fredag, september 23, 2011

Normaliteten

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.
Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.
Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande. 
Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.
Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.

12 kommentarer:

Johanna P sa...

Vet inte om detta är vid sidan av ämnet, men jag tycker att en av de stora behållningarna med Beate Grimsruds En dåre fri var att hennes gestalt Eli slog hål på myten om att psykiskt sjuka är freaks bortkopplade från allt mänskligt sammanhang. Hon arbetar, har intressen och vänner - som finns kvar när hon går in i sjukdomsperioder (iaf de flesta). Jag vill gärna tro att många faktiskt kan hålla kvar vänskapen med människor utanför normopatin. Väl?

Charlotte W sa...

Jag känner att jag måste läsa den boken.
Jo, jag menade inte riktigt att sjuka bara kan umgås med sjuka, liksom. Men jag tror att vi är många som gör erfarenheten att vissa sviker när man är i en kris, och det kan vara just sådana som man aldrig hade väntat sig det av. Människor som verkar väldigt starka och soliga, som uppfattas som och uppfattar sig själva som stabila, kan vara väldigt hariga inför något som är sårigt och svart. Människor som verkar varma och vänskapliga kan vara hur kalla som helst när det krävs något mer ansträngande av dem än vanligt vardagsumgänge. Men jag är kanske alltför färgad just nu av en ganska bitter erfarenhet av svek som jag gjort rätt nyligen.
Sen är det förstås också så att man själv kan vara olika ansträngande för omgivningen beroende på vilken problematik man har, s a s. Och att olika människor kan vara olika toleranta och förstående inför det.

A-K Roth sa...

Bra skrivet; på något sätt jag inte kan beskriva var det du sktrev träffande. Lite OT, men om Amy Winehouse: Hennes karriär och musik (!) hade gått mig fullständigt förbi, gamla människan. Så inträffar det som hände henne i sommar och jag råkar se ett program om henne med pappan på CNN. Jag är tillsammans med barnbarnet, 11 år, och vi lyssnar till AWs låt Rehab. Jag blir alldeles tagen, den rör mig. Så var det med det.

Charlotte W sa...

Vad glad jag blir. Ja, Amy Winehouse var faktiskt fantastisk och musiken finns ju kvar. Det är aldrig för sent och man blir aldrig för gammal för den.

J Z sa...

Läser ditt inlägg med stor behållning. Cecilia Verdinelli skriver en fantastiskt fin krönika i GP kultur idag. Den verkar tyvärr inte finnas på nätet. "Det är ett postulat att alla dessa neurotiker, missbrukare och perversa strikt taget är värdelösa. Men ett privat misslyckande betyder inte per automatik att man misslyckas med allt. Porrsurfaren kan mycket väl vara den som skriver de skarpaste samhällsreportagen, alkoholisten kan vara den som kämpar för att bevara en grodart, den som svek sitt barn kan vara världens bästa lärare, den som väger 150 kilo kan skriva en banbrytande avhandling i biokemi. Det är symptomatiskt att jag frestas att lägga till 'faktiskt'. Argumentet att man måste älska sig själv för att kunna älska andra ifrågasätts obegripligt sällan. Jag ser det som en spark i ansiktet på alla som slåss med självförakt. Den som kämpar för att vara en god förälder trots depression får veta att hon i själva verket är oförmögen att läska sina barn, hon utför bara tomma kärleksgester. Världen är full av människor som inte orkar med sig själva men som kämpar varje dag för att göra gott. Kan vi inte försöka visa dem ett minimum av respekt?"

Charlotte W sa...

Tack J Z!
Göteborgsposten lägger ofta upp krönikor med några dagars eftersläpning på nätet. Så förhoppningsvis kommer Verdinellis krönika upp på hemsidan snart.

Öttie Z. sa...

Normopati, vilket lysande ord.

Finns det någon diagnos för dem som hela tiden måste diagnostisera omgivningen (vilket i praktiken betyder att anmärka på/förstora "normavvikelser", och få allt som inte passar in i den socialt accepterade mallen att klassas som "sjukdomsbeteende")? Det måste röra sig om någon typ av rädsla för att själv inte riktigt passa in, misstänker jag. Genom att stigmatisera din medmänniska som är annorlunda förstärks din normativa friskhet. Se, så behändigt den fungerar – normopatin!

Sedan är det någonting med tidsandans cynism också. Det heter ofta att den som blivit sårad eller behandlats illa "väljer att känna sig kränkt". Som om ansvar bara handlar om vilka känslor vi känner och i vilka situationer – och inte vad vi säger till varandra och hur vi talar om andra. (Apropå att alla känner till de moderna diagnoserna men ingen vet vad de innebär. Och hej, David Eberhardt!)

NPNUP* – en diagnos för var och en, utom för alla dem som inte uppfyller normen. De slipper.

*NeuroPsykiatriskt NormUppfyllande Person (kriterierna varierar med tiden men är alltid garanterat 100% normativa)

Charlotte W sa...

Precis - man "väljer att känna sig kränkt" och när man berättar om det så "gör man sig till offer".

Öttie Z. sa...

Nu handlar ju din text om så mycket mer när det gäller normalitetens krav på människor, men jag fortsätter på det här sidospåret med diagnoser och sjukdomar som leder mig till en tysk herre vid namn Manfred Lütz, psykiater och teolog. Ylva Herholz skriver om hans bok i en understreckare från 2010 i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/understrecket/jakten-pa-normalitet-gor-samhallet-sjukt_4516575.svd

Jag ville gärna tipsa om den.

Charlotte W sa...

Tack för att du påminde om den boken! Jag kommer faktiskt ihåg understreckaren och att jag då bestämde mig för att läsa boken. Sen föll det i glömska.

Öttie Z. sa...

Hej igen, Charlotte!

Apropå normopati-temat: får man inte lite smått obehagliga vibbar av denna DN-artikel?

Ett citat:
"Nu har forskare vid University of Missouri sett att ansiktsformen hos barn med autism får ett signifikant annorlunda utseende.

I studien jämförde forskarna 64 autistiska pojkar med 41 pojkar utan funktionsstörningen, i åldrarna 8 till 12 år. Genom 3-D bilder mätte man sedan barnens huvud på 17 olika ställen, bland annat ögonvrån och amorbågen på överläppen. Där upptäckte man specifika skillnader i ansiktsformen.

De autistiska barnen hade bredare panna och ögonen satt längre ifrån varandra. Ansiktets mellanregion var kortare än hos de andra pojkarna, och det gällde även kinderna och näsan. Dessutom var munnen bredare och större, liksom skåran mellan överläppen och näsan."

Jag tycker att artikeln presenteras ganska okritiskt. Det är en väldigt liten studie och den säger i stort sett ingenting. "Ansiktsformen hos barn avslöjar autism" (min emfas). Det finns inte fog för att sätta en sådan rubrik och dessutom – vad ska vi göra med den "informationen"?

Men framför allt: Lägg märke till bilden på förstasidan (länk till skärmdump)

Hur tänker de att man ska associera där?

Charlotte W sa...

Obehagligt! Jag trodde man hade upphört med frenologistudier.
Det vanligare nuförtiden är ju annars allamöjligaslags direkta hjärnstudier. Jag ska erkänna att jag kände mig lite skadeglad när en facebookvän lade upp en bild på ett tidningsuppslag där det hävdades att "optimism kan vara hjärndefekt". Sen läste jag dessutom det här: http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.753196-facebook-nordar-har-aparta-hjarnor