Rika flickor

Min recension av Silke Scheuermanns Rika flickor är inne i Kristianstadsbladet idag. I efterhand måste jag säga att den novell jag citerar ett par stycken ur, inledningsnovellen "Krig eller fred" som illustrerar en misslyckad kärleks/sex/historia, lever kvar rätt starkt i mitt medvetande. Den är så skarp i gestaltningen av ensidig och på något sätt trött besatthet. Jag vill helt enkelt citera några stycken till - som här, där huvudpersonen lyckats i sin föresats att få med sig begärsobjektet på väg hem och han frågar vad hon haft för sig på sistone:

Äsch, inget särskilt, säger jag dystert, jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men den fungerar inte lika bra när jag skriver med den och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle ha haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort bara genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskåp jag just tittat in i.

Och här, där de kliver in i lägenheten:

Väl framme öppnar jag dörren till lägenheten och han tränger sig förbi som om han var en hemmafru på mellandagsrea. Sätt dig, säger jag, ge mig din rock, och han lyder. Så bra han passar in här, så perfekt hans ljusa hår harmonierar med den beiga färgen på dörrkarmen. Vill du ha en whisky? frågar jag, och han svarar, ja gärna, om du har. Han säger inget om blommorna, men jag är lycklig, som om allt det här varit värt det bara för denna enda mening om whiskyn. Så enkelt är det att tillfredsställa mig nu för tiden, även om denna lycka bara är en tunn hinna som döljer en svart avgrund. Min vilja och verkligheten har rört sig så långt bort från varandra att jag inte längre skulle kunna få ihop dem igen, aldrig mer, förskjutningen är lika definitiv som hos två kontinenter som glidit isär under istiden.