I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som visste om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”
Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.
Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk.
Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.
Det behövs verkligen mera och djupare debatt om antisemitismen i Sverige och om judehatet, som fortfarande florerar. Jag vill dock berätta också om den ökande antisemismen i Tyskland eftersom jag jobbar här som journalist. Vid gatan jag bor här i Berlin har nynazistiska, men tyvärr helt officiellt tillåtna partiet NPD hängt upp valaffischer med dubbeltydiga uppmaningen "gibt Gas!", Gasa på ! på svenska. Det är outhärdligt att se. Jag bor i en stadsdel där totalt 1900 judar skickades till dödslägren och endast 76 överlevde. I detta land finns en militärbas fortfarande kallad efter nazigeneralen "Erwin Rommel", som lät spärra in tunisiska och libyska judar i Nordafrikanska arbetsläger innan han försökte ta sig till Palestina med Wehrmachts Afrika Korps och förinta de där levande judarna med hjälp av Muftin i Jerusalem. Alla historieintresserade vet att Rommels fälttåg mot detta mål slutade i El Alamein. Denna man hyllas alltså fortfarande av officiella Tyskland. Det är dock få i Sverige idag som vet om detta. Alla tror att Tyskland har gjort upp med sitt förgångna. Ingen jude vågar idag gå på Berlins gator tex. Nyligen attackerades en liten judisk kille som gjorde det av en vuxen man. Polisens svar; Man bör inte provocera.
SvaraRaderaKan man läsa om det någonstans Joshua? Alltså överfallet av killen.
SvaraRadera"Naturligtvis kan även judar vara antisemiter."
SvaraRaderaAbsolut. De presenteras ofta av sk antisionister som gillar och använder sig av deras uttalanden och påpekar att judar kan ju inte vara antisemiter.
Georg Klein har rätt i att många judar trodde sig skyddade av sin regering, inte bara i Ungern men också t ex i Tyskland och Frankrike. Man hade ju varit med i första världskriget och kämpat för sitt land.
Däremot är jag inte med på hans ide om att 2000 år av förföljelser (kyrkan har ett ansvar där) skulle ha lett till några "ärftliga egenskaper". Andra världskriget är väl ett exempel på det. Låter som spekulationer. Jag skulle gissa att det snarare är omgivningen som får antennerna i dallring:-)
EL
Ja, jag också det låter absurt med de ärftliga egenskaperna. Men håller inte nödvändigtvis med recensenten som fick nazi-vibbar av det. Finns ju många olika typer av föreställningar om ärftliga egenskaper och alla måste inte vara rasistiska/nazistiska. Men de ska granskas väldigt noga.
SvaraRaderaI Kristianstadbladet hävdade Gilly att den iranske presidentens tal om att förinta Iarael var ett påhitt av västmedia. Hans debattmotståndare ansåg att tajmningen av uttalandet var fel, men hade ingenting att erinra mot själva innehållet. Detta är bara ett exempel på vad som anses vara mittfåran av Mellanösterndebatten i Sverige. För ytterligare exempel, se Per Gahrtons debattinlägg i dagens (29/8)DN.
SvaraRaderaJag är inte säker på att Gahrton anses tillhöra mittfåran i mellanösterndebatten. Men i vilket fall som helst tycker jag det vore positivt om den debatten så långt möjligt skulle kunna stå skild från diskussionen om antisemitism.
SvaraRadera