Att förstå hur man fungerar kan göra det lättare att ta ansvar

Idag kan det räknas in ytterligare två råsopar mot "diagnosfebern": Nathan Shachars i DN och Lars Åbergs i Göteborgsposten. Shachars gäller förvisso, tycks det, hela psykiatrin som sådan - den är för honom inte en underfinansierad och i relation till annan medicin eftersatt verksamhet utan, tycks det, en mer eller mindre illvillig humbugindustri. Han får i sin attack på specifikt diagnosen ADHD svar på tal av Victoria Qvarnström på Newsmill.
Shachars förklaring av tendensen till ökad ADHD-diagnostisering är enkel och brutal: Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Åbergs approach är lite mer försiktig och har en humanistisk agenda - han blir betänksam när han plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Nu är det ju inte så att detta att ha en psykiatrisk diagnos/problematik nödvändigtvis indikerar ett kroniskt sjukdomstillstånd i gängse mening. Den som bär en diagnos blir inte automagiskt någon slags sjukpensionär med rätt att slippa alla livets små svårigheter och besvär. Man blir inte heller ansvarsbefriad. Om jag skulle begå ett brott skulle jag inte bli straffbefriad med hänvisning till min diagnos. Visst kan det teoretiskt sett vara så att personer med diagnoser skulle kunna använda sig av dessa som en ständig flykt från skuld och ansvar i umgänget med andra - "Jag kan inte hjälpa det, jag har ADHD/borderline/whatever". Men jag vill nog se något slags bevis för att det brukar fungera så innan jag tar Shachars cynism för sann. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tycker nog att min diagnos tvärtom har gjort det något lättare för mig att ta ansvar i vissa situationer. Skriver "något" för att det har naturligtvis inte förändrat mig i grunden att ha fått en etikett på något som redan fanns där. Men det handlar om att redan vetskapen om hur man fungerar kan göra det lättare att "få syn på" sig själv och hur man reagerar i vissa situationer, och därmed ibland kunna lägga in en broms som kan vara välbehövlig inte minst för omgivningens skull. Dessutom är det, naturligtvis, också så att diverse behandlingsprogram (vilka säkert inte alla kommer i åtnjutande av, men det är en annan fråga) finns till just för att göra det möjligt att leva ett bättre, vilket också inbegriper ansvarsfullt, liv. Inte för att ägna sig åt att vältra loss i sina symptom.
Nå, nu skriver jag som borderlinare och ingenting annat. Men som en person med diagnos, som upplevt en viss lättnad i samband med att efter lång tid erhållit denna, identifierar jag mig spontant mer med de okända unga personer Åberg refererar till i sin text än med Åbergs om än välvilliga ställningstagande mot diagnosen. Jag undrar nämligen hur de har kommit dithän att de fått den. Något har alltså fått dem att för det första söka sig till psykiatrin. Och jag vet ju att om de utretts ordentligt har det inte räckt med något enstaka samtal där de suttit och tyckt synd om sig själva för att de ska ha kunnat få sin diagnos. Jag skulle alltså vilja veta vad de själva tycker, och om de själva inte upplever att de har några problem utöver "kreativitet".