Idag är det så förste recensionsdag för Ann Heberleins redan omdiskuterade bok Ett gott liv. Jag recenserar den i Kristianstadsbladet. I ingressen står det att boken kommer ut idag, det stämmer inte riktigt, den har funnits ute i handeln ett tag. Men debatten inleddes till och med utifrån en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Det är anmärkningsvärt.
Det finns väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva om boken än vad som ryms i en recension. Om de personliga beröringspunkter den trycker på hos mig. Om det som jag tycker egentligen motsägelsefulla om än högst förståeliga resonemang författarinnan för angående psykisk sjukdom och identitet. Kanske kommer detta här i bloggen framöver. Kanske inte.
Just nu är jag mest förundrad över de reaktioner boken väcker. Av förhandsdebatten att döma skulle man kunnat tro att Heberlein sticker åtskilliga knivar i Svante Weylers ömmaste delar. Så är faktiskt inte fallet. Det handlar inte ens, till skillnad från vad som nu om och om igen hävdas trots författarinnans ihärdiga förnekanden, om att han skulle ha gett ut en bok som hon nu inte skulle vilja se utgiven. Det handlar om något mer subtilt, om att lägga sig i någons händer och om att dessa händer inte visade sig vara så starka och trygga som man behövt att de skulle vara och som de kanske utgetts för att vara. Jag skriver "kanske" för jag tycker faktiskt inte det finns utrymme för att döma någon utifrån vad Heberlein skriver, och jag tycker faktiskt att en dömande läsning inte är särskilt intressant heller. Intressanta är bara de principiella frågorna. Hur ska man agera gentemot en sjuk person? Men också, faktiskt: hur ska man egentligen veta hur illa däran en annan människa är, om hon är förmögen att ta eget ansvar eller inte? Heberlein har ju själv vid flera tillfällen beskrivit hur bra hon är på att dölja sig bakom sin duktighet.
Hursom, de som anklagar henne för att själv inte ha tagit sitt ansvar missar ju just det centrala, nämligen att en person i psykos inte förmår ta detta ansvar. De lägger fram en synpunkt som är meningslös.
Mest anmärkningsvärt är emellertid de mer eller mindre elaka impulser denna bok uppenbarligen utlöser. "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein" står det i ingressen till Malena Rydells recension i Expressen (själva recensionen är dock mer nyanserad än så). Christer Enander anklagar i sin recension frankt Ann Heberlein för att vara en lögnerska, utan att anse sig behöva tala om vari lögnerna består. Får man ens skriva såhär, när man samtidigt undlåter att ge ett enda exempel eller ens förklara vad anklagelsen handlar om?
"...jag antar att även denna bok har sitt rent kannibalistiska intresse. Två stora problem berörs dock inte alls. Två problem som läsaren bör vara medvetna om när de läser Heberleins bok. Hon ljuger. Hon ljuger om allt som på minsta sätt kan ifrågasätta den bild hon vill måla upp av sig själv och vad som hänt. Lögnerna är så pass frekventa att Heberlein har svårt att själv hålla dem i minnet. Hon säger upprepade gånger emot sig själv. Det är genant. Det är rentav riktigt pinsamt.
Personligen finner jag Enanders recension "en aning stötande". Och jag undrar över den småaktighet, den empati- och fantasilöshet flera skribenter uppvisar i det här fallet. Varför man är så fixerad vid personen istället för texten. Och samtidigt skyller sin egen fixering på - naturligtvis, varför är jag förvånad - föremålet för fixeringen. Som om inte denna bok, även om den kanske är något udda, skulle kunna bedömas som en bok och inte som en problematisk individ man av vaga skäl retar sig på. Som om det inte vore en recensents uppgift att försöka vässa intellektet lite, i stället för att förfalla till simpel smutskastning.
Inlägg
13 kommentarer:
Hade Ann en psykos under hela tiden som förrförra boken värktes fram? Det har jag i så fall missat. Jag har förstått att hon förmodligen var i en depressiv fas, men om hon var psykotisk och skrev så redigt som hon gjorde är det ju verkligen beundransvärt.
Man har tyvärr ett visst ansvar även som bipolär. Om man känner sin sjukdom, så vet man när det barkar iväg. Sen kan man inte alltid hejda sig ändå, men då har man förhoppningsvis nära o kära som känner en väl. Att tro att "arbetskamrater" ska vara bättre på att läsa en och kunna hejda en än familjen är naivt. Det vilar ett större ansvar på hennes familj o nära vänner, än på förläggaren men det kommer inte upp till diskussion alls. De beskrivs mest som hjälplösa åskådare i ett sent skede.
Även "Ett gott liv" är plågsamt avslöjande och kan mycket väl vara en bok man kan ångra i framtiden.
/Eva bipolär utan konto
Nej, det står inte uttryckligen att psykosen ska ha varat under hela den tid som förrförra boken skrevs. Det finns inga dateringar ("här började - här slutade psykosen"). Det tycks främst handla om perioden fram till och under det att boken släpptes.
Naturligtvis har man "ett visst ansvar även som bipolär". Frågan är vad man har för förmåga att ta ansvar när man är i en psykos. Vilket bipolära ju inte är hela tiden.
Jag kan principiellt hålla med om det du säger om familj och vänner. Men samtidigt tycker jag det är meningslöst att dela ut slutgiltiga domar över bokens författarinna och det hon beskriver, att inta en veta-bäst-position. Man får utgå ifrån att hon beskriver något utifrån sig själv, och ingen utomstående kan gärna påstå att hon upplever saker "fel". Det är texten man har att utgå från. Och i den står (återigen) inget om att Heberlein skulle ångra sin förrförra bok. Du kanske inte läst tillräckligt noggrant?
Kära anonyma som kom med fin kommentar! Tyvärr publicerar jag inte helt anonyma kommentarer. Det är en principsak. Kalla dig för något, ett smeknamn eller vad som helst, så publicerar jag din kommentar.
Om hon levde i psykos, vilket hon förnekade, då förrförra boken skrevs kan man ju fråga sig hur mycket som var sant av det hon skrev och hur mycket som färgades av sjukdomen. Skulle ju lätta upp det hela om det inte var realistiskt.
Har själv bipolär I, Ann har bipolär II, och man kan lära sig att själv kontrollera psykosen. Har därför klarat mig från sjuhusvistelse de senaste 10 åren. En bra psykiater kan hjälpa till med det.
En nackdel Ann har är att hon är stöddig och inte gärna ödmjukar sig för sjukdomen. Det måste man göra för att bemästra den.
Klara. Är du Ann Heberleins psykiater? Jag gissar inte, va. Då tycker jag du ska avhålla dig från att spekulera i hur hon ska handskas med sin sjukdom.
Men jag förstår att många retar sig på Ann Heberlein för att hon är "stöddig". Tycker du inte själv du ger ett lite intolerant intryck?
Och återigen, ingen har hävdat att Ann Heberlein var psykotisk medan hon författade boken.
Vill du diskutera Ann Heberlein vidare föreslår jag att du kontaktar Ann Heberlein själv (men jag gissar att hon inte välkomnar diskussionen).
Just det här med att gå ut offentligt med att man har en diagnos... Det är strongt gjort, imponerande – och det måste vara jävligt jobbigt ibland.
Om man skriver en bok om sin sjukdom och efteråt ångrar någonting, så är det kanske i första hand det att man lät alla veta att man faktiskt har diagnosen själv som man ångrar. En roman är ändå en roman; det är en annan sak.
Det stora problemet med att "alla vet" är de bedömningar folk oavlåtligen gör. Man filtrerar det man ser och hör; sjukdomen skymmer människan. Jag läser här och där på nätet, alla dessa lösa spekulationer, och jag undrar: Har inte en människa, bipolär eller ej, rätt att höja rösten och säga ifrån i ett trängt läge, utan att folk ser sig föranledda att genast börja spekulera i vilken fas hon befinner sig i? Och kan inte en bok – som skrivits i ett försök att vara långt mer uppriktig än vad de flesta ens vågar fantisera om – i all sin öppenhet och transparens i slutändan ändå få vara det som författaren önskar? Själva intentionen finns ju där, och den är alldeles tydlig – en önskan om att få nå ut, att få berätta något viktigt, något angeläget...
En liten vädjan till vem som än läser detta: Visa lite respekt, visa lite medmänsklighet. Det räcker med att lyssna lite; man kan alltid försöka förstå. Så svårt är det inte.
Tack Öttie. Precis. Man måste inte ständigt "misstänkliggöra".
För tydlighets skull ska väl återigen sägas att Heberlein inte uttrycker ånger över sin förrförra bok, men att hon tycker det borde ha kommit ut under andra omständigheter och då hon var mer stabil.
Charlotte,
Ja, jag undrar också varför alla upprepar att hon "ångrar den tidigare boken"? Det är en viss skillnad på att vilja ha någonting helt ogjort och att reflektera över hur det hade kunnat göras annorlunda. Varför är det så svårt med nyanser? Varför är det så provocerande när någon vrider och vänder på begreppen, gör "ånger" till något som inte är så självklart som man tycker att det borde vara – och som dessutom bemödar sig om att säga att "det är ingens fel". Det handlar faktiskt inte om vem som har skuld. Men det handlar om skuld. Man kan ångra och acceptera på samma gång, man kan tycka att man gjorde rätt och inse att det blev fel. Man kan ångra och inte ångra.
Nä, det ska vara antingen eller och sanningsenligt otvetydigt. Annars ljuger man. Säger Crister Enander, som personligen aldrig ångrat någonting han skrivit. Någonsin.
Läste först nu Enanders recension:
Oj! Femtusen tecken helt oförsonligt. Rakt igenom person i fokus, inte en gång text. Rena spekulationer i dolda avsikter. Moraliserande?
Ctrl+z?
Läste först nu din recension:
Du får fram något väsentligt som jag tolkar det. Även om Heberleins syfte är gott verkar du mena att boken som helhet är ojämn, stundtals t.o.m. ofullständigt skriven. Känns i alla fall ärligt med en recension som vill klargöra kontexten, kritisera texten och skilja mediaperson från författare. Samt balansera och se det som trots allt är positivt.
Har f.ö. inte läst boken själv ännu, kanske ska påpekas, men läste den föregående med intresse. Det jag hörde från Heberlein i radio, det hon lyckades få fram, alltså ansatsen till att initiera ett samtal, borde få mer utrymme i debatten. Det hon tar upp är ju viktigt, sådant som vi måste våga tala om. Jag förstår om Ann Heberlein känner sig gruvligt besviken i dag."Hämnd"? Så pyttigt. Lyft blicken, kulturmänniskor.
PS. Skriver så mycket här därför att ämnet berör mig – och dessutom har jag så fruktansvärt svårt för elakhet, respektlöshet och mobbning.
Tack igen för kommentarer Öttie!
Jag håller med dig i vad du skriver om hur nyanser suddas ut, och att man hellre drar till med en dom än att försöka leva sig in i det som skildras med fantasi och empati.
Till Heberleins fördel ska också sägas att hon reflekterar över sig själv och sina möjliga motiv. Något som fler borde göra.
Jag tycker boken är läsvärd, trots att den hade vissa brister (enligt mig). Läs den! vetja.
Verkligen beklagligt om recensionerna påverkar läsningen av boken. I mitt tycke är den mkt lärorik och stimulerande intellektuellt och emotionellt. Ngt som inte gäller kritiken. För att uttrycka det simpelt och barnsligt självklart. Recensionerna av boken är helt enkelt korkade i jämförelse med boken.
Ville bara upplysa om att Ann Heberlein för en tid sedan blev intervjuad av Skavlan i SVT ang. "Ett gott liv". Där frågade Skavlan Ann om hur det egentligen var vid utgivningen av "Jag vill inte dö...", om hon var psykotisk eller ej. Anns svar var att hon var det under den tiden, tänkte bara ifall någon ville veta.
Sara: tack för tipset.
Ja, det är ju också den bild jag fått och förmedlat. Att det fanns en psykos under utgivningsprocessen, medan det inte varit tal om en psykos under själva författandet av boken.
Skicka en kommentar