Observations from a borderland

När jag fick min borderlinediagnos var jag inte riktigt medveten om hur stort stigma just denna diagnos kan innebära. Jag visste förstås att den kunde förknippas med "omöjliga patienter", sådana som betraktades med bävan och ogillande av psykoanalytiker och psykiatrisk vårdpersonal -- men trodde att detta var något på utdöende, en gammaldags och dömande attityd som givit vika för dagens mer robust pragmatiska inställning till detta med diagnoser och de egenheter som hänger samman med dem. Jag visste förstås dessutom att det är en lite skitigare diagnos än de som just nu är på modet, och jag var naturligtvis medveten om att den faktiskt innebär problem inte bara för mig själv utan ibland också för personer i min omgivning; problem som kan bli blodiga, såriga och skrämmande.
Men med "blodiga" menar jag inte något som har med mordlystnad och ond bråd död att göra, nej jag använder ordet metaforiskt. I tv-serien Criminal Minds, som jag har en olycklig förkärlek för, är den blodighet som hänger samman med borderline däremot högst reell. I minst två avsnitt sägs gärningsmannen för dagen lida av borderlinestörning och därför sakna förmåga att sätta sig in i andras lidande. Jag har inte tagit detta så mycket på allvar, men ändå noterat saken med viss frustration. Som ett missförstånd man hoppas inte har någon praktisk betydelse, men sätter sig i beredskap för att kunna hantera om det skulle visa sig ha det. Om det skulle visa sig att någon verkligen tror att man som borderlinare också är en psykopat och potentiell mördare.
Några vänners chockade reaktion när jag berättade om min diagnos började emellertid få mig att förstå att det finns en utbredd, negativ syn på borderline som hänger ihop med föreställningar om en manipulativ, närmast illasinnad attityd till omvärlden. Och när jag nyligen läste boken Hotande närhet -- om borderlinerelationer av författarparet Thomas Silfving/Gunilla Nilsson ångrade jag definitivt att jag varit öppen med att jag har en borderlinestörning. En så negativ och faktiskt direkt föraktfull bild av det hela hade jag inte förväntat mig möta i dag. Men den här boken inte bara finns utan har rent av getts ut i tre utgåvor av vilka den senaste kommit i år.
Nu är katten ute ur säcken ändå. Och egentligen tycker jag ju att man bör kunna vara öppen med sådana här saker och att jag inte förtjänar bli bemött på ett särskilt sätt, framför allt inte på ett sämre sätt än andra på grund av min diagnos.
Just detta lär hända om de jag träffar på läst Silfving/Nilssons bok. Framför allt skulle väl knappast någon som läser boken och inte ifrågasätter den vilja ha en närmare relation med mig. Nej, och jag är inte den enda borderlinare på nätet som oförsiktigt nog läst och som reagerat på det sätt den bygger upp till. "Om jag precis fått veta att min kärlek hade diagnosen IPS (= emotionellt instabil personlighetsstörning = borderline, min anm.) och gått till biblioteket för att låna böcker i ämnet och fått denna bok i min hand skulle jag troligen göra slut", skriver bloggen DIAGNOSTICERAD. Hen citerar stycken ur boken och avslutar: "Jag vet att jag inte borde ha läst boken och att jag i efterhand inte ska ta så allvarligt på det jag läst, men det är svårt att glömma. Boken genomsyras av en 'mellan raderna text' om att du som anhörig, som läser skulle göra bäst i att lägga benen på ryggen." 
Jag känner precis som bloggaren i fråga. Det är svårt att komma ifrån känslan av att ha fått just vissa av de katastrofkänslor man kan ha som borderlinare bekräftade av läsningen: att vara någon ingen kan stå ut med (någon man inte ens själv står ut med), någon ingen kan älska, någon som inte kan något och som varken kan bli bättre eller ens förtjänar behandling. 
Jag skulle dock vilja påstå att avståndstagandet och uppmanandet till avståndstagande inte står att läsa mellan raderna utan uttrycks tämligen rätt på. 

De flesta partner till borderlinepersoner kan nog (...) intyga att det inte finns något enkelt sätt att avsluta ett borderlineförhållande. Det är ju bland annat vid verkliga och/eller fantiserade separationer som problematiken gör sig påmind. Och det med kraft. En kulinarisk liknelse är passande: Det är som mozzarella på en läcker pizzabit. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten blir oststrängen bara tunnare och längre, utan att nödvändigtvis brista. Till dig som anhörig är vårt råd mycket enkelt: Använd kniv och gaffel.

Genomgående används nedvärderande ord för att beskriva borderlinepersoners beteende och inre. Om så kallat "inåtagerande" borderlinare heter det inte att de, till exempel, verkar osjälvständiga och behövande, utan "hjälplösa och inställsamma". Borderlinare i det stora hela är inte djupt osäkra utan har narcissistiska krav på omgivningen (för dem är det bara "jag, jag och jag som gäller"). De blir inte förblindade och översvämmade av sina egna rädslor och föreställningar om omvärlden utan saknar empati och agerar därför ut mot andra "utan hyfs". Som tur är för mig och andra som får komma i åtnjutande av faktisk behandling mot borderlineproblematik finns det kompetenta psykologer, psykiatriker och annan vårdpersonal som har andra sätt att se på saken, som menar att brist på empati inte har med borderline att göra, och som bemöter oss med samma respekt som de bemöter andra. Dessa författare däremot, som sysslar med klinisk verksamhet, går till och med så långt som till att ge rådet att i vissa fall avvisa borderlinare som verkar för jobbiga med orden "kom tillbaka när du mognat lite". Pliktskyldigt nämner de mot slutet DBT-terapi som effektiv mot denna problematik, men de känner uppenbarligen inte till MBT och andra nya terapiformer som är utformade för att passa borderlinare och deras sätt att fungera (ungefär som den traditionella psykoanalysen utformats för att passa vissa former av neuroser som var utbredda vid en viss tid och plats). En kompetent och ansvarsfull behandlare borde hänvisa en "omogen" borderlinepatient till någon behandling som passar henne, eller råda henne att försöka finna någon sådan, snarare än att köra iväg henne och lämna henne ensam med sina rakblad, sin sprit eller vad hon nu kan ta sin tillflykt till.
Dessutom gör författarna klart att borderlinare saknar kompetens. Till allt. 

Människor i borderlinepersoners närhet märker ofta en hisnande diskrepans mellan borderlinepersonens självuppfattning och hur de upplevs av omgivningen inom vissa "kompetensområden". När borderlinepersoner med plötslig frenesi verkar ta sin an en uppgift på ett kompetent sätt och uppträder påtagligt självsäkert, och anhöriga gång på gång ser att de inte ens klarar av de mest elementära vardagsgöromål utan allvarlig ångest och påfrestning eller påtaglig energiförlust, kan man tala om ett slags pseudokompetens (...). Ett annat intressant och tankeväckande fenomen i detta sammanhang är att i borderlinepersonens värld får ingenting vara vad det är. För att dölja sin brist på färdigheter och relationskompetens -- och i stället för att låta människor och ting vara -- kan borderlinepersonen på det mest "charmerande" och övertygande vis se till att sakernas, tankarnas och känslornas naturlighet försvinner och liksom sugs upp av hennes tankeströmmars obevekliga automatiksorl. Hur många gånger har du som anhörig inte suttit och inom dig konstaterat att "hon kan ju faktiskt inte det här", men inte vågat yppa det av rädsla för det vilda raseri (eller någon annan fullständigt oproportionerlig konsekvens) som då blir följden (....).

 Trots en del pliktskyldiga ord om hur det finns en unik person "bakom diagnosen" etc, så hamras budskapet om den hopplösa och mindervärdiga borderlinepersonligheten in. 

Stora ord som lojalitet, kärlek, empati, sorg, möte, andligt, viktigt, utbränd, relation, ömsesidighet, respekt, tillit, förtroende, terapi/terapeut, ödmjukhet, kränkthet, ansvar och omtanke betyder för en borderline ungefär detsamma som klirr, knirr, sprutt och fnirr.

Det är inga små hävdanden som görs här om en sammanlagt rätt stor grupp människor. Det är möjligt att, som hävdas i ett par kommentarer till bloggen DIAGNOSTICERAD, en del anhöriga kan uppleva att de får upprättelse efter jobbiga konflikter med borderlinestörda under läsningen av denna bok. Men de borde rimligen kunna stödjas också med hjälp av litteratur som inte förnedrar de borderlinedrabbade.
Jag kan bara hoppas att boken inte används i undervisning av exempelvis psykologstuderande eller i olika terapiutbildningar. Dess attityd är helt förödande. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att kalla den farlig.
Att den dessvärre fått genomslag visas inte bara av de tre upplagorna utan också av att författarna använts som experter i Idag-artiklar i Svenska Dagbladet, där hårresande och för mig (som alltså är borderlinare) extrema berättelser om rättsprocesser och direkt psykisk misshandel tas upp. Den gången gick Anna Kåver (som arbetat mycket med borderlineproblematik) in med kritik mot det perspektiv som framfördes. En kritik paret Silfving/Nilsson uppenbarligen inte tagit till sig av.

Thomas Silfving tycks, såvida det inte finns två med samma namn, också ha arbetat för företaget Landmark Education, som beskrivits som en sekt och anklagats för att ha drivit människor in i psykos. Silfving bemöter detta här. För mig kastar detta ytterligare tvivel över hans kompetens och omdömesförmåga.       

Uppdatering: Angående detta med att vara öppen med sin diagnos och längtan efter att bli accepterad och förstådd vill jag citera två stycken ur Kiera van Gelders vackra och välformulerade text "Inhabited by a Cry: Living with Borderline Personality Disorder" i antologin Borderline Personality Disorder. Meeting the Challenges to Successful Treatment:

I have to admit that I'm nervous. By identifying myself as a person with BPD, I run the risk of losing my credibility. Who, I have to wonder, would hire a person admitting to being a borderline? And more importently, who would willingly enter into a relationship with him or her? Like many people with BPD, I'm excruciatingly sensitive to other people's perception of me. At times, a negative word or look can drastically redefine how I feel about myself. It even has a physical effect, like being hit with a soccer ball in the solar plexus. With this kind of vulnerability, it seems almost masochistic to publicly associate oneself with a disorder that has such negative associations. But here's the catch: enduring human connection and mastery comes only after facing oneself and sharing that self with others.

To be alone with this condition is almost unendurable, and that is the real tragedy of borderline personality disorder. Our symptoms -- the cry, the desperate clawing for a savior or a fix, the consequences and remorse of being unable to manage our reactions -- only shame and isolate us more. In showing my face as a person with BPD, I run the risk of more shame and isolation. This compounded impact of the illness perpetuates the deep sense of ugliness so many of us feel. How do people with BPD live with the disorder when we are still unable to share it with the world?
How do we have faith that we can get better if those who survive this ordeal disappear and the success of their recovery is measured in the distance between themselves and the borderline label?