Tyrannosaur och Red Riding

I morgon går Paddy Considines film Tyrannosaur upp på svenska biografer. Jag skriver kort om den brittiska diskussionen om filmen på FLM-bloggen.
Min egen dom över filmen? Jo, jag tycker den är ett väldigt starkt drama. Mer besviken var jag på Red Riding-trilogin, som man kunnat se på Svt de senaste tre veckorna. Åtminstone på de båda första filmerna, Red Riding 1974 och Red Riding 1980. Den sista delen (Red Riding 1983) höjde sig något över de andra, tyckte jag, genom bildspråk och dialog - och inte minst genom den befriande avsaknaden av en enskild, entydig hjältefigur.
Min besvikelse härrör av att jag fann en slags trist, noir-genremässig översättning av Hammett/Chandler/Ellroys korrupta Kalifornien till yorkshireska förhållanden, där kornighet och gråbrunhet bara utgör en slags nödtorftig socialrealistisk maskering av grundmönstret "ensam man i hopplös tuppfäktning", komplett med ödesdigra blondiner och allt. De mord på ett dussintal prostituerade som förekommer i Red Riding 1980 förblir, på ett närmast provocerande nonchalant vis, bara ett slags garnityr i kanten. Filmen intresserar sig inte nämnvärt för dessa offer.

Uppdatering: veckans Kino tar upp Tyrannosaur och innehåller en intervju med den aspergerdiagnosticerade regissören (ja, vi har nästan alla diagnoser numer och det finns ingen normalitet, det är riktigt härligt!). Programmet tar upp frågor om miserabilism, hopp och frånvaron av detsamma även utifrån andra filmer. Man kan här också påminna om Jacob Lundströms artikel i samma tematiska ådra härförleden.