Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.