Det ska fan vara kulturskribent

Vi har varit under attack på sistone. Vi anses ju inte tillhöra verklighetens folk. Vi vill ta ifrån folk deras livsglädje, säger Blondinbella (vars offentliga persona inte ger mig någon större livsglädje) i en intervju i Neo. I en artikel som inte borde ha tagits på allvar av någon överhuvudtaget, men ändå förorsakade debatt, anklagades vi för att skriva sämre än alla andra och använda ett främmande språk. Som exempel anfördes ord – till exempel "normalitet" – som skribenten Lars Melin menade vara omöjliga för gemene läsare att inte bara förstå utan att ens ta reda på betydelsen av via lexikon (en snabb kontroll gav honom naturligtvis fel i alla exempel). Det är som att en slags massiv missunnsam normopati (ja tugga på det ordet du Melin) stegrar sig inför kultursidornas möjligheter till något friare uttryckssätt, friare reflektioner och glimtar mot något som inte så enkelt låter sig inskränkas till olika materiella nyttoaspekter och vardagsrutiner. NEJ MEN FAN VAD KONSTIGT DU SKRIVER DIN KONSTIGA JÄVEL VARFÖR KAN DU INTE BARA VARA SOM ALLA ANDRA OCH INTE HÅLLA PÅ ATT SKRIVA EN MASSA JOBBIGA KONSTIGHETER.
Samme skribent (Melin alltså) for i en påföljande artikel ut mot all kulturbyråkrati och hävdade att ingen vet vad man egentligen sysslar med i exempelvis kulturnämnder, men att de i alla fall är tillhåll för fisförnäma fjantar som pratar konstigt. Det tycks klart att för vissa blir saker konstiga om man sätter prefixet "kultur" framför dem. Nå, jag har ju själv suttit i en kulturnämnd i ungefär ett års tid och kan försäkra Lars Melin om att vi varken pratade konstigt i den eller egentligen gjorde något som väsentligen skiljer sig fram annat arbete i någon annan politisk nämnd. Det finns en del att välja mellan. Faktum är att det finns offentliga protokoll som visar vad man gör i en kulturnämnd. Så är det nog med en del annan kulturbyråkrati också.
Den senaste attacken mot oss kulturprefixare, kulturskribenter återigen, kommer från Fredrik Segerfeldt som på slasksajten Newsmill öser ut ett sällan skådat förakt, vilket denna gång utlösts av att en och annan kulturskribent (jag vet inte vem, för det bryr han sig inte om att tala om) har yttrat åsikten att nedmonteringen av kultursidor är ett hot mot demokratin.


"Alla vet att den tekniska utvecklingen håller på att vända hela medielandskapet upp och ned. Människor vill inte längre betala för en papperstidning, och då måste redaktionerna anpassa sig. Men många kulturskribenter tycks ha en inneboende motvilja mot förändring, en reaktionär inställning som räds framtiden.
Det är ett vanligt historiskt fenomen. Ordet sabotör kommer från franskans ”sabot”, som betyder träsko. När maskiner introducerades i den franska textilindustrin på 1800-talet kände sig många arbetare hotade, eftersom de var rädda för att förlora jobbet. Därför slängde de in sina träskor i maskinerna för att förstöra dem. På så sätt trodde sabotörerna att allt skulle bli som förr. I Storbritannien kallades motsvarigheten ludditer.
Kulturskribenter är vår tids ludditer. Motståndet mot utvecklingen handlar i grunden inte om någon oro för demokratin, för att det kvalificerade samtalet skulle vara hotat eller för att det kitt som håller ihop samhället håller på att upplösas. I stället är det nog egenintresset som talar. De vill fortsätta kunna leva som de gör."

En rädsla för att förlora sin inkomst blir här till något löjeväckande. Men Segerfeldt har inte förstått att det knappt går att försörja sig som kulturskribent. De flesta kan det inte. Jag kan det inte. De arvoden som betalas ut till frilansande kulturskribenter är oftast direkt skamliga. På en stor tidning som Svenska Dagbladet kanske det fortfarande är möjligt att få anständigt betalt för exempelvis en bokrecension. Men för de flesta av oss täcker betalningen inte den tid vi lägger ner på läsning, bedömning och författande. Själv känner jag mig nästan dum som överhuvudtaget håller på med det. Jag vill inte "fortsätta kunna leva som jag gör". Jag skulle vilja ha det mycket bättre. Men jo, jag tycker att det är en viktig verksamhet oaktat de usla villkoren. De flesta yrkesgrupper – lärare, journalister, läkare, sjuksköterskor, fiskare, bibliotekarier etc etc – tycker att de sysslar med något de skulle slåss för om verksamheten skakas i sina grundvalar. Vi har sett detta från exempelvis fiskarnas håll åtskilliga gånger. De blir inte förlöjligade för det. Men när kulturskribenter talar för sin egen verksamhet, då görs det gärna till något suspekt. Vi ska inte komma här och tro att vi har något värde och något att ge. 
Vad gäller Svenska Dagbladet så är egentligen inte kulturen det hårdast åtgångna området – vad jag förstått ska hela sportredaktionen läggas ned.  Det som händer med tidningen återspeglar, precis som Segerfeldt säger, det problem pappersmedia överhuvudtaget står inför. Hur problemet ska hanteras är en svår fråga. Om medier med initierad bevakning av omvärlden, inklusive kulturen, och stor räckvidd börjar försvinna kan man mycket väl tala om ett demokratiproblem. Om bara kulturområdet skulle försvinna skulle vi fortfarande kunna leva i en demokrati. Naturligtvis. Och visst skulle vi kunna ha kultursidor som var författade på barnspråk och aldrig tog upp något som kräver eftertanke eller som färre än en bred majoritet av befolkningen redan känner till, så som herr Melin tycks önska. Men vad skulle det då vara för inkrökt liten skitvärld vi skulle leva i.