Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.