torsdag, september 01, 2011

Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:


Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.
Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…
Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.
Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.
För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 
Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 
Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.

5 kommentarer:

Anonymus Maximus sa...

Jag läste en novellsamling för länge sedan - "Self Land" av Gene Hathorn, en dödsdömd mördare i Texas.

I en av novellerna beskrivs hur en fånge, som brevväxlar med en kvinna utanför fängelset som bedyrar hur hon älskar honom etc., upptäcker att hon brevväxlar med fler på hans avdelning. Det slutar med svartsjukemord av en fånge på en annan.

Med detta vill jag ha sagt att dessa beundrarbrev inte alltid har vad vi skulle kalla "normal" kärlek. Den bygger på att en av parterna är inlåst och att förhållandet är på avstånd. Att fången är desperat för kärlek spelar ju också in.

På hela taget - även om massmördare får beundrarbrev, så är det inte säkert en beundran som någon egentligen vill ha.

Charlotte W sa...

Jo, det där med avståndet och att det är "tryggt" för den beundrande parten som inte nödvändigtvis behöver ta några risker med sin känsloinvestering är ju något som ofta tas upp när man söker en förklaring till det här. Men det förekommer också att faktiska förhållanden uppstår på det här sättet. Inte nödvändigtvis lyckliga. Som sagt, det ligger nog olika bevekelsegrunder och mekanismer bakom i olika typer av fall.

Charlotte W sa...

(Sen är det ju en filosofisk fråga vilket bevisvärde i frågan en fiktiv berättelse kan ha)

lena sa...

Vissa kvinnor skriver på utländska sajter att Breivk är 'good looking young guy' och det är så synd om honom
att han måste sitta helt isolerad från hela världen..
Det behöver inte vara galna masochistiska kvinnor..Vet inte om det är fel att tycka synd om en inspärrad människa

Charlotte W sa...

Det är det förstås inte och nej man måste kanske inte vara en "galen masochist" för att uttrycka sig så men väldigt naiv och blind på ena ögat... eller väldigt kallsinnig inför själva brottet.
Handlar det bara om "tycka synd om fångar" kan man engagera sig i Amnesty och/eller någon organisation som försöker tillvarata fångars intressen. Men då blir det ju inte nödvändigtvis snygga unga män man engagerar sig i.
Ja, jag moraliserar här. Finner det faktiskt omöjligt att låta bli.