Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.