Missaktning mot mänskligheten

Jag känner inte Dan Park. Han kanske är en riktigt hyvens grabb once you get to know him. En kompis av den där sorten alla vill ha; nån som alltid ställer upp, som alltid finns där. Ja inte vet ju jag. Men en sak vet jag, och det är att hans konst är fullständigt empatistörd.
Det är som att han alltid funnits här. Varje gång det har hänt något, något otäckt, något sårigt och ömt - då kan man vara säker på att någonstans i staden se en "kommentar" till saken signerad Dan Park. Har en liten flicka försvunnit? Ja, då kan du få se hennes leende ansikte inmonterat i en bild på en sexdocka eller nakenmodell. Har det skett ett mord med inslag av psykisk tortyr och sektanda i en religiös församling? Ja då kan man vara säker på att Park har de rätta grova bilderna som illustrerar saken. Har en femtonårig pojke blivit skjuten mitt under en skottvåg? Ja, då...
Som Mona Masri skriver i Sydsvenskan idag har Park "de senaste åren alltmer ägnat sig åt verk med främlingsfientliga inslag". Höjdpunkten i hans karriär (jag skulle faktiskt inte bli förvånad om han verkligen betraktar det så) hittills lär vara utplacerandet av små zyklon b-behållare och hakkors av plastpärlor i närheten av judiska församlingens lokaler. Ett litet skojeri (Dan Park "tycker det är roligt att skämta om död och mord") som han upprepade i Stockholm, där han rentav lyckades bli åtalad. Där lyckades han ju skrämma människor och peta i öppna sår alldeles på riktigt och på ett sätt som gav honom nationell uppmärksamhet. Park måste ha varit nöjd med detta, annars hade han inte gjort om stuntet, under lite andra förtecken, på Hallands nation.
Park lyckas, med sina verk, ge intryck av att rasismen och främlingsfientligheten är ännu större än vad den faktiskt är. Hans konst ingår ju ständigt i rapporter och diskussioner om antisemitism, islamofobi och rasism mot svarta. För ett ganska färskt exempel, se Kristina Lindquists debattartikel i Expressen nyligen. "Kalla rasismen vid dess rätta namn", heter artikeln. Ja. Men när det gäller herr Park blir det ändå missvisande. För han är ju inte ute efter någon särskild folkgrupp. Jag känner honom som sagt inte. Men skulle det verkligen vara korrekt att beteckna honom som en rasistisk konstnär?
Det Park vill är i den friserade versionen att "kommentera" och "ställa frågor" (fast hur man ska tolka hans kommentarer och förstå vilka frågor han egentligen ställer förblir suddigt som en berusad vinternatt). I den politiskt inkorrekta handlar det om att, ja, eh, provocera, liksom, och - framför allt - skämta. Fortfarande förstår man dock inte riktigt - provocera vem hur och varför, och vad är egentligen skämtet? Lite mer tydligt blir det om man försöker göra sig en samlad bild av Dan Parks konst. Nej, jag har inte specialstuderat den. Men jag har ju som malmöbo tvingats konfronteras med den under lång tid. Och den bild som framträder är snarast en av missaktning mot hela mänskligheten. Jag tror faktiskt till och med att Park själv skulle hålla med om det. Problemet är emellertid inte att han är misantrop utan att han uttrycker ett uttalat motstånd mot allt som handlar om att visa respekt och hänsyn. Att han inte bara tycker det är roligt att skrämma och peta i sår som inte är hans egna utan rentav har satt i system i göra just detta. Att han inte är intresserad av att dessa sår ska läka utan i stället exploaterar dem så långt det bara går i en konstnärlig verksamhet som ligger på ett trotsåldrigt barns nivå. Som vi alla tvingas åse och som för vissa gör ont på allvar.