Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.
Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt.
Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull.
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.
Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)
Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:
”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"
Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.
söndag, september 25, 2011
fredag, september 23, 2011
Normaliteten
Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:
Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.
Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.
Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.
Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande.
Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.
Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.
söndag, september 18, 2011
Världen i korthet
Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.
lördag, september 17, 2011
"Women out of control"
Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.
söndag, september 11, 2011
Oh, the historielöshet
Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?
Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?
Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:
torsdag, september 08, 2011
Ett p.s. till "Happy, happy"
Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.
Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:
...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.
Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:
...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.
Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.
Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv.
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.
fredag, september 02, 2011
Rapport från Malmö filmdagar
Skriver om några av de filmer som visades på Malmö filmdagar i veckan. På FLM-bloggen.
torsdag, september 01, 2011
Kvinnohjärtan?
Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:
Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.
Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…
Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…
Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.
Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.
För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.
Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället."
Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män.
Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.