krigsförbrytare med sadistiska tendenser. "Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan."
Man måste ju verkligen fråga sig hur Jonsson vet att Adelsohn-Liljeroth njuter av att sätta kniven i den svarta massan. Men uppenbarligen räcker hans fantasi inte till för att föreställa sig att hon faktiskt kan ha känt och tänkt på en mängd olika sätt. Visserligen undrar jag också vad i hela friden som fick henne att mata Linde med tårtan. Men jag nöjer mig med att undra. Och tycker att många av dem som sätter sig på de moraliska höghästarna skulle akta sig för att vara så tvärsäkra på hur de själva skulle agera i samma situation (har de erfarenheter av att som politisk representant utsättas för en konstkupp.)
Jonsson associerar vidare till bilderna på amerikanska soldaters övergrepp på mörka kroppar. Det är blott alltför självgott dogmatiskt. Följande stycken är direkt häpnadsväckande:

...förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO förmår starta en intelligent diskussion om vad som faktiskt syns på bilderna. De tillgriper samma tomma fraser som USA:s och numera även andra länders militärledningar när de avfärdar bildbevis på att trupperna gjort sig skyldiga till övergrepp och massakrer.
Beror detta på att det finns en likhet mellan bilden av de vita människorna som skändar den svarta marsipankroppen och bilderna av vita människor som skändar mörka kroppar i världens krigshärjade periferi?
Det är en hård fråga, på vilken jag efter lång begrundan svarar ja. På fantasiernas och affekternas nivå – alltså den nivå där rasismen oftast är belägen – finns ett släktskap.
Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar vid sina skändade offer. Men vad bilderna visar är hur en vit västerlänning – en roll som kulturministern här spelade alltför villigt – i en viss situation kunde förvandlas till en av dem, eller till en av dem som utan att ingripa såg på när bilderna togs. Och som skulle njuta av det.

Tror Jonsson att han kommer undan med brasklappen Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar när det är just den jämförelsen som görs? Om än i form av ett potential bilden på kulturministern skulle avslöja. Och förstår Jonsson inte att det är hans egna fantasier och affekter som kommer till uttryck här? Att tårtätningsfilmen ger en väldigt uttrycksfull bild av hierarkin mellan vit och svart är en sak -- vad som faktiskt försiggår inom dem som deltar i den borde en intellektuell som Jonsson hålla sig för god för att försöka uttala sig om. Det är som att världen för såväl honom som för Afrosvenskarnas riksförbund vore platt. Det som syns på en bild, det är allt som finns, och allting är enkelt och direkt och självklart vetbart och världen består av ett begränsat antal typer som bär samtliga sina egenskaper, känslor och tankar på utsidan. 

Uppdatering: Marianne Lindberg De Geer ger en tänkvärd bild av hur det hela gick till i Expressen.
Man kan för övrigt också fundera över den eventuella skillnaden mellan hur tårtverket såg ut för dem som stod i dess närhet i den fysiska verkligheten, och hur det ser ur på foto/film. 
Uppdatering 2:  Kajsa Ekis Ekman kommenterar sympatiskt i DN.

Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.

Essä i Tidningen Kulturen

Jag har ännu inte sett filmen om Margaret Thatcher. Men jag har läst en bok där hennes politik och arvet efter den är av central betydelse, och jag skriver om den boken i Tidningen Kulturen.

Tja, ibland har man fel

...och det hade jag uppenbarligen i fråga om Dan Park. Det blir tydligt när man läser Expo-artikeln "Dömd konstnär forstätter att hetsa". Killen har en mer rasistisk profil än vad jag förstått och han har nu tydligen också öppet börjat ta ställning - för rasism.
Jag läser också Patrik Svenssons intressanta artikel om Park och slås av att jag tänkt på ett bakvänt sätt. Svensson jämför Park med Lars Hillersberg. Hans poäng är att både Park och Hillersberg har vänner på radikalt rasistiska platser, och att ingen av dem tagit avstånd från dessa vänner. Under jämförelsen ger Svensson tyvärr ge uttryck för den vanliga förminskningen av antisemitiska uttryck (dessa är "oväsentligheter") och tanklöst sortera in dem som kritiserat Hillersberg under rubriken "borgerliga Israelvänner" (det är i den insorteringen personer som tar upp antisemitism mer eller mindre automagiskt brukar hamna i det intellektuellt slappa tankeklimat som råder runtomkring just denna specifika fördomsprofil). Men jämförelsen kommer mig hur som helst att tänka på något annat. I ett tv-program om Hillersberg jag såg för länge sedan svarade denne på frågan om hans antisemitism att han inte hatade judar specifikt för han "hatade alla människor". Detta åtföljdes av ett avväpnande skratt. Jag tror inte att personer med rasistiska uppfattningar eller särskilda fördomar måste vara människohatiska i allmänhet (och förresten har jag inte ens tillstymmelsen av den kunskap som krävs för att jag skulle kunna hävda något sådant). Och jag vet naturligtvis inte om Hillersberg verkligen var en hatisk person. Dan Parks konst är i alla fall det. För mig är den fortsatt främst anti-mänsklig. Den är vidrig även där ingen speciell folkgrupp förlöjligas eller förhånas. Jag menar, ta exempelvis bilden av den kvinnliga häktesvakt som dödats och hennes baneman - med texten "Möten mellan människor". Bara ett av väldigt många exempel på grundtemat gott och blandat inom sadism, hänsynslöshet och pervertering. Den där ständiga förvridningen och detta att tömma allt och alla på värde - sådant man ibland finner hos personer som tror sig vara klarsynta och demaskerande men som i stället saknar något. Men nå alltså att detta är det breda grundtemat utesluter ju inte att killen också specifikt kan uttrycka rasism, och vara rasist. Det kanske snarare underlättar.

Hisham Matar och Rammstein

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och  lyssnar på Rammstein - igen.

Håkan Juholt blues

Avgången ger en fadd smak i munnen. Någonting gick överstyr, något kraschade i förnedring och även om många faktiskt ville se en avgång är det väl knappast någon som är glad över skeendet. Men vad var det egentligen som hände? Under den senaste veckan har det rått en klar anti-juholtstämning bland åtminstone mina bekanta på Facebook - och även hos mig. Inte alla har delat aversionen, så klart, men tillräckligt många för att det har känts som en anda. En mobbanda. I eftertankens kranka blekhet känns det mindre bra att ha ingått i en allmän mobbanda, att ha flinat lite åt den populära statusuppdateringen/tweeten "Är vi HELT säkra på att Juholt inte är ett examensprojekt från Konstfack?" och själv ha gett ifrån sig åtminstone en dylik cynism. Men samtidigt: de som nu främst skyller på journalistikens drevkaraktär och/eller klassförakt (se/hör Greider) gör det alldeles för enkelt för sig. Det interna krypskytte inom socialdemokratin är det förstås svårt för oss utomstående att säga något om. Men det är lätt att se en enorm och genuin besvikelse på karlen, en besvikelse jag delar. Och det finns en trötthet hos alla i (vänster)väljarkåren som gång på gång får se sina ideal och förhoppningar - som socialdemokratin fortfarande anser sig och anses skola representera och förvalta - svikna. Mediaskyllandet bortser bekvämt från Juholts faktiska och upprepade misstag, liksom från den frånvarande men utlovade radikala politiken.
Jag är tekniskt sett ingen socialdemokrat. Sedan jag lämnade vänsterpartiet (för kanske tio år sedan) har jag rört mig fritt i det rödgröna spektrat. Och det har förvisso hänt att jag röstat på s i olika val sedan dess. När Juholt tillträdde tillhörde jag dem som - trots att han enligt s-kremlologin tillhörde dem som på tvivelaktiga grunder motade ut Mona Sahlin - faktiskt entusiasmerades av hans retorik. Juholt utlovade inte bara en vänstersväng utan en nygammal humanistisk hållning inom politiken. Han tycktes ha en väldigt tydlig ideologisk profil, och hans attityd gentemot kulturarbetare, hans uppvärdering av immaterialla värden, var oerhört befriande. De konkreta förslag som skulle matcha retoriken skulle, trodde och hoppades jag, snart följa. Men så blev det inte. I stället svek Juholt på punkt efter punkt. Skuggbudgeten innehöll inget radikalt; dessutom tycktes den ha tillkommit på ett odemokratiskt sätt. Kontrasten mellan den högstämda retoriken och praktiken kändes som få en ballong pangad rakt i ansiktet. Men den tycks också representera hela socialdemokratin i dag. So much hot air, så lite konkret radikal politik. När den egentligen behövs så väl, mer och mer ju längre in vi kommer i det nya system som handlar om att på sin höjd satsa på individen i stället för kollektivet.  
Håkan Juholt själv har sagt sig blivit utsatt för klassförakt från skribentkårens sida. Visst, det är ju inte svårt att föreställa sig; mellanskikten är genomsyrade av klassförakt och till dem hör journalistkåren och de flesta andra inom media. Men när Göran Greider skyller Juholts mediala utsatthet på detta saknar jag de konkreta exemplen på hur det har gestaltats. Sådana var det inte svårt att hitta i behandlingen av Mona Sahlin - modersmordet som Juholt klev fram med hjälp av. Då kom det emellertid inte bara utifrån utan inte minst inifrån själva socialdemokratin. Inifrån det socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett osolidariskt parti med solidariteten som ledstjärna - ett parti i djup förvirring, splittring och kris. Nu med valet av ny ordförande kommer vi in i persondiskussionsvalsen igen. Men jag hoppas att det gamla trötta partiet kan hitta tillbaks till sina ideologiska rötter och översätta dem till dagens situation - att det finns något av nytänkande och radikalism parat med en förmåga att hitta de praktiska lösningarna, till skillnad från att nöja sig med den högstämda retoriken. Den lär inte fungera utan uppbackning av konkreta förslag en gång till.