Håkan Juholt blues

Avgången ger en fadd smak i munnen. Någonting gick överstyr, något kraschade i förnedring och även om många faktiskt ville se en avgång är det väl knappast någon som är glad över skeendet. Men vad var det egentligen som hände? Under den senaste veckan har det rått en klar anti-juholtstämning bland åtminstone mina bekanta på Facebook - och även hos mig. Inte alla har delat aversionen, så klart, men tillräckligt många för att det har känts som en anda. En mobbanda. I eftertankens kranka blekhet känns det mindre bra att ha ingått i en allmän mobbanda, att ha flinat lite åt den populära statusuppdateringen/tweeten "Är vi HELT säkra på att Juholt inte är ett examensprojekt från Konstfack?" och själv ha gett ifrån sig åtminstone en dylik cynism. Men samtidigt: de som nu främst skyller på journalistikens drevkaraktär och/eller klassförakt (se/hör Greider) gör det alldeles för enkelt för sig. Det interna krypskytte inom socialdemokratin är det förstås svårt för oss utomstående att säga något om. Men det är lätt att se en enorm och genuin besvikelse på karlen, en besvikelse jag delar. Och det finns en trötthet hos alla i (vänster)väljarkåren som gång på gång får se sina ideal och förhoppningar - som socialdemokratin fortfarande anser sig och anses skola representera och förvalta - svikna. Mediaskyllandet bortser bekvämt från Juholts faktiska och upprepade misstag, liksom från den frånvarande men utlovade radikala politiken.
Jag är tekniskt sett ingen socialdemokrat. Sedan jag lämnade vänsterpartiet (för kanske tio år sedan) har jag rört mig fritt i det rödgröna spektrat. Och det har förvisso hänt att jag röstat på s i olika val sedan dess. När Juholt tillträdde tillhörde jag dem som - trots att han enligt s-kremlologin tillhörde dem som på tvivelaktiga grunder motade ut Mona Sahlin - faktiskt entusiasmerades av hans retorik. Juholt utlovade inte bara en vänstersväng utan en nygammal humanistisk hållning inom politiken. Han tycktes ha en väldigt tydlig ideologisk profil, och hans attityd gentemot kulturarbetare, hans uppvärdering av immaterialla värden, var oerhört befriande. De konkreta förslag som skulle matcha retoriken skulle, trodde och hoppades jag, snart följa. Men så blev det inte. I stället svek Juholt på punkt efter punkt. Skuggbudgeten innehöll inget radikalt; dessutom tycktes den ha tillkommit på ett odemokratiskt sätt. Kontrasten mellan den högstämda retoriken och praktiken kändes som få en ballong pangad rakt i ansiktet. Men den tycks också representera hela socialdemokratin i dag. So much hot air, så lite konkret radikal politik. När den egentligen behövs så väl, mer och mer ju längre in vi kommer i det nya system som handlar om att på sin höjd satsa på individen i stället för kollektivet.  
Håkan Juholt själv har sagt sig blivit utsatt för klassförakt från skribentkårens sida. Visst, det är ju inte svårt att föreställa sig; mellanskikten är genomsyrade av klassförakt och till dem hör journalistkåren och de flesta andra inom media. Men när Göran Greider skyller Juholts mediala utsatthet på detta saknar jag de konkreta exemplen på hur det har gestaltats. Sådana var det inte svårt att hitta i behandlingen av Mona Sahlin - modersmordet som Juholt klev fram med hjälp av. Då kom det emellertid inte bara utifrån utan inte minst inifrån själva socialdemokratin. Inifrån det socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett osolidariskt parti med solidariteten som ledstjärna - ett parti i djup förvirring, splittring och kris. Nu med valet av ny ordförande kommer vi in i persondiskussionsvalsen igen. Men jag hoppas att det gamla trötta partiet kan hitta tillbaks till sina ideologiska rötter och översätta dem till dagens situation - att det finns något av nytänkande och radikalism parat med en förmåga att hitta de praktiska lösningarna, till skillnad från att nöja sig med den högstämda retoriken. Den lär inte fungera utan uppbackning av konkreta förslag en gång till.